Bondbilar

Nä, det har inget att göra med James Bond utan det är fråga om böndernas bilar. Vad man kan köpa och vad man inte kan köpa så där i praktiken.

Först av allt så är det fråga om priset. Personligen har jag en gräns på 10 000 euro så det begränsar möjligheterna mycket effektivt. Nya bilar faller bort helt liksom de flesta lindrigt begagnade.

Små bilar är också utanför ramen för vi måste transportera en hel del. Man kunde förstås tänka sej att ha en liten bil för att åka till butiken för att köpa mjölk, socker och kaffe men för det mesta så klumpar vi ihop resorna så mycket som möjligt och då blir det ofta transporter tillika. Jag köper byggmaterial och skivor och behöver en paketbil med lastutrymme på minst 270 cm (helst 3 meter) längd och 150 cm höjd. Jag har en släpvagn men den är mindre lämplig om det regnar – att få presenningen att hålla tätt är besvärligt.

Trädgårdsmästaren i familjen klarar sej inte heller med en liten bil för hon hämtar stora säckar med mylla och kör ganska stora äppelträd. Plus alla skyddsnät, pålar och rullar med fiberdukar m.m.

Man kan förstås använda Ducaton för transporter men den är stor och besvärlig att parkera och som enda bil har den begränsningar för det ryms bara tre personer i den. Vi försöker åka gemensamt så mycket det går men två familjer ryms inte i Ducaton. Och man åker helst inte med den till staden för den behöver två parkeringsplatser bredvid varandra för att man skall kunna svänga in.

En riktigt liten bil (elbil) har så liten användning hos oss att priset borde vara under 2000 euro. Vi köpte en V70 (14 år gammal) i Västerås för 4000 euro och den är mycket mera användbar. Dessutom vill den bättre hälften alls inte köra med en minibil efter det att hon blev påkörd av en bil som mitt i allt svängde in till vänster mot hennes bil. Då hade vi en Lada som blev till skrot men dessbättre klarade sej alla utan värre skador. I alla fall vill hon INTE ha en bil som är mindre än Volvo V70 och mindre säker – Volvo har ju bra säkerhet.

Så det blev en Volvo V70 kombi (farmarbil) från 2007. Trots sin storlek är den lätt att parkera för den svänger bra. Jag lusläste allting om Volvos olika modeller och kom fram till att årsmodell 2007 Classic är den bästa. Det är den sista “riktiga” Volvon. Från 2008 började man samarbeta med Ford och tog i bruk en ny plattform. Den är säkert mycket bättre i många hänseenden men har en hel del svagheter. Brorsan har en sådan och det är litet sorgligt att krypa in och peta upp bakluckans lås med en liten skruvmejsel då den elektriska öppnaren slutat fungera. Det är också listat på nätet som ett typiskt problem för V70II (vår modell kallas V70N).

Inte bara med det utan handbromsen är också elektrisk. Tyvärr brukar plasthöljet till elmotorn spricka och motorn rostar fast. Sedan står man där och kommer ingenstans för handbromsen slår på så fort man stänger motorn. Det är alltså en modell som man inte kan ha utan försäkring som täcker bogsering till verkstad och hyrbil. Inte blir man ändå glad om man är på väg till något viktigt möte och blir stående mitt i vildmarken.

Över huvud taget så undviker jag all sorts elektronik så långt det är möjligt (kanske för att jag är elektronikingenjör). Tyvärr är vår bil utrustad med det typiska tjutande alarmet som slår på i färjan och mitt i natten på parkeringen utan någon som helst orsak. Jag såg en diskussion på nätet om att stänga av alarmet men det är så “säkert” att det inte går. Det finns till all tur en knapp som stänger alarmet – men bara fram till nästa start av motorn. Det var säkert bra för 14 år sedan då bilen var ny men nu är det helt onödigt. Ingen ids försöka stjäla en gammal Volvo.

Det finns också hybridbilar men jag kan inte förstå varför. De har två motorer och drar mera bensin är en ren bensinbil. En byabo som har en sådan sade litet surt att man möjligen kan köra ut ur garaget på el men sedan slår bensinmotorn ganska snart på. Inget för en som bor på landsbygden där avstånden är stora.

