Folk tycker kanske att juli betyder lata dagar och semester men här associerar jag det med mygg, brömsar – och flyghavre. Det är ett relativt modernt gissel som vi första gången upptäckte år 1977. Jag minns att vi satt på ritaket (som vi förnyade) och undrade vad det var för fläck på åkern som såg annorlunda ut. Då visste man ännu inte hur eländigt det skulle bli. I så fall hade man besprutat åkern med något medel som tar kål på all växtlighet.
Men vi försökte många år plocka flyghavre varje sommar. Det värsta var att på den tiden hade vi elektriska ledningar över åkrarna och intressant nog kom det nya fläckar just under ledningarna. Fåglarna spred effektivt flyghavren. Den är så tuff att till och med en bit av en kärna kan gro och ett frö kan ligga upp till tio år i marken och ändå gro …
Så vi förlorade och nu har jag varit tvungen att spruta mot flyghavre. Men det är ett dyrt medel så jag sprutar bara de värsta åkrarna och plockar resten. Nu ser jag att avsaknaden av sprutspår fått mej att lämna emellan så det finns strängar av flyghavre. Som jag tidigare skrev så skall sådd och sprutande organiseras om för att börja fungera igen.
Flyghavre måste bekämpas enligt lag och det är ett stort elände. Först kommer byråkraterna och stiftar lagar och sedan kommer firmorna och plockar stora pengar av oss för vi är så illa tvungna att bekämpa flyghavren. Inte kan jag påstå att jag gillar det inte.
På kvällen är det litet svalare men myggorna upptäckte mej genast. Det fanns en hel del att plocka fastän jag trodde att alla flyghavrefrön hade grott tidigt på grund av regnet i maj. Men icke. Det stack upp nya plantor som säkert inte var uppe då jag sprutade och då verkar inte medlet (det måste finnas blad).
Så det blir att gå flera gånger över åkrarna. Men det är lättare att plocka där vetet är glest för man måste hitta roten och få upp den. Annars sticker det upp nya skott som minsann hinner mogna ännu.
För övrigt är det vedarbete (och flisning) som gäller för att vi skall ha värme i vinter. Vi började bygga nytt vedlider för halva släkten. Det blir ändå kvar ved i skogen som bara ruttnar. Vi orkar inte bränna upp allting som inte går att sälja.
Flyghavreplockandet hör till de minst roliga jobben. Mycket hellre pulsar jag omkring i snö och kyla på vintern.
Det att du använder av den egna skörden som nästa säsongs utsäde bidrar väl dessutom åtminstone i viss mån till den där “evighetsmaskinen”?
Vi har försökt kolla om det kommer med flyghavre i utsädet men fördet första så tar jag utsäde från rena åkrar och för det andra så är det relativt lätt att sortera bort flyghavren. Den är så annorlunda än vetekornen – speciellt mycket lättare. Med sorterarens luftsug högt uppställd är jag nästan säker på att det inte kommer med flyghavre.
Sedan då vi plockar så är så gott som varenda flyghavreplanta mellan såraderna vilket tyder på att flyghavren funnits i marken och inte kommit med utsädet.
Det stora problemet är att man borde plocka rent till 99,9 % för att den skall minska och det är så gott som omöjligt för det finns alltid riktigt korta strån som man bara inte ser.
En planta kan ge hundratals nya frön som kan ligga i jorden i tio år så det är ingen lätt sak. Därför har jag börjat kombinera sprutning (som borde ta också på små flyghavreplantor) med plockning. Men svårt är det …
Elände kom ju för femtio år sen till Finland då våra slughuvuden till beslutsfattare godkände FLYGHAVRE till en viss % i havren ifrån Sovjetunionen som skulle till utsäde då de var ett mycket vått och besvärligt år -62. Det var knappt om utsäde och också annan säd som vete och korn. Jag kommer ihåg att det kom in majs och soija ifrån USA. Med den tidens bäckar och åar med översvämning varje vår så spred den sej otroligt snabbt på stora områden. Så tacka vet ja Krusse och Kekkonen för gåvan som garanterat håller i sej femtio år till med stora kostnader och hela balletten som följd.
Ja denna flyghavre hör till det helt tråkigaste jobbet i odlandet,, så tycker vi som oxå har kämpat i massor år,, vi har sprutat o plockat ,, då andra har roligare göromål ,, jo då vandrar vi i åkern opp o ner o benen o fötterna blir ömma.. då solen gassar så blir huvudet oxå lite väl “mört”,, vi gick nu på förmiddagen i rapsen o där hittade vi stora fina bestånd… hui..vilka bjässar.. Klart att man försöker få allt bort men detta hemska ogräs kan konsten o “gömma” sej o göra sej osynlig… därför kommer den aldrig o ta slut… om man ska få den bort så gäller det o spruta flera år i rad vilket oxå är en kostnadsfråga … Som Janne skrev så har den varit redan över 50 år i våra åkrar… minns då svärfar berättade då dom såg de första stråna i åkern -63 att detta var då en ståtlig havre o visste inte bättre,, grannen hade köpt utsäde som var hämtat från Holland o de hade fått massor på sin åker,,, sen kom den med vattenflödet till oss… Men på våra egna skiften är den så gott som utrotad… då vi har arrendejordar så har vi fått flyghavren på “köpet” .. men det är bara o fortsätta vandringen … gubben sa att nästa år så sprutar han de fält som har mest av denna otäcka “havra” Lycka till allihopa med plockandet kan jag bara säga ,,
En orsak till att jag använder eget utsäde är att man vet vad man sår. Certifikaten kan de stoppa ett visst ställe. Möjligen (men sällan) har nån inspektör stått vid vägkanten och tittat på utsädesåkern och det är allt man får med “certifiering”. Jag däremot har gått igenom varje åker och vet precis var det finns flyghavre och var det inte finns. DET är certifiering om nånting. Hela certifikatfjanteriet är bara byråkrati och värdelöst.
Jag kommer ihåg i början på 80 talet jag hade läget under kontroll så mycket som man nu kan ha de under kontroll, men en 5 hektars bit skulle sprutas med största noggrannhet förstås. Men ackovee och mycket kelee så hade jag lämnat ca 30 cm osprutat, så man villd noo spring ett par extra rundilar opa åkereendan innan plockande började. Det syntes otroligt tydligt där jag hade bommat, å int känd ja me så hemst duktiger hellder.