Dethär inlägget ligger lite galet tidsmässigt, det skulle ha passat bättre för några veckor sedan, men enligt mottot “bättre sent som alltid” dyker det upp här och nu istället.
Rubriken syftar till någon gammal och dålig dansbandslåt som ändå fastnat i skallen. Den brukar dyka upp när beslut skall tas som inte är så enkla utan mera bygger på fingertoppskänsla än på fakta. I jordbruket får man ofta ta sådana beslut, det handlar om bearbetnigsmetoder, så- och trösktider sådjup, gödselmängder etc etc. Det största problemet är att man oftast inte får någon facit alls på hur rätt ett beslut var, det som är rätt en sommar kan vara väldigt fel en annan beroden på väder och vind och andra faktorer som bara inte låter sig jämföras.
En tid på året när detta blir speciellt påtagligt är i juni-juli när växtskyddet skall planeras och genomföras. Det finns kanske ett hundratal preparat på marknaden som alla har två saker gemensamma. Dom är dyra och dom är extremt effektiva om man använder dom rätt. Rätt använda kommer pengarna tillbaks, och ännu bättre, negativ miljöpåverkan uteblir eftersom alla aktiva substanser kommer till utnyttjande i växten. Fel beslut blir dyra och miljöpåverkan blir då också mycket mera kännbar, så det vill man ju undvika.
Problemet är alltså att man så sällan kan se huruvida en växtskyddsåtgärd varit motiverad, man ser ju resultatet men man ser ju inte hur det skulle ha sett ut om man gjort på något annat sätt. Utom då ibland då det syns riktigt tydligt.
Så gick det för mig med liggsädsbekämpningen i havren i år. Liggsädsbekämpningen är just en såndär åtgärd som oftast kräver flera verser av rubrikens sång. Man står där mitt i juninatten med 22 miljoner myggor runt öronen och försöker ta rätt beslut. Preparaten som går under samlingsnamnet stråstärkare är visserligen billiga, men har den nackdelen att dom försenar mognaden med minst en vecka, vilket man ju inte vill göra i onödan. Teorin säger att ju mörkare grön en åker är så desto mera klorofyll finns i bladen och då är det läge för stråstärkning. Ljus åker = ingen stråstärkning, mörk åker= stråstärkning. I teorin alltså, sen kan det variera pga av torka, jordarter etc etc.
Varför skriver jag nu då om juninattens vedermödor då vi redan innehar nästan september och den mesta havren börjar vara borttröskad. Jo för att i år fick jag undantagsvis facit på mina beslut. Det brukar vara strax efter axgången som liggsäden uppkommer som en följd av hårda regn och samtidig blåst, och liggsäd är något som man ABSOLUT INTE VILL HA.
I år kom dock regnen som skapade liggsäd ovanligt sent – men dom kom.
Det syns tyvärr inte så bra på bilden men i verkligheten ser man precis var Cyocel-medlet tagit slut i sprutan. Där åkern är Cyocelbehandlad står havren som tennsoldater, mera till höger i bild påminner den mera om soldyrkare på Mallorca – vågrät.
Så i år fick jag facit, jag gjorde rätt.
Har någon gång funderat varför det inte är vanligare med ‘nollrutor’, ‘jämförelsefönster’ eller vad man nu vill kalla dem, alltså små obehandlade ytor där man (i bästa fall) såg behandlingens effekt. Dom fungerar ju bäst i gödlingsjämförelser då näringen inte flyttar sig som t.ex. insekter, men det skulle kunna ge någon uppfattning om nyttan (som i bilden ovanför). Man är ju idag tvungen att dokumentera en hel massa åt myndigheterna redan så systemen finns, med tanke på kommande beslut.
Joo, nollrutor ska det vara!
Håller delvis med. Nollrutor är jättebra om man pratar om gödsel eller om flyghavrebesprutning. Däremot blir man inte hjälpt av nollrutor när man har cocktails i sprutan, som man ju vanligen har.