Hej på Er igen och ett gott nytt år även från Heisala! 🙂
Det nya året togs emot relativt traditionellt med vänner och raketer. Hur roligt det nu än är att sitta uppe och prata med gästerna borde man ju vid den här åldern ha förstått att gå och lägga sig före klockan halv tre eftersom djuren ska skötas också följande dag 😛 Nå, det har jag ju då helt tydligt inte ännu heller förstått utan efter tre timmars, många gånger avbruten sömn tack vare vår lilla guldklimp Matilda, gick jag ner till ladugården för att fixa undan morgonsysslorna.
Jag hade inte varit i ladugården på några dagar eftersom vi hade avbytare på mellandagarna, så jag hade hade emot mig en ny bekantskap då kvigan Jättebra hade kalvat nån dag tidigare. Trots mjölkningsroboten mjölkar vi alla specialfall dvs kalvade och kor som behandlas, skillt i ett spann. Dels för att inte uppta robotens tid och i vår ladugård är det helt enkelt den lättaste lösningen då vi ändå har dessa djur bort från lösdriften.
Jättebras mjölkning hade gått problemfritt så jag gick till henne och sku börja tvätta juvret då hon började “lyfta” på ena bakbenet som en signal för att hon inte riktigt gillade det. Det är relativt vanligt att kvigor gör det eftersom det är en ny situation för dem och oftast brukar det gå bra genom att bara prata med dem och på så sätt hålla dem lugna. Man måste också vara rätt så bestämd i sina rörelser så att hon inte tror att man är rädd för henne och hon på så sätt sku styra situationen. Så jag fortsatte lugnt att tvätta henne men rörelserna började bli mer och mer lik sparkar och dom blev snabbare och kom allt högre upp.
Så då tog jag fram sparkjärn nummer ett. Sparkjärnet spänner man fast från ljumsken ( om man nu kan kalla det så på en ko), alltså framför bakbenet och över ryggraden så att hon inte kommer åt att lyfta benet. Det finns vissa risker med att använda järnet och därför brukar vi i regel inte göra det per automatik utan vi använder det endast vid behov. Vissa kor fattar direkt poängen och de står stilla som ljus, medan andra kastar omkull sig. Sen finns det också dom som “flippar helt ur” och börjar hoppa och sparka tills järnet lossnar. Jättebra hör till den sist nämnda gruppen. Jag satt fast järnet och med det samma började hon hoppa jämnfota så högt som jag aldrig tidigare sett en ko hoppa och sparka tills järnet med en smäll föll ner på golvet. Jag stod vid det här laget i hörnet av boxen och funderade hur i helsike jag ska få den här yrbollen mjölkad….
Som tur är har vi också ett annan sorts sparkjärn. Ett s.k. jenkkirauta. Till skillnad från det traditionella järnet lägger man detta järn på ryggen och spänner åt från båda sidorna. Så jag testade med det och där stod hon utan problem och gav ner mjölken. 🙂
Vi får bara hoppas att resten av kvigorna som kalvar in det kommande året är av lite lugnare sort! Men den fördelen hade den här mjölkningen att om jag nu hade gått omkring lite halv sovande i ladugården hela morgonen, så vaknade jag definitivt till nu 😛
Gott Nytt År till Heisala också!
Spannmjölkning låter ju som ett bra alternativ i början o speciellt kvigor, annars kanske det inte finns så mycket kvar av roboten i såna här fall..! Har funderat på det här med nykalvade, att hur det fungerar i roboten, eftersom man inte heller vill ta för mycket mjölk av dem i början.
Finns nog massor att lära sej o komma ihåg, gammal hjärna o modern robotteknik fungerar inte alltid så bra ihop!! Men kanske man lär sej med tiden!
Jo, det där med sparkar minns man nog. Vi hade mjölkmaskin men en gång fick morsan en spark så hon såg stjärnor resten av dagen. En del kossor gick inte att mjölka med maskin men de blev inte gamla. Andra var det inga problem med alls.
Jo Bitte man lär sig, ta lugnt bara! 😀 Tror nog en stor del av robotgårdarna mjölkar nykalvade i roboten på ett eller annat sätt. Vet inte hur det fungerar med den röda roboten, men ni kan ju nog avbryta en mjölkning manuellt då ni har blåa robotar ifall man är rädd att korna mjölkas för tomma. I dagens läge är väl rekomendationen dock den att man ska mjölka kon tom direkt för att minska risken för mastit. Vi har lite mittemellan system; kvigor, andra o tredje kalvare mjölkas tomma direkt men efter det ser man lite från fall till fall. Jag vågar nog inte mjölka t.ex. en sex gånger kalvad tom oberoende vad forskningen säger 😀
Men inte behöver du vara rädd att dom sparkar sönder roboten. Vi hade en kyyttö som var högt o lågt o allt där emellan i roboten o sparkade så myki hon bara orkade, men ändå fortsatte roboten att tvätta o lägga på kopparna. Hur länge som helst kan man ju inte ha en sån för förr eller senare kan väl något gå sönder, men “normalt” sparkande tål roboten nog bättre än vad mänskliga mjölkarens nerver gör 😉
Nisse, man får nog vara på sin vakt med dom där jä*la sparkarna. För dom kommer ibland ganska snabbt o hårt 🙁 Får man en fullträff kan det gå verkligen illa som din mamma fick erfara. Som sagt, om dom inte vänjer sig med maskinen så blir deras karriär nog inte så hemskt lång. Till all tur är dom nog snabbt räknade som inte tål den! 🙂