… än bondelivet handlar dehär om, men det är en rätt så vanlig dag för mej ändå. Att åka “sverigebåt” hör till vardagen mer än det är ett äventyr.
Dra ur stöpseln. Lite det skulle man behöva göra känns det som. Så allt stannar, så man kan fara bort två dagar utan att fåren rymmer, far ombland, så de har mat och vatten och, och, och… Nu gjorde jag det på sätt och vis två dagar för att fara och hämta Mathias till Geta. Hemma var det att jobba ikapp för att kunna fara bort två dagar. Och så ringde klockan 05.00 på morgonen. Tidigt, båten går inte före 08.45, men annars hinner jag kanske inte ta mej till färjan som går halv 7 tiden, och där gäller det att helst vara med näsan på klaffen, i alla fall om man som jag inte har förtursskylt. Förturskön var mycket längre än “vanliga” kön. Men, jag rymdes med. Tur det, följande färja går en halvtimme senare och då är det knappt med tid att hinna till incheckningen i tid. Dessutom brukar det kunna vara än värre med bilar till 7ans färja, missar man den… Ja, då är det inte roligt om man ska med båten till Åland. Nåja, jag hann och rymdes med, ca 8 bilar skulle det ha rymts till och jag konstaterade att det minsann nog är en levande skärgård vi har, i alla fall är folk aktiva, nästan dygnet runt. 🙂
Trafiken in till Åbo löpte smidigt och väl ombord tog jag mej en kaffe och smörgås. Jag satt i allsköns ro och tittade på medan det nyligt ombordstigna bändet plockade upp sina instrument. Jag drack lite försiktigt. Nog var det Kaffe minsann nog. Med stort K! I priset ingick en påtår …
Medan jag satt och tuggade på min rågsmörgås tassade tanterna och farbröderna på med sina brickor, log och hade hur trevligt som helst. Någon träffade bekanta, i ett bord räknades det febrilt ut delningen av kvittot med papper och penna, och till och med några barn skymtade man emellanåt i bollhavet. I högtalarena började det ge an med love hurts. Ding dong… Bästa passagerare … välkomna…. osv. Ja, samlings platserna känner jag till, och tur är det, för blandat med love hurts blev det lite soppa och mer knepigt blev det att höra ens vilket språk nödsignalerna precenterades på när bändet tydligen fått ihop plockat sina instrument och började överrösta både love hurts och kaptenen med – Yksikaksiyksi, bombombom, tsetatsetaäxxäxx….
Nä, det här är nog annat än frukosten där hemma där man kan höra regnet falla på taket i farstun. Men jag sörplade ur min kopp, påtåren blev odruken… Jag gick för att uppsöka ett eluttag. Så passerade vi “pissisgrund” och tuffade vidare ut på Erstan. “Pissisgrund” har jag hört talas om sedan jag var liten, det är en liten holme just utanför inloppet till Åbo. Där steg utskärsborna förr,( på den tiden när man rodde och seglade,) iland för att uträtta sina behov före de for in till Åbo för att sälja och handla. Inne i åbo kunde man ju inte stå/sätta sej i vilken knut som helst, därför tog man iland i pissisgrund före man for in till stan.
