Geologi = läran om stenar

I serien om maskiner på bondgården har idag turen kommit till grävlingen:

För ett otränat öga kan detta se ut som en grävmaskin, vilket det också var från början, men på min täppa används den uteslutande till stenbrytare. Det är nämligen så att jag är stenrik. En amatörgeologisk uppskattning säger mig att ca 10-12% av alla stenar som inlandsisen släpade runt på stannade just här, just hos oss. Det spelar nämligen inte så stor roll vilken verksamhet man skall ägna sig år där jorden är ett element så kommer stenarna på köpet. Mina första stapplande steg som bonddräng var i femårsåldern när jag fick styra traktorn på åkern när förra generationen mangrant hade stenplockartalko. På den tiden skulle stenarna både kastas på vagnen och av densamma manuellt, så lite bättre blev det ju när kippvagnen anmälde sin ankomst. Dessutom finns det inga stenplockartalkon mera utan man får klara sig själv. Jag brukar försöka plocka stenarna i frontlastarskopan varefter jag harvar, det känns lite lättare, men varje år når man gränsen när man börjar fuska och låter dom ligga. Och jag lovar, dom knallar inte iväg själva.

Ett år försökte jag med den frässådd som Nisse en gång beskrev, men att använda en jordfräs på mina åkrar blir bara som ett plågsamt maskinförsök bland alla stenar. Den hoppade runt som en berusad groda, fräste desto mindre så jag gav upp efter ett försök.

Åkern är en sak, men dom finns som sagt överallt. När jag grävde gunden till terassen sorterade jag sten skilt från övrigt fyllnadsmaterial och när den skulle återfyllas hade jag bara 20% kvar av ursprungligt material. Resten var stenar större än ett kålhuvud.

Spelar ingen roll vad man skall göra, det finns stenar. När utejulgranen skall borras ner i marken eller när man skall gräva ner en prydnadsbuske. Klong! Efter tre försök kanske man får ner den smugen mellan några stenar. Nu väntar ett projekt med en tvättlina som skall ner i marken och jag gruvar mig och sneglar på grävlingen. Med spade brukar det inte gå.

Om det skulle vara någon som tror jag överdriver så kan jag åberopa två bevis. När täckdikesveteranen Riskula skulle till att täckdika hos mig varnade jag honom för stenar i åkern. Han log snällt och sa att han sett stenar förr under sina 50 år i grävmaskinen. När projektet var klart tillstod han att denna mängd stenar hade han bara sett en gång tidigare – och det var när han täckdikade hos grannen!

Det andra beviset har jag bild på. Som tidigare skrivet så får vi kommunalt avlopp så småningom. När stamledningen grävdes över min tomt blev det ett dike på ca 100 meter. På denna sträcka grävdes det upp tre dylika klimpar som finns på bild nedan. Jag ansåg att jag måste ställa dit några jämförelseelement så att man faktiskt ser att stenen är större än Afrika.

Förresten, att inte bilden i början föreställer någon grävmaskin, det är inte maskinens fel utan chaufförens. En gång prövade jag att dika ett dike. Det såg ut som ett spa för huggormar, så diken, det skall folk göra som kan.

Författare: Kalle

Har varit spannmålsodlare sedan 20 årsåldern. Jobbar som brandförman i Närpes, det betyder att jag inte är heltidsjordbrukare annat än i hjärtat. Jag har familj, sambo och tre döttrar födda -04, -09 och -16 Jag odlar spannmål och oljeväxter på 38 ha, och gör detta på största allvar. Den skrala lönsamheten har inte knäckt mig, bara gjort att jag inte kan vara heltidsbonde. Dessutom har jag ett intresse för närhistorien, och jobbar gärna med att restaurera nyare veteranbilar. (70-talet) Har tre dylika + en mc i garaget. Samlar gärna material och skriver ner mycket nutidshistorier för framtiden. Jag är öppen för det mesta bara det inte har med sport eller idrott att göra. Jag betraktar all sport och idrott som flykt och försvarbeteenden, det man inte kan göra med traktorn kan gott lämnas ogjort! Visa alla inlägg av Kalle