Ja, förra lördagen var det mitt in i smeten i hufvudstaden Helsingfors. En stad man besöker bara om man måste. Ofta hittar man på en ursäkt så man bara inte kan ta sej dit, men, dehär var ett sådant tillfälle man bara inte fick missa. De fick vara vad det ville. Buss och tåg ligger ju i tiden när man ska förflytta sej, jag var kärringen mot strömmen och tog bilen. Det minst miljövänliga alternativet, men jag försvarar mej med att min lilla citikka-loppa snittar på 4, så den är inte i det allra groteskaste laget ändå. Men, parkera i h.fors… mitt i smeten… nää, hujeda… Det skiljer sej en liten aning från här hemma… Här agerar björkar och enrisbuskar ramarna till parkeringsrutor. Jag får vara lite aktsam ifall de lovas högt vatten, så jag inte backar för långt bakåt i min parkeringsruta, för då kan mitt i allt högra bakhjulet bada havsbad.
Google maps. Vad gjorde man utan de? Ja, antagligen en hel del, men, nog kan det sen vara behändigt… Jag letade upp ett parkeringshus och kom både dit och därifrån utan större mankemang. Riktigt så man tänkt att janå, nog går de ju dethär också. Men, glädjen när man snurrar runt i någon avfart/påfart och tanten i mapsen säger, “kör rakt fram i etthundraförtionio kilometer”. De är bomull för öronen…
Men själva träffen? Själva själven av resan man inte fick missa… Ja, inte vet jag om jag har så mycket att tillägga. Trevliga människor, god mat, avkoppling, skratt och allvar – En bra dag. En lyckad dag. En dag man alltid kommer att minnas…
De andra här på bloggen har spånat och funderat lite över de 10 år som gått. Jag hoppade på tåget ett år senare, och har till och från skrivit. Ibland blir det paus. Man kan inte bara klämma ur sej text. Eller jo, det kan man, men de får ju gärna vara nåt att ha också…
När jag blickar tillbaka och funderar på den där första tiden, inser jag att det var länge sedan, mycket har hänt, och egentligen har det inte hänt någonting. Det beror på hur man ser på det hela. Fåren är kvar, jag har i princip samma åkrar jag snurrar runt på, maskinerna är i stort de samma, om än lite äldre, lite söndrigare, lite mindre plåtar… Lite djur har det kommit till. Betena är i stort sett de samma, något till, något bort. Ja, det händer inte så mycket. Då har det kanske varit mera höga berg och djupa dalar på den privata sidan som man inte alla gånger ställer sej på torget med megafon och tutar ut.
10-9 år… Det är lång tid… Men, tiden går ju som bekant fort när man har roligt, och de måste jag säga att bondbloggen nog tillfört mycket, mycket mer glädje än jag i början kunde tro. Framför allt tror jag det har att göra med de andra bloggarna. Mina vänner. Jag har fått besöka dem och deras byar och närområde. Man lär sej massor på sådana små utflykter. Bättre guide än en riktig inföding hittar man inte… De finns alltid där när man funderar nåt och vi diskuterar ganska mycket, allt från dagsfeelis och captcha koder till mullhalter.
Vidare så har bloggen också medfört nya bekantskaper helt på de viset att folk kommer fram och pratar, och någon har också ringt. Lite fundersam blir man ju nog när folk tar kontakt och har en massa funderingar att diskutera, och man har ingen aning om vem man pratar med… Men, säg gärna hej 🙂 De är jättekul 🙂 Ett exempel. I somras stod jag mitt i allt som talkoarbetare bakom en serveringsdisk, i Närpes. Mitt o allt står en tjej framför disken och frågar om det är jag som skriver på bondbloggen. Jag hade ju inte räknat med att någon sku känna igen mej där i borstat hår, blommig blus och kjol, men mycket roligt var det. Tyvärr hann jag inte prata så mycket, men roligt är det när folk kommer och säger hej, för ibland känns det som att man sitter och skriver, och skriver, och den enda som läser är… ? Ja, vem? Det är lättare att skriva om man vet att det är någon som läser. Ännu lättare att skriva skulle det vara om man sku ha någon susning om vad man ska skriva om… Vad vill läsaren läsa? Har de tröttnat på får? Orkar de läsa om kaninungarna eller är det bara löjpåt (som man säger i vissa delar av landet)? Jag har hur många vackra solnedgångar som helst bland mina foton, men, de får väl folk nog av på facebook ändå? Mitt kråplade knä kan jag skriva spaltmetrar om, men hur kul är det egentligen…
Idag skriver vi fredag, en dag som många inom bondekåren väntar på hela veckan. Egentligen väntar väl alla på fredag, då vankas det veckoslut och lite ledighet, men det är kanske inte just det som bonden väntar på. Det är liksom ingen skillnad på tisdag och lördag, men tidningen LF – Landsbygdens folk, kommer på fredag. Denna vecka var Bonbloggsträffen med. Jag gav mej inte ro att fara och söka tidningen. Vädret var så vackert, plittplatt och solsken, så jag ville passa på och ta ner lite enbuskar, björkar på ett bete och bränna ris. Men, LF kan man ju läsa i telefonen, så jag bara måsta in och läsa lite…
Hoppsan! Sade jag och fick ett småfnissigt skrattanfall! Jag fastnade ju med det samma i textraden, “här hittar ni mig” … Nää-e. Inte alla dagar åtminstone. De är nog många år sedan jag satte min fot på Heisala. Oj, så tassigt de kan bli, jag pekar ju ut var Sonja bor, holmen jag bor på, finns där jag ritat in pilen… För väldigt många är det ju en liten minimal petitess. Holme som holme och “dom ser ju alla likadana ut”. Men jessus vilken skillnad de är! Men, det kan jag inte börja reda ut om idag, de får bli en annan gång. Men. Lite roligt är också roligt 🙂
Bondbloggen 9-10 år bakåt, men frammåt då? Ja, jag har lite små ideer. Ibland får hjärnan karusell-feelis och man bombarderas med ideer vad man kunde skriva om. Endel mer huvudlösa än andra, men, några av dem kommer jag kanske att få ner i bokstäver på bloggen. Det återstår att se hur de spinner vidare… 🙂
