Något provocerande rubrik, och såklart behövs ingenjörer, men ibland tycker man nog att vissa saker kunde göras lite mera användarvänliga än vad dom råkade bli.
Simulta 3000 T är ett sånt exempel.
Nu har jag noll erfarenhet av andra såmaskinsmärken än just Simulta så jag skall väl böla sådär lagom tyst, Simulta är en bra maskin, men servicevänlig är den INTE.
Förra året gjorde jag som jag brukar, dvs jag kopplade i såmaskinen då jag egentligen borde ha sått flera hektar redan. Därför blev det en hel del svordomar då jag på vårbrukets första dag i fjol noterade att jag hade totalpunktering på ett av bakhjulen, och ett annat läckte betänkligt med luft. Jag chansade och började inte skruva nånting då utan sådde med punkterat hjul – och tur var nog det med facit på hand. Efter säsong gjorde jag inget och inte i vinter heller, men nu i vårt tog jag ihop med problemet i god tid – trodde jag.
Manualen berättade egentligen bara att det är enkelt att ta loss hjulen, men berättade inte desto mera om hur man gör det. Ej heller YouTube eller nätet överlag. Märkligt.
Nåja. Några saker gick att lista ut. Maskinen behöver lyftas upp och hjulen behöver tas loss. Det visade sig att maskinen var betydligt tyngre än vad jag trott, Avanten mest bra skrattade åt projektet och Valtra lyfte upp den men sina absolut sista krafter. Upp kom den och boggievaggorna som hjulen är fästa i tre och tre kom bort riktigt bra.
Men sen……
Undrar vilken slags humor som gör att man tillverkar hjulbultar som sitter genomgående med svåråtkomliga muttrar på baksidan som skall hållas fast med nått verktyg som ännu inte är uppfunnet. Jag skrattade i alla fall inte alls, men av kom dom ju på något sätt. Punkteringen satt ju naturligtvis på mittenhjulet som är i en helt annan division när det gäller losstagning än dom yttre. Det visade sig att lagerbockarna skall skjutas i sidled ca en centimeter för att få loss axeln från vaggan och sedermera hjulet loss.
Det gick inte.
Man börjar med en hammare. Hämtar en större hammare. Sen en avdragare. Sen en större avdragare. Sen ringer man en vän. Sen lägger vi vaggan i en dörröppning och försöker pressa av lagret med en liggande domkraft. Sen ringer man en vän som fakturerar. Dvs en verkstad. Söndagen slutade med att hela högen med problem lämnades utanför Pörtom Bil & Traktor för mera professionell hjälp.
Några dagar senare kom haveristen hem igen. Vaggan ihopsatt och däcken hela. Då var det bara att sätta ihop det igen. Eller ja, inte riktigt.
Att ensam få den 100 kg tunga vaggan på precis plats i en tung hängande såmaskin tog nog sina timmar, men den kom på plats. Här måste jag faktiskt säga att ingenjörerna tänkt till lite för det fanns faktiskt styrblock som hjälpte till.
Nåja, klar blev den under söndagen och det sista som jäklades var drivkedjan som nog inte heller är så rolig att sätta på plats. Jag vill citera en annan Simultaägare som sa: “Han som kommit på domdär spännhjulen har nog gått från mästaren lite för tidigt.
Egentligen var inte projektet speciellt svårt sådär kunskapsmässigt, men åtkomstmöjligheten, vikten och det fasttagna lagret gjorde att det väl nog tog ca 10 timmar + verkstadsfakturan att få hjulet bytt. Nästa gång kommer det att gå bättre, men jag vill helt enkelt inte göra om detta. Överhuvudtaget inte,.
Fast Simulta är en tusans bra maskin att så med, men att reparera. NEJ!
Ingenjörer är ett pack ! Det skulle vara mycket bättre om folk som har praktiska erfarenheter skulle konstruera maskinerna. Eller så borde man tvinga konstruktören att reparera sin egen maskin – fast då borde skruvarna ha hunnit rosta fast. Både jag och brorsan är ingenjörer och vi har minsann svurit över de skrivbordsidioter som konstruerat maskinerna. Huvudfelet är arbetsfördelningen som är så pop nuförtiden. Var och en skall bara utföra en enda lite sak så de får aldrig veta om deras konstruktioner blev rena eländet.
Annat var det förr då ingenjören måste börja som praktikant på verkstadsgolvet. Men sedan togs praktiken bort såsom “onödig”. Jag hör till de sista som hade obligatorisk verkstadspraktik fastän jag var på elektronikavdelningen.