En del moderna bilar kan inte dra en släpvagn vilket är helt omöjligt hos oss. Det är absolut nödvändigt att bilen klarar minst 750 kg och helst 1500 kg. V70:an kan dra 1800 kg vilket räcker till riktigt bra. Vi har en liten släpvagn utan bromsar och den behövs då det skall köras så stora (höga eller långa) saker som kanske inte väger så mycket men som inte ryms in i Ducaton. Volvon är bättre som dragbil för man ser bättre bakåt än med Ducaton.

Det finns förstås många bilmärken men jag håller mej till Volvo för den är bättre byggd för nordiska förhållanden. Redan med Fiat som är byggd i Mellaneuropa så märker man att de inte har snö och is så stor del av året som vi. Den har dålig värme och är instabil på isvägar. Man ska inte röra bromsen då det är riktigt halt för bakändan blir då snabbt framända. Jag har varit i diket med en Ducato förrän jag lärde mej. Tur i oturen var att en bärgningsbil just då höll på att dra upp en annan bil från diket så jag blev uppdragen ganska snabbt också.

Henrik hade en Nissan som var fyrhjulsdriven. Den gick an men var omöjlig att reparera för de hade limmat fast alla skruvar så hårt att en liten reparation blev svindyr. Till slut tröttnade han på eländet och bytte till en Skoda med gas och bensin. Vi får se hur det går men tills vidare har de gas i Borgå och använder sällan bensin. Men gaspriserna håller på att stiga. Det gäller att se upp med gasbilar från Tyskland för de nya har en minimal bensintank på 8 liter … Nån jäkla förgröningsregel igen. Den begagnade modell han köpte har i alla fall en normal bensintank.

Sedan bör man köpa bil enligt reservdelarna. Det måste vara en mycket vanlig modell – helst litet äldre. Då får man billiga reservdelar utan problem. Och vad gör man med en bil som är hur bra som helst om man inte får reservdelar eller vars reservdelar kostar en halv förmögenhet. I det hänseendet är V70:an bra för den tillverkades i miljontals exemplar. Litet försiktig bör man vara för de har bytt modell ganska ofta – också inom samma plattform. Var noga med årsmodellen och kom ihåg att modellåret börjar i september föregående år.

Eftersom V70 är ganska stor så är det ingen idé att ha en liten paketbil som komplement. Därför köpte jag den största Ducato som går som personbil på färjan till Sverige. Det betyder höjd under 240 cm och längd under 7 meter. Lastutrymmets längd är i den litet förlängda modellen litet över 3 meter och det är bra. Bredden mellan bakhjulslådorna är 150 cm så man får de riktigt stora skivorna på 150×300 cm att ligga på golvet. Höjden inne i lastutrymmet är 166 cm och det går an även om man inte kan stå rak. Jag kunde köra hem Kubotan inne i Ducaton även om jag måste kapa hytten på Kubotan (sedan satte jag in skarvar på hyttstolparna).

Ducaton har mycket bra körställning och vi kör hellre med den till Sverige än med Volvon. Man sitter så högt att man har god sikt över alla småbilar. Förutom i halka så har den också bra köregenskaper och ligger lugnt på vägen – har man last så blir det bara bättre. Jag har också 3 st. takräcken på den så det går att transportera långa stänger (järn 6 meter) och virke. Litet lättare stänger sätter man bäst fast med segelstroppar av gummi som håller bättre än spännband men till tyngre föremål behövs ju spännbanden.

Även om Ducaton har stort lastutrymme så fördrar jag att frakta skräp och olja på släpvagnen för att inte smutsa ned inne i bilen. Sikten bakåt är som sagt inte lika bra som i V70 men jag installerade en backkamera i Ducaton och den är mycket bra också för att hålla koll på släpvagnen.

I dagens läge så är de här dieselbilarna de enda möjliga i praktiken. Men visst siktar jag på eldrivna fordon så fort de blir användbara i praktiken. Tekniskt är de överlägsna förbränningsmotorn. Vi har goda möjligheter att ladda för vi har 33 kW trefasström på grund av torkfläktarna och då vi får 14 kW solenergi till så skulle det vara lönsamt med elbilar. Problemet är inköpspriset och modeller som inte passar en bonde. Få se hur det ser ut om tio år.

Helt osakligt och irrationellt så tycker jag att dagens bilar är riktigt fula – de ser ut som bulldoggar – också nya Ducaton har ölmage. Men det är en annan historia …