Nära ögat – bokstavligen

Visst finns vetskapen alltid i bakhuvudet – bondebranschen är full med faror. För egen del går det nog inte en dag utan att man tänker på alla risker som måste hanteras i jordbruksarbetet. Om jag går till mina “nära ögat situationer” som verkligen har hänt så handlar det väl närmast om vedklyven, rullande traktor, klämskada vid tillkoppling av redskap, ett tillbud när jag trodde tröskhacken stannat men den hade inte gjort det och några fallolyckor. Hittills har jag klarat mig med några blåmärken, några dagars haltande och ett par stygn på olika ställen – kort sagt jag har klarat mig bra.

Sen görs ju inte medvetenheten mindre av att jag har en karriär på 30 år i räddningsbranschen bakom mig, 20 av dessa på ambulansen, så visst har jag sett ett och annat mindre muntert i mina dagar – även skador som jordbruksmaskinerna ställt till med. Allt detta gör ju sammantaget att jag nog inbillar mig att säkerheten på Ranch Svedjebäcken är ganska under kontroll, men ändå verkar det nog inte vara så.

Häromdagen hände ingenting men det var nära. Det som inte hände var så fullständigt oväntat och oförutsägbart att jag har svårt att smälta det ännu en vecka senare. Det visar att så länge man håller på med saker som man inte kan ut i fingerspetsarna så borde man tänka tre gånger, och kanske inte ens det räcker alla gånger.

Syndabocken i detta fall var jag själv, och verktyget var en Kärcher varmvattentvätt från mitten på nittiotalet, en maskin som jag inte avstår frivilligt ifrån, den är ganska lättskruvad och pålitlig och delar finns ännu att få.

Tvätten hade stått över vintern i varmt utrymme och nu var det tags att ta den i bruk. Precis som brukligt är fungerade den inte utan behövde lite hjälp på traven. Eftersom den helt enkelt inte startade så gissade jag att felet var en fasttagen pressostat, vilket också visade sig vara sant. För att verifiera att jag hade rätt kopplade jag förbi tryckvakten för att kolla om den startade då. Jodå, det gjorde den. Samtidigt lutade jag mig över tvätten för att kolla efter läckage och då smällde nånting som lät som ett pistolskott. Uppskattningsvis 5-7 sekunder senare landade föremålet som lossnat på plåttaket 10 meter bakom mig, så det hade nog gjort en rejäl luftfärd som då började några centimeter bredvid husbondens huvud.

Det visade sig som brukligt är att jag inte begrep nånting. Det handlade om en mässingsbult på ca 30 gram och med nästan en cm gänga som flugit iväg. Hade den träffat huvudet antar jag nog att det hade varit tack och hej för min del, men ändå blir den mest intressanta frågan – hur tusan kunde den släppa? Jag trodde ju att övertrycksventilen i pumpen skulle ta hand om denna sak men tydligen inte.

Skurken i dramat är den bult som saknas på bilden. Hur den sen kunde åka iväg utan att skada gängorna blir en gåta som jag troligen kommer att grubbla över ännu på hemmet.

Hur som helst. vad lär vi oss härav. Jo kanske främst att farorna också ligger där man absolut inte ser dom på förhand men också hur fruktansvärt viktig skyddsutrustning är. Som en föreläsare sa engång: “Vi har bara två hål i kroppen som duger att titta med så dom behöver vi vara rädda om” Nu tror jag ju inte att plastskyddsglasögon hade gjort från eller till i detta fall, men ändå – sämre hade det säkert inte varit.

Fjädrar som far iväg eller oljeslangar som spricker, det menar jag är en förbisedd fara i lantbruket. Och en massa andra saker som jag inte vet om ännu.

I skrivande stund har jag återställt tvätten i bruksskick. Både ventilerna och flygbulten fanns att uppbringa i Helsingfors, något jag tycker är ganska imponerande med tanke på tvättens ålder. Tyvärr hamnar jag väl nog så småningom att börja fundera på att förnya den, men det bär mig lite emot, jag kan precis tänka mig hur dom nyare tvättarna är när nånting går sönder. Originaldelar och programmering antar jag är det som gäller. Gud vet så dom inte är anslutna till nätet också.