Då jag nu tror att jag svarat alla som på olika vis kontaktat mig efter mitt senaste mediaframträdande för några veckor sen vill jag passa på att tacka också här. För även om ämnet tidigare berörts ett flertal gånger så engagerar och berör det många, det ser jag av den respons jag fått. Jag hoppas att mitt budskap om att också prata om svåra saker går fram då jag tror att det gör livet lättare när det är svårt.
Den senaste tidens händelser har inte gjort livet lättare och olika kriser och osäkerhet om framtiden belastar folks funderingar och tankar. Att “vädra” dem med folk man har förtroende för är viktigt. Det hjälper ändå inte att prata om ingen lyssnar så stanna upp och lyssna och var lyhörd.
Så med ett stort tack sätter jag länk till programmet som bandades i höstas också här. Det innehåller trots allt en hel del jordbruksrelaterat bildmaterial.
https://arenan.yle.fi/1-50625545
Ett trevligt veckoslut tillönskas, ta hand om Er och varandra!
Författare: Christer
Har sysslat med odling sen jag tog de första stegen ut på åkern för att granska om "groddan ha komi opp". Fårfarmare var jag i ett 15-tal år efter att som 9-åring köpt en betäckt tacka för barnbidraget. Utbildade mig till trädgårdsmästare och jobbade 10 år som arbetslärare på trädgårdsskolan vid Korsholms skolor innan vi år 1988 köpte gården här i Långmossen. Gården har sen dess specialiserat sig på odling av grönsaker på friland men vi odlar också spannmål samt bedriver skogsbruk. På senare tid har gården, på förslag av våra amerikanska släktingar, kallats FinneFarm och och numera med tillägget db (dödsbo) efter fru Eivors bortgång hösten 2019. Ett familjeföretag som sysselsätter mig, äldsta och yngsta dottern på heltid samt mellandottern på deltid. Min son som lämnade oss i augusti 2009 jobbade också på gården vid sidan om sitt jobb som skogsmaskinsförare. Ännu en tragisk händelse drabbade oss i juli 2010 då vår produktionsbyggnad brann ner till grunden. Vi har nu byggt upp byggnaden igen och återanskaffat en stor del av inventarierna men ännu fattas en del maskiner för spannmålsodlingen och skördemaskin för grönsakerna. Mina inlägg här på Bondbloggen färgas säkert av dessa tragiska händelser eftersom de starkt påverkar det vardagliga arbetet men försöker ändå beskriva livet här på gården i en positiv anda.
Visa alla inlägg av Christer
Jag såg programmet och det var mycket bra. Christer var mycket lugn och saklig men det bara förstärkte känslan av hur tungt det måste ha varit. Min pappa och min svåger sköt sej själva för många år sedan nu så jag vet litet hur det känns. Farsan var nästan 86 men ville inte flytta hemifrån och svågern hade hamnat i en livskris. Man vet aldrig hur någon annan människa tänker. Vi vet alla att livet är kort och att vi måste lämna allting nån gång – en del tidigare än andra. Man får försöka göra det bästa av den tid man har. Som Christer sa så är det bra att ha bondearbetet. Det är bättre att arbeta än att sitta och grubbla. Många har det ännu värre med krig och svält.
Tack Nisse, joo tyvärr drabbas vi alla av sorg och motgångar av olika slag nån gång i livet. Det är bra att kunna dela med sig, att veta att man inte står ensam. Liksom att delad glädje är dubbel glädje så känns delad sorg som halverad sorg.
Jordbruket är för många ensamt men kan upplevas terapeutiskt då man omges av så mycket som är levande, växer och utvecklas. Osäkerheten och ekonomin i dessa tider kan säkert ändå kännas tung men förhoppningsvis ger våren kraft och framtidstro.
Någons erfarenhet hjälper säkert någon annan i liknande eller likadan situation, bara man berättat om det. Hade en klasskompis från skoltiden som gick samma öde till mötes, men vars anhöriga aldrig sagt ett ord om det. Däremot nog skrivit av sig med ett stort antal utgivna böcker, om annat.
När man summerar genom livet hur många man mött någon gång som tagit sig av daga kommer jag minst till ett tjugotal. Personer som nog varit helt okej men tydligen burit något inom sig.
Idag finns nog hjälp att få för de flesta hopplösa fall så det är nog bara att ringa och säga man mår skit så slussas man nog vidare. Har också bekanta som tagit sig igenom missbruk och psykiskt illamående och fortsatt i arbetslivet och klarat sig bra.
I Finland är det väl närmare tusen varje år som tar sitt liv och om man jämför med vilka resurser som sätts på att få ned antalet som dör i trafiken som är ett hundratal. Vissa grupper värderas betydligt högre och får kosta betydligt mera, fast det bara är vanliga människor.
Det är det som är livet, lyckas och misslyckas, leva och njuta av varje dag , någon gång lida och till sist dö. Helst då med åkrar och ängar i skick och skogen någorlunda gallrad.
Ett sista tips skriv testamente när huvudet ännu är i skick. Kommer man så långt som till långvården bör till och med skogen vara avyttrad. Annars räknas den som inkomst.
Tack för länken till programmet. Allt gott till dej o er.