Det är inte bara EU och den statliga administrationen som belastar oss odlare med byråkrati. Nu anser handeln att vi ska bättra på livsmedelssäkerheten med att låta certifiera vår produktion. I slutändan betyder det mera pappersarbete och mindre tid till produktivt arbete, vilket i slutändan faktiskt kan leda till att kvaliteten på livsmedlen sjunker i stället för tvärtom. Det är ju faktiskt så att det är genom arbeta med produkterna som kvaliteten åstadkoms och inte med att sitta och fylla i all världens papper.
Vår erkänt höga livsmedelskvalitet har åstadkommits med hjälp av hög moral och etik under eget ansvar och jag som föredrar morot framom piska hade hellre sett att man genom information och rådgivning skulle ha stärkt livsmedelssäkerheten. Via ett ömsesidigt förtroende tror jag att man kunnat nå samma mål som man nu med granskningar och övervakningar försöker nå. Certifieringen medför onekligen en hel del kostnader. Kostnader som för en liten odlare kan ses som oproportionellt stora. Det känns inte heller bra att bli misstrodd och misstänkt för fusk, sånt hör liksom inte till vår kultur. Är det här något som följer med i spåren av en allt internationellare verksamhet inom handeln?
Att bli betrodd och respekterad är något man uppskattar. Jag gjorde en affär på flera tiotusentals euro för en tid sen och efter att vi kommit överens om pris och utrustning frågade jag säljaren om han ville ha mitt namn på några papper? Han svarade att det inte behövs för han vet att ett österbottniskt handslag är mera värt än ett namn på ett papper. Under vägen hem förundrades jag lite över att det fortfarande finns folk som har dylik tillit till främmande personer. Lite senare kom jag att tänka på att det faktiskt skulle kännas svårare att inte uppfylla förtroendet som visades än att försöka kringgå ett under misstänksamhet undertecknat dokument. Är det det här som menas med samvete? ……. fast i rätten är det nog inte handslaget utan namnet på dokumentet som räknas.
Certifierad produkt.
Mitt förtroende för olika kvalitetssystem fick sig en ordentlig törn i samband med hästköttsskandalen för nåt år sen, det visade sig nämligen att dessa certifierade företag trots sina kvalitetsstandarder inte visste varifrån råvarorna i deras produkter härstammade eller till och med ersatts av andra råvaror än de i innehållsförteckningen deklarerade. Man har ju desutom fått höra om förfalskade dokument och köpta intyg.
Nå, nu ska jag väl inte helt förkasta nyttan med standarder och kvalitetssystem och dokumenterade sådana. De kan försvara sin plats i större företag där det finns ett flertal chefer, många avdelningar och svårigheter att få en övergripande bild av verksamheten. Men i ett litet företag där “chefen”, trots att det även kan finnas anställda med i bilden, oftast deltar i alla arbetsmoment från det att fröpåsen öppnas tills det att den färdiga produkten dras på lastbilen för leverans. I dylika fall så har nog den ansvariga bra koll på livsmedelssäkerheten utan att verksamheten dokumenteras, auditeras och certifieras. I praktiken kan jag med relativt god precision peka ut var en produkt odlats och via skiftesvisa bokföringen visa hur den skötts om så skulle krävas. Sunda bondförnuftet räcker nog sen till för att ordna med tillräcklig hygien för att produkten skall vara säker att konsumeras.
IP grundcertifiering frukt&grönt.
För att ta del av vad som det nu påbjudna certifieringssystemet innebär i praktiken deltog jag idag i ett i Seinäjoki för oss svenskspråkiga odlare ordnat infotillfälle. Själv säljer jag inget direkt till dem som nu kräver att vi certifierar vår produktion men indirekt via mellanhänder och förädlade produkter kan våra grönsaker hamna där.
Det påbjöds för något år sen att vi skulle certifieras enligt det internationella Global G.A.P. systemet istället för den kvalitetsgårdscertifiering vi hittills använt oss av, men det visade sig att det skulle nog inte många odlare i Finland ha råd med. Som kompromiss har man nu inom Puutarhaliitto-Trädgårdsförbundet tillsammans med svenska Sigill Kvalitetssystem AB utarbetat ett ackrediterat certifieringssystem som är anpassat till nordiska förhållanden. Så av två onda ting är det nu tänkt att vi skall välja det mindre onda och vara glada över att kostnaderna blir något lägre, även om det inte kan garanteras att det duger efter någon tid. Det har ju liksom tenderat att komma nya direktiv så fort man börjat få grepp om det föregående.
Men det är väl bara att foga sig om man skall säkra efterfrågan för det man producerar. Någon kompensation för höjda omkostnader genom höjda producentpriser lär det inte bli. Ett är säkert och det är att det blir allt svårare för en liten odlare att uppfylla kraven.
Man kan ändå inte låta bli att undra hur det skulle gå om alla odlare i Finland skulle låta bli att ytterligare certifiera produktionen, lämnas våra produkter utanför marknaden då? Väljer den finländska konsumenten hellre en certifierad importprodukt än en ocertifierad dito inhemsk?
