Äntligen en blå

Eftersom Ni alla först tittar på bilderna och sen läser texten är det ingen ide att hålla nån på halster eftersom ju alla redan har räknat ut hur det gick – det blev en Ford. Nu har jag inte haft några New Hollanddrömmar överhuvudtaget så det är inte det rubriken syftar på utan det faktum att jag skulle ha velat ha en blå Valtra redan 2002, men eftersom jag då köpte en demotraktor var den och förblev röd. Som parentes kan nämnas att om jag tagit en Valtra denna gång hade den blivit mörkmetallicgrön. Men så skedde alltså inte.

Kanske vi ändå tar det från början. Ny traktor just nu, vissa kanske nog tycker att gubben slinter lite i tankegången men såhär är det. Jag har ända sedan starten 1990 haft en 10-årsplan framåt med lån och investeringar. Detta betyder att inget lån får vara längre än 10 år och ingen maskin skall vara äldre än 10 år – här finns förstås undantag, vagnar tex och lite annat.

Sen har jag också haft en 8-hektarsregel, det vill säga jag skall vid sämsta tänkbara utfall klara mig med att sälja 8 ha odlingsjord och således efter det ha tillräckligt mycket jord kvar för att kunna driva ett vettigt jordbruk.

Men en ny traktor…..?

Begagnade maskiner har aldrig intresserat mig dels för att jag är skeptisk till deras tidigare liv, men kanske främst för att jag tycker prissättningen över hela linjen är helt vansinnig. Man skall nästan upp till 10.000 timmar för att maskinen skall vara kännbart billigare än en ny och det känns inte meningsfullt överhuvudtaget.

Nåja, hur bra har mina planer hållit då? Jo, riktigt bra fram till 2013 då jag borde ha bytt Valtran till en ny traktor enligt plan. Tyvärr var ju också 2013 det år då den dåliga jordbrukslönsamheten blev sämre så det blev inget av då. Jag nosade nog då också på begagnatmarkanden men utan något riktigt resultat. Över tid har nog några andra maskiner överåldrats av samma orsak, främst växtskyddssprutan som idag är 17 år. Nämnas kan också att tröskan har halkat efter rejält, den är 33 år och har varit i huset sen 2007. Nånstans måste man ändå hålla sig uppdaterad och om det skall bli en generationsväxling här i huset så kan inte heller maskinparken vara hur gammal som helst.

Men varför en New Holland?

Ja, det var nog inte meningen. Hit skulle inte komma något annat än Valtra, det har jag vetat i många år, jag har egentligen inte ens bemödat mig om att läsa om andra märken. Nu var det dock så att två saker hände, dels tycker jag Valtran, åtminstone dom mindre börja bli lite väl oinhemska, Acco har satt lite väl djupa spår där, men kanske främsta orsaken är att sättet som Valtran säljs på idag passar inte riktigt mig. Som alla vet så tillverkas varje Valtra individuellt och det är förbaskat attraktivt, men det gör också att det är bökigt att få fram priserna, man borde adoptera försäljaren så att han finns till hands hela tiden och räknar om, och räknar om och räknar om. Dessutom nämnde jag ju i förra inlägget att Valtras försäljningsaktivitet på mässan var lika med noll. Antar att dom helt enkelt gjorde en felbedömning på mig, jag blev väl klassad som däcksparkare och inte tänkbar kund.

Helt annat var det i NH montern. Där blev jag omdelbart påhoppad av en finskspråkig försäljare som inte överhuvudtaget tog notis om att jag var ointresserad. Han ville bara ha mitt telefonnummer lösttjatat för vidare kontakt. Han fick det och jag hoppades att ingen skulle ringa och om nån gjorde det skulle det vara snabbt avklarat – hade jag för mig.

Det gick väl två veckor så ringde Rasmus från Inter-Tractor i Kokkola och på klingande coccoladialekt berättade att han hade för avsikt att sälja en traktor till mig. Han nämnde priset på T6.180, so far so good, men sen råkade han nämna att den var sexcylindrig.

Duns

Där smällde gubben som alltid drömt om en 6 cylindrig dragare i backen så det sjöng om det. Från den stunden var inget sig likt. Lägg sen till ett överraskande bra erbjudande på bytestraktorn och sen gick det som det gick.

Sen kan man ju till tidens ände fråga sig om man överhuvudtaget borde få fortsätta att vara myndig när man ger bort en felfri Case 845 och tar en elektonikspektakel med AdBlue motor istället. Det får framtiden utvisa, men nu är inte “Forden” riktigt elektronikvansinnig, skulle nästan säga att exklusive avgasreningen och en del säkerhets- och övervakningssystem så finns det nästan mindre finesser på denna än på Valtran från 2002 – och den har ju fungerat felfritt.

Eftersom ju detta var en lagertraktor i Kokkola så kunde jag ju känna på den och provköra just rätt exemplar innan köpet – detta att jämföra med Valtran som vid köpet ännu ligger som obruten metall i nån gruva. Jag provkörde också nästa modell uppåt utrustningsmässigt, med CanBus och en massa annat märkligt, men den var för dyr och inte ens intressant för mitt behov. 2×8 växlar med kopplingsfri snabbväxel täcker nog mitt behov – men jag saknar Valtrans knappkoppling, den hade jag velat ha. Sen skulle jag också ha velat ha kördator men det blev inte så. En annan sak som irriterar med Forden är en rad strömbrytare som är så enfaldigt placerade att dom lika gärna kunde ha varit utanför hytten. Men det finns såklart mycket jag gillar också, designen, sikten från hytten, insteget, den utskjutbara dragkroken och en relativt enkel elektronik, den totala avsaknaden av multiskärmar och touchkontakter passar mig bra. En enkel dragare med 150 hk var vad jag ville ha – och det fick jag.

Helt säkert kommer jag att återkomma med mera plus och minus under vårens gång – hoppas det blir mest plus.

Det hör ju nästan till rutinen – åtminstone för mig att man alltid skall ångra sig efter en större affär. Minns tex när tröskan MF440 med hytten till vänster byttes till Claas 48 med hytten på mitten. Hela första säsongen svor jag över den vansinniga hyttplaceringen, men ändå rätt snabbt insåg jag nog var en tröskhytt skall vara placerad – dvs på mitten. Samma var det när vältkombin kom till gården och riktigt upp i ljuset kom det med Amazonesprutan 2005. Hela första säsongen sprutade jag mekaniskt och lät datorn ligga i sin låda. Just den datorn som jag idag överhuvudtaget inte skulle klara mig utan.

Ännu har jag några aktiva år kvar – få se om jag kommer att hinna pröva precisionsodling. Det kliar i fingrarna nog. Kommer antagligen att avsky det också – fast bara första året.