Hårda bud i Hindersby skog

Det har varit dåligt med skrivandet. Det har funnits en hel del att skriva om men efter en dag i skogen så blir det inte av för jag somnar över tangentbordet. Visst har konditionen blivit bättre men dagarna har också blivit längre och då man far till skogs klockan sex på morgonen och kommer hem nio på kvällen så räcker inte orkorna till.

Nå, det har inte blivit skogsarbete varje dag även om det sist och slutligen varit ganska hyfsat väder. Det såg illa ut i januari och februari då åkrarna låg nästan bara och det började slå igenom på skogsvägarna men så kom ett par ordentliga köldknäppar och skogsvägarna har varit fina ända tills nu. Men det har varit bråttom för man visste aldrig hur länge vädret höll i sej. Vi har kört ut anefter som vi har huggit så det finns inga hopar under snön (tror jag). Brorsan har blivit riktigt duktig med den lilla lastaren och har lyckats baxa upp de stora svarvstockarna trots att den är svag och har kort räckvidd.

Förra sommaren satte vi upp solpaneler och bytte tak och alla arbeten sköts framåt så mycket att jag bytte packningar för bakaxeln på Belarus först i januari och skogsarbetet började först i februari. Sedan harmade det att man måste deklarera i slutet på februari då skogsvädret blivit hyfsat. I början på mars tänkte jag sätta fart på huggandet men då föll lastaren framåt mot hytten för de nedre fästkrokarna hade brustit. Bara litet plåt blev skrynklig men det var nervpirrande att köra hem på krypväxeln med lastaren rakt upp. Sedan gick det fem dyrbara dagar till att svetsa ihop ett nytt nedre fäste.

Fästet var tillverkat av 25 mm stål men det räckte inte till. Om lastaren lyfter 500 kg längst ut så blir kraften på nedre fästet över 30 gånger större: 15000 kg. Dessutom kränger lastaren svårt då man kör över stubbar och stenar. Maskinerna far nog illa i skogen. I år högg vi dessutom i stenbackar.

Det nya fästet svetsade jag ihop av 20×120 mm järn – två varje sida – så det borde hålla. Det är överdrivet tjockt men intressant nog är det brist på flatjärn så jag kunde inte köpa klenare. Valsverket i Ukraina som stått för en stor del av järnen är ju sönderbombat. För att hindra lastaren att kränga så mycket så spände jag fast de nya järnen med fyra 20 mm bultar. Om man drar till dem ordentligt så borde det nedre fästet inte kunna röra sej alls.

Den nya fräsmaskinen som jag köpte i fjol togs nu i användning och det var roligt att kunna borra ordentliga hål i grova järn utan att remmarna slirar hela tiden. Fräsen har växellåda med kugghjul och klarar upp till 40 mm hål i järn. Synd att jag inte hade den då jag svetsade ihop fästet till den nya lastaren.

I mars kom det köldknäppar och vi körde flitigt upp breda spår. Skogsvägarna blev så bra att vi också kunde köra genom ett område som för 120 år sedan varit åker och ganska sankt. Eftersom vi inte varit där på många år så fanns det gott om torra träd. Nu är priset på energived hyfsat så vi körde ut dem. De ger bra ved utom de som legat på marken – dem flisar vi åt oss själva även om det mest blir damm.

Jag har trott att granbarkborrarna tagit livet av träden men nu börjar jag tänka om. För ett antal år sedan dikades skogen där och dikena är grymt stora. Det är möjligt att träden hade så ytliga rötter då de växt upp i sankmark och inte klarade av de nya dikena som sänkte vattennivån med omkring en meter. Om man därtill lägger de senaste heta och torra somrarna så är det inget under att granarna torkade bort.

De skogsområden som varit svåra att komma åt – sanka eller steniga – hade en hel del riktigt stora träd. Jag fotograferade först ett träd med 70 cm rotdiameter för att utse det till årets “bålaträä” (båla = stor) men så hittade vi allt fler lika stora.

