Så kom och gick trösksäsongen. Allt var över på två och en halv dag. Det var ytterst lättröskat för där fanns just inget att tröska. Jag läste om en bonde som funderade på att sätta skummarkör på tröskan för annars kunde han inte se var han hade kört. Det var det värsta år jag varit med om.
Det började ganska bra i maj. Vi sådde nästan allt 14-16 maj men sedan kom regnen och det blev tre veckors uppehåll i sådden. Efter regnen stod det vatten på åkrarna och den sista åkern sådde Henrik i vattnet den 5 maj. Och det var den enda åker som gav någon skörd …
Nu efter skörden så ser man att utsädet grodde ganska bra. Det finns rötter alldeles jämnt över hela åkern. Men sedan kom torkan och hettan i juli och rötterna orkade inte producera strån och ax. Det fanns vissa gropar där det inte ens växte ogräs men det stora problemet var nog brodd som grott bra men sedan torkat bort. Och det gällde alla åkrar utom den sist sådda åkern.
Det är svårt att veta vad det beror på att den enda bra åkern klarade sej så mycket bättre. Det var gröngödslingsvallen som såddes med vete direkt – utan att bearbetas alls. Jag bara hackade den gamla vallen så lågt det gick för att den inte skulle fastna i såmaskinen. Och sådden gick bra.
Det är alldeles klart att mullåkrarna dit gröngödslingsvallen hörde klarade sej mycket bättre än de styva lerjordarna. De allra sämsta åkrarna var också skogsåkrar som torkade upp långsammare. Nu har jag en karta över svackorna för där var det sämst. En del svackor borde gå att få bort bara man skopar bort jord ett tiotal meter så att svackan går ända ut till diket. Vid kanalen ligger det jordvallar från tidigare dikningar som hindrar vattnet att rinna bort. Farsan körde ute en vall på 50-talet med den gamla Fordson Major och orkade med den lilla skopan inte få bort den tillräckligt bra.
Tidpunkten för sådden var nog avgörande. På bilden ovan ser man att bara det så såddes efter regnen (i mycket blöt jord) klarade sej. På den åkern blev det kvar en bit på mitten som såddes den 6 juni. Det som såddes i mitten på maj torkade bort nästan helt i juli.
Den allra värsta leråkern har vi nu som gröngödslingsvall och det var ju tur för där hade det varit helt bortkastat att så alls den här sommaren. Vallen har däremot växt riktigt bra liksom alla höstsäd som klarat sej ganska bra i år.
Om man hade vetat hur vädret skulle bli så hade man sått alltihop i juni. Men man vet ju inte hurudant vädret blir. Det hade troligen räckt med en enda åskskur i mitten på juli för att få ens någon sorts skörd. Men det kom ingen skur hos oss. Våra leråkrar är ganska bördiga men otroligt känsliga för torka och storregn. Det måste komma precis rätt mängd regn vid rätt tidpunkt för att det skall bli en bra skörd. Och det har faktiskt hänt några gånger. Farsan önskade sej alltid ett stilla sommarregn.
Nu vågar jag inte påstå att gröngödslingsvallen var orsaken till att den enda åkern gav skörd men det vet jag att åkrarna var i mycket bättre skick så länge vi hade kossor och alltså vall mest hela tiden. Då var enda problemet alla torvor som gjorde sådden besvärlig efter det att vallen plöjts upp. Vall är i alla fall bra för våra leråkrar men den ger tyvärr inga inkomster.
Troligen hade plöjning varit mycket bättre i år. Då bildas utrymme under tiltorna dit regnvattnet kan rinna och lagras fram till torrperioden. Med direktsådd borde åkern slutta litet så att det mesta ytvattnet rinna bort. Under torra försomrar är åter direktsådden bättre för då bryts inte kontakten nedåt alls och rötterna kommer åt djupare liggande vatten. Men det var minsann ingen torr försommar i år.
I år var baldersbrå ett speciellt problem (se bilden ovan). Den var inte överårig utan grodde först i augusti då regnen började komma. Då var vetet redan förstört och baldersbrå breder ut sej alldeles förskräckligt då den inte har konkurrens. Den blommande baldersbrån hann inte bilda frö förrän den blev tröskad men nu gäller det att spruta mycket noggrant så att den inte överlever vintern och börjar växa genast på våren.
