Nervöst i hagen

På måndagen kom korna då slutgiltligen ut i beteshagen. Egentligen hade det gått bra att släppa ut dem på lördag eller söndag, men jag var tvungen att skaffa mer stängseltråd. Tråden blir nämligen sämre med åren och när jag monterade upp stängslet på fredag eftermiddag kasserade jag så pass mycket att jag i slutändan hade 200 m för lite. Då hade affärerna redan stängt, så jag fick vänta till måndag.

Trots att de fått vistas i övningshagen ett par dagar var yran bland damerna stor när de kom ut på betet. Men tack och lov verkade alla komma ihåg att stängseltråden är obehaglig. Jag hickade till när grupp på tio kvigor kom galopperande mot stängslet i full fart men med bara nån meter kvar tvärbromsade alla som på given signal. Skönt. Efter nån timme av hoppande och utforskande av hagen lugnade de sig och lade sig att vila i övre ändan och där hölls de ända till det började svalka på kvällen.

Generellt var det här betessläppet mer nervpirrande än normalt för mej. Jag har förstås haft kor på bete förr, men den här gruppen är ny för mej. Dels är dikor större och starkare än mjölkkor och dels har de en fullvuxen tjur med sig. Men framförallt är min relation till de här damerna en annan än till mjölkkorna. Mjölkkorna mjölkades två gånger om dagen och tack vare det hade vi ett mycket förtroendefullt förhållande. Visst är jag också vän med dikorna men det blir inte riktigt samma sak och framförallt inte med alla. Vissa djur är fortfarande reserverade i sin hållning till mej. Om mjölkkorna rymde ur hagen visste jag att jag tar hem dem genom att locka på dem och eventuellt fresta med ett ämbar foder. Dikorna tror jag inte att är lika lättflirtade.

Så visst kändes det som en lite lättnad när de till natten sökte sig in i ladugården för att vila. Varför sova på marken när det finns mjuka båsbäddar inomhus? Nån måtta får det vara med friluftslivet. 🙂

Ps. Betet består av korn, rajgräs samt vanligt vallfrö (timotej och klöver). Kornet har gått i ax och betet ser nästan ut som en vanlig kornåker, eftersom gräsväxterna är lägre och inte syns lika bra. Men det är alltså helt i sin ordning att de betar den. Ds.

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt. Visa alla inlägg av Mats