Det verkliga bålaträä var nog det som det blev tre svarvstockar (58 dm) plus två vanliga stockar från. Det växte vid stenbacken nära ett dike på södra sidan. Det fanns en mängd nästan lika stora träd runt omkring så det blev långt och utan kvistar. Alla träd har jag fällt med motorsåg, kvistat och kapat. Förstås har jag använt lastaren vid fällning och flyttning av stockarna. Som liten var jag med då man för hand rullade stockarna upp på parsläden men de var betydligt mindre.

Motorsågarna som jag använt är en Jonsered 2147 och en Jonsered 2252. 2147:an är redan gammal men en av de bästa motorsågar vi har haft. Den har en grym fart på sågkedjan och skär så in i norden. Dessutom startar den nästan på första rycket. På 2252 som i princip är litet starkare har jag 15″ svärd för de riktigt stora bamsingarna. Den är modernare men inte bättre och krånglar ibland vid starten. På tal om hårda bud så blev 2252:an under ett träd där lommen slog upp och sedan föll ned på motorsågen. Visst brukar jag ta bort sågen men den kom i knipa så jag måste lämna den och stiga åt sidan för att inte hamna under roten. Fästet till bränsletanken brast och handtaget kroknade men med litet ståltråd så kunde jag fortsätta såga ända till slutet på vintern.

I mitten på mars så började också ena bakhjulet på Zetorn att läcka så det blev att ta en tur till Lindfors Däck i Kuggom där de fixar ringen medan man väntar – inte illa. Det var inte första gången för i fjol hade vi den andra bakringen sönder. Då måste vi ta loss hjulet i skogen men nu kunde vi komma hem till verkstaden.

Det är inte så stor sak att ta bort ett bakhjul då man kan lyfta upp traktorn med stödfoten till lastarn. Vi har ju bägge lastarna fastsatta vid bakaxeln på traktorerna. Det är nästan rutin att plocka bort ett bakhjul.

Av de stora 150 år gamla granarna var nog en del rötskadade men mindre än jag fruktat. Det värsta var en stor gran uppe på stenbacken som hade hela 15 meter röta – brunrötan kan gå långt upp i stammen. Visst borde man ta bort de gamla granarna tidigare men vi har inte hunnit. Å andra sidan verkar det litet fånigt att hugga 70 år gamla granar – det blir ju bara pinnar av dem. Och står de dessutom så glest som gallringsrekommendationerna anger så är de fulla av kvistar. Sådant virke vill åtminstone jag inte ha.

I mars hade snön börjat smälta bort men så kom det omkring 30 cm snö i slutet på månaden och det blev vinter på nytt.

Början av april var ganska kall och vissa nätter var det kring -17 grader. Vi måste köra upp spåren på nytt men det blev bra skogsvägar och vi fick ut en hel del virke på grund av kölden. Eftersom jag mest är bakom kameran så finns det inga bilder av mej men jag måste sätta ut en för att bevisa att jag faktiskt varit i skogen den här vintern:

En vecka in i april gick det bra med skogsarbetet men nu börjar solen mjuka upp spåren – speciellt vid virkesupplaget. I skogen håller vägarna ännu men vid sidan av vägarna finns det ingen tjäle under snön. Så nu avslutar vi skogsarbetet för den här vintern. Några träd skall ännu fällas vid virkesupplaget.

Nu sätter jag in bilderna på virkeshoparna från vintern 2023. Det blev mycket energived men också stockar. Massaved blev det nästan inte alls. Och allt är bara gran.

Den stora hopen närmast kameran är energived liksom därpå följande hop (4 meter och 3 meter skilt). Längre inåt skogen finns våra hopar med flisved för eget bruk. Där finns också torra stockar av god kvalitet men jag är rädd att vi inte orkar såga så mycket för eget bruk.

Till sist måste jag presentera vår nyaste familjemedlem som kom i slutet på mars. Han håller i gång dygnet runt även om han sover allt emellanåt. Det var inte min idé men allt motstånd var förgäves. I värsta fall får jag och våra fyra katter flytta ut i stallet …