Baldersbrå är i alla fall inte så besvärlig för det finns en hel del medel som tar på den. Problemet i år var att den grodde först i augusti och då inverkade inte sprutandet från juni. På bilden nedan ser man de bruna stjälkarna efter den gamla baldersbrå som dog vid besprutningen i juni med florasulam. Men sedan grodde ny baldersbrå i augusti (med vita blommor). Ett normalt år så sprutar man bort baldersbrå i juni och ett normalt vetebestånd håller tillbaka ny baldersbrå riktigt bra. Men man vill inte ha överårig baldersbrå som bildar stora buskar innan vetebrodden växt upp ordentligt.
Om man nu skall försöka se nånting positivt med det här året så är det att vetet var mycket torrt vid tröskandet. Det var omkring 15 % så vi behöver knappast torka det just alls mer i höst utan kan vänta på de torra och soliga vårdagarna.
Som vanligt så får man bara försöka glömma eländet och vänta på nästa vår. Det blev inga spår i åkern vid tröskandet heller. Trots litet regn i augusti så har vi ännu stora sprickor i den stenhårda leran. Ingen halm blev det heller som skulle krångla vid sådden nästa vår. Tröskan blev heller inte ansträngd det minsta – man kunde köra så fort det gick.
Ja, det var ju nästan bara fördelar med det här året. Om man ännu kunde slippa utgifterna och arbetet med sådden så skulle det bli riktigt fördelaktigt.
(Den som inte har sinne för ironi bör fråga någon bekant ifall gubben faktiskt menar vad han skriver …)
Ha en bra höst och tänk på att det trots allt kommer en ny vår snart.
konstigt hur vi bönder fungerar när jag tröskade i höst funderade jag vad skall jag så här nästa år som jag har gjort i 40 år under dessa år har det varit både bättre och sämre år vi är nog de sanna optimisterna. mvh.Bengt
Det är enda sättet att överleva då allting går åt skogen. Speciellt med direktsådd så måste man också hela tiden tänka på hur det blir med sådden nästa vår. Inga spår och inga halmhopar ! Inte är det bra att packa ihop jorden heller. Tjälen luckrar ju upp men det har varit dåligt med tjäle nu flera vintrar.
Jag brukar alltid tänka på Den blomstertid – åtminstone fram till juli. Därefter blir det en tid som man inte alls vill tänka på “ljuvlig sommar då gräs och gröda gror” – speciellt inte i år då man flämtade i hettan. Men sedan på höste då det blir svalare så kan man åter tänka på NÄSTA blomstertid då allting är annorlunda (till det bättre eller det sämre – men det vet man inte).
Du säger vallen ger inte vinst, nä inte samma år men de följande åren.
Själv håller jag på och kolbinder det som borttagits av en ganska ensidig odling under många många år.
Spanade av lite aktier på femårs period.
Raisio, Hk 0% Atria lite bättre.
Dryck Anora olvi 50-70%
Handel Kesko 231%. S är inte ett börsbolag men nog bra vinster där också
Det är någon som servar att de går att göra bra vinst, men alla förstår inte vem det är.
Jag brukar tycka att vallen är det som ger mest vinst för mig. Jag har avtal med en stor djurgård som bärgar all min vall och kör hit gödsel i stället. De åren som ett skifte är i vall har jag noll euro i utgifter för det skiftet. Med de skördenivåer på spannmål det går att få här är det sällan möjligt att odla med vinst om man inte räknar stöden. Därav blir det lägre inkomst på de skiften som inte är i vall.
Det är förstås så att det måste finnas djur i närheten om det ska finnas avsättning för gräset. Inkomsten av spannmålen beror givetvis också på vad man lyckas få för pris för varan, om det duger till livsmedel eller blir foder. Risken är större än med vallen.
Här börjar djurgårdarnas antal minska kraftigt. Men det vore ju det bästa förstås. Som gammal kossabonde så lider man av att se prima klövervall gå till spillo. Men djurhållning kräver stora investeringar och massor med byråkrati.
Jag ids inte ens försöka odla brödvete. Skillnaden i pris till fodervete är så liten och ofta får man mindre i plånboken med brödvete på grund av alla avdragen. Så jag säljer bara fodervete.