På grund av ganska hård blåst så håller jag litet paus i sprutandet och lagar halvfärdiga sysslor i stället. I går kväll fick jag det nya mät- och styrsystemet att fungera. Det är en utvidgning av mitt gamla 1-trådssystem (som i verkligheten behöver två eller tre trådar). Det nya är ett par kort med reläer som kan styra olika funktioner – och så fick jag skriva en hel del nya program.
I enlighet med gammal tradition så använder jag burkar från hushållssidan. Som elvaåring byggde jag min första radio i en gammal tvålask av plast och på den vägen är jag ännu. Fjärrrstyrningen (via kablar) till torkfläktarna satte jag 1980 i en marmeladask av trä och den har fungerat fint men nu köpte jag en förvaringsburk från Biltema som tål både frys och mikrovågsugn. Den har dessutom fyra starka knäppen och tätningar i locket. Mycket bättre än de dyra specialburkarna för elektronik. Inte illa för ett par euro. Elekronik tycker inte om fukt så marmeladlådan fick gå i pension.
Nedre bilden visar den gamla marmeladlådan med frontplattan lösskruvad. Enkel grej men den har sparat många steg eftersom man först måste gå 30 meter till andra ändan av ladugården, sedan klättra upp i torken och gå 30 meter tillbaka till den sista fläkten.
På den övre bilden syns det fjärrstyrda reläkortet med 8 utgångar. En liten och billig grej men kopplad till datamaskinen och Internet blir det en effektiv styrning. Över en vanlig nätläsare kan man se reläernas läge och också styra dem men jag skrev i hop ett litet “skript” (program) som jag kan köra varifrån som helst i världen. Då vi är i Medåker (Sverige) så kan jag sätta på och stänga av fläktarna via det här kortet och programmet. Jag har länge haft mätare som man kan följa med över nätet.
Här ser man att jag på söndagen litet före klockan tolv satte på fläktarna varvid inkommande temperatur steg till +32,8 grader (solen gassade på plåttaket) och utgående temperatur sjönk till +21,9 grader. Det betyder att torkningen var effektiv för då luften tar upp vatten så sjunker dess temperatur. På kvällen då temperaturskillnaden blir liten så lönar det sej inte mera att köra fläktarna och då stänger jag av dem (från Sverige :-).
Ett annat kort sitter i pannrummet i flisvakten som skall se till att elden inte kan gå bakåt i matningsröret. Fyra mätkroppar är placerad runt röret som mäter temperaturen. Ifall den stiger för mycket så kopplas larmet på och matningen stängs av. Då får jag ett sms till min svenska mobiltelefon. Fast först skickar mitt program epost till min gmail-adress som är programmerad att skicka sms till mobilen. Så larmet går via många apparater och länder – kanske det till och med hamnar i NSA:s spiondatabas :-).
Så här ser styrkortet ut på en vanlig nätläsare:
Reläernas utgångar anges i PIO.0 till PIO.7 och kan ändras genom att man klickar på Change. Och kostnaderna ? Tja kortet kostade litet på 700 kronor och burken som sagt ett par euro. Sedan kommer en hel del arbete men det är ju min hobby att pyssla med elektronik sedan 11-årsåldern så det hör till nöjeskostnaderna. Farsan och morsan var litet oroliga över att jag satt med näsan i elektroniken nästan dygnet runt men de tröstade sej med att jag åtminstone inte söp upp pengarna …
Synd bara att vetet är alldeles torrt redan så systemet behövs egentligen inte mera i år.
Är det inte risk att det till sist sitter någon i Kina eller Ryssland och skruvar på och av torken?
Knappast. De kan förstås se på diagrammen men styrningen är bakom lösenord och så har jag stängt av strömmen till reläerna utom då jag verkligen behöver styrning över nätet. Det är ju sist och slutligen ganska sällan man torkar. Fast då gäller det att utnyttja de soliga dagarna maximalt. Jag bränner ju ingen olja alls utan använder enbart solenergi.