Rapiden är inte så svår att reparera. Jag har bytt skivristarna och då låg jag under maskinen. Det var trångt men det gick. En stor del av ringarna var sönder då jag fick maskinen och det var litet bekymmer men mest för att jag inte hitta en 24 mm nyckel med en halv meters skaft som ryms mellan ringarna. Men det går att ta ut ett hjul åt gången. I år borde det inte vara andra problem än att en givare till drivaxeln är sönder. Men man vet aldrig …
Det är skillnad på ingenjörer och ingenjörer. Det finns de från Finland och de från Sverige.
Skillnaden är betydande. I tidernas morgon köpte min far en svensk sädesskruv, en Svea. Den var 4 tum i diameter, således inte så tung. Dessutom kom den färdigt ihopskruvad. Tänk att kunna flytta säden med elkraft. Den tidigare versionen var att bära säckarna på ryggen en våning upp, dock inte av mej som då var en liten parvel.
Sen var säcktröskans era slut och säden tröskades i lösvikt. Följande flaskhals blev då Sveaskruven vars kapacitet inte riktigt räckte till.
Efter koll i diverse maskinkataloger blev följande investering en 6 tums Junkkariskruv, made in Finland.
Paketet anlände , inte i ett stycke utan ett “skruva ihop själv” a la dagens Ikea. Delarna plockades fram och tanken att detta är fixat till eftermiddagskaffet blev blott en dröm, snarare en mardröm. Tanken att sektionerna enkelt skulle skruvas ihop med några skruvar stämde inte. Skruvhålen i de olika sektionerna kom inte mot varandra utan det blev att borra och fila upp större hål för att få ihop de olika delarna. Hade vi haft dagens verktyg hade det gått bättre. Småningom fick vi ihop delarna efter mycken möda, svett och en hel del svordomar. Svordomarna hjälpte förstås inte men det underlättade. Svordomarna riktades då främst mot “den finska kvaliten” och dess tillverkare.
Det var då jag fick mina första gråa hårstrån och kom till insikt om svensk kvalitet kontra finsk…BM Volvo rules !
Det är klart att det finns olika sorters ingenjörer (konstruktörer). Numera kan man inte heller lita på “ursprungslandet” för allt kan vara tillverkat i Kina … Kanske det mest är fråga om företagets arbetssätt. En del är noggranna och andra är slappa. Man ska heller inte lita på allmänna rykten. Inte heller kan man lita på att dyra maskiner är bättre. Så det är riktigt svårt att veta numera. Min Svensson skogsvagn visade sej vara svetsad i Estland liksom de “svenska” skogslastarna. Nå, de har fungerat ganska bra. Egentligen vet man om en maskin är bra först då den är slutkörd. Fast Kalle märkte nog ganska snabbt att konstruktionen inte var speciellt underhållsvänlig. Vår gamla Simulta från 1975 var ganska enkel att reparera och höll ganska bra. Men billarna flög i luften så fort som skivbillen kom på en lerkoka. Därför måste jag byta till en Rapid som har ungefär tio gånger mera tryck på billarna.
Svårt att hitta en maskin som fungerar bra, är underhållsvänlig, god kvalitet och så gärna också ganska förmånlig. Jag köper gärna begagnade maskiner för de är redan “testade”.
Själv har jag fyra ingengörer i min nära krets, två barn en mågkandidat och svärin som hade “oturen” att få mig som måg. Med mera och mindre erfarenhet.
Svärin började med att spänna ihop hjulen på hästhöräfsorna på wärtsila i j,stad sedan via bm volvo i eskilstuna sedan via hägglund i örsköldsvik en ny tripp i jakobstad och sedan egen firma. Alla bröder sade upp sig från sina jobb och grundade egen firma ,anställde tre svetsare till att börja med och resten är historia. Nu senast fixade han styrtuben till skogskranen som jag fick sönder.
Däck håller förvånansvärt bra om de har rätt lufttryck både i jobb och även vid vila, och förvaras i skugga.
Kan trösta dig med att det är inte så mycket enklare att reparera däck på det andra inhemska såmaskinsmärket, men det har jag beskrivit här för nåt år sen om jag minns rätt.
Sen blev du knappast oljig om händerna av att hantera drivkedjan? 😀
Som ingenjör och maskinkonstruktör på ett lite mindre företag som även har hand om servicen av det som tillverkas tycker jag att man får rätt bra info när man ritat något dumt. Ifall någon del inte passar vid monteringen så hamnar man ut i verkstaden själv för att lösa problemet. Om någon av servicemontörerna ute på uppdrag hos kunden stöter på problem som beror på designen så hörs det minsann också hastigt till den skyldige. Så här ska det också vara, det driver produktutvecklingen framåt.
Annat var det när jag tidigare jobbade på ett storbolag, där gjorde man sina ritningar och hörde vanligen inget efter det. Lugnt och bra förstås när man inte berördes av verkligheten…