Så kom de då äntligen, regnet. Men de kom inte ensamt, storm, gorm, högvatten och nästan alla ingredienser som finns i ett riktigt skitväder. De va bara minusgraderna som fattades, och de tackar vi för!
Jag tycker lite om skitväder. Jag har liksom inget emot de. Vågorna slår så de yr vatten långt över vindarkobbin, husets knutar knakar lite, men man vet att här inne är man trygg. Man vet att fåren är smarta och söker skydd inne i skogarna, och man vet att båtarna ligger i lä i den stranden som passar vädret bäst. För de ha man ju ordnat före själva stormen brakade löst. De är ju lite såntdär som man är van och uppväxt med. När jag växte upp bodde vi i kirjais byn. Där va de lä för alla andra vindar än östan, och skäriborna kunde säga “ja, bara vi int förliser i kirjais sund så går de nog bra…” Hur långt de sen än sku utåt, men kirjais sund va beryktat för hur sjön beter sej vid storm. Längst in i kirjais viken blir de däremot skyddat för även östanvindar, så när de lovades östan flyttades båtar “till andra sidan” för att reda sej bäst. Här på Ytterholm har vi alla stränder “på insidan” det vill säga innanför bönan, så de är väldigt sällan de blir såna vindar att man behöver flytta båtarna, men behöver man de, så flyttar man dem till den stranden som är bäst. Vi har ju också den fördelen att vi har flera stränder. Mjölkaruddan, mommos stranden, bjärkholm och grannas. Mjölkaruddan är den som räknas som min strand. Där finns strandhuset, en strandbod, 2 bryggor, glampingens trampbåtar och supbrädor och pråmens landningsplats.
Lite rumstrera de om i stränderna, men inget konstigt eller någon värre skada skedd.
Jag gick en kvällspromenad på tisdagskvällen. Vädret är ju varmt, så man behöver inte frysa. Annat är de när nästa storm slår till… Då vill man inte stå med ansiktet rakt mot stormen så många minuter. Nu skulle man kunnat stå hur länge som helst…
Lite vatten i stövlarna, och lite våt i håret blev jag… men va gör väl de…
Genomblåst och med håret på ända gick jag sen glad i hågen hemåt. Man får så mycket energi packad på sej när de blåser. Ibland så man inte riktigt hålls att stå ens… Jag har ju konstaterat, att jag börjat få en och annan rynka här och där… Man är ju inte pur-ung mera… Endel försöker febrilt sminka bort allt vad rynkor heter… Jag fattar de ju inte riktigt, innerst inne är vi så gamla vi är, och med ålder följer rynkor. De är fakta, men, sen kan man välja att tycka om dem eller inte. Jag tycker om mina rynkor, jag vill ha sånadär trevliga rynkor som min mommo hade. Såna som formats av skratt, vind och saltvatten i ansiktet. Inte av kletiga och kladdiga sörjor och smörjor…
Vi fick nästan ingen känning av stormen här längre österut. Det blåste en hel del och var sommarens hetaste dag med över 30 grader. Ett träd måste ha stjälpt över ledningarna för strömmen var borta i ett par timmar men annars var det inget speciellt.
Rynkor är det inget fel på. Det är värre med sådana som opererat huden så spänd att de inte kan skratta mera – sorgligt.