Det kan vara lite svårt att tro, men jag har faktiskt varit minkfarmare. Närmare bestämt i lite över en månad och det var 1989. Alltnog så har den historien en början som är helt oberoende av mig, det var min farbror, som var farmare från tidigt sextiotal till sin oväntade bortgång i maj 1989 som gjorde att jag fick ta hand om en pälsnäringskrisande minkfarm sådär bara hipp happ.
Om det kommer detta inlägg inte att handla.
De kommer istället att åter en gång fundera lite på tidens gång, i detta fall med betoning på elström.
Från början fanns det fyra minkhus, alla byggda i en tid långt före byråkratins slutliga seger över verkligheten, vilket gör att det naturligtvis handlar om omständigheter där man aldrig på tiden skulle kunna odla pälsdjur idag, och det är väl inte bara illa med det, mer om det längre ner.
Jag har under åren plockat bort lite av husen, eftersom dom är byggda så att man inte ser dom till gården har det aldrig varit riktigt prio ett att få bort dom. Som på alla andra byggnader har dom stått pall ganska bra, så länge bara taket håller tätt. Den dag taket ger efter är förfallet snabbt. Två hus har jag rivit under årens lopp och det tredje håller jag på med som bäst. Man kan tro att ett gammalt minkhus är en ganska övergiven plats, men visst hittar man här också saker som får en att minnas. Även som liten gillade jag djur så jag var ofta tillsammans med farbror Nils vid farmen, redan från kanske fem års ålder. Kvar i de övergivna husen finns finns konstiga verktyg, men också transportburar och stamtavlekort som lätt kan få minnets vingar att flaxa igång.
Hus nummer tre har ramlat ihop av ålder och det är det som jag nu plockar sönder och kör till återvinning. Burarna går till metall och resten av huset är träavfall, så att bli av med det är inte speciellt knepigt, men att sönderdela ett hus som är delvis förfallet tar sin tid. Visst skulle det gå lättare med en bandgrävmaskin, men nu råkar jag inte ha nån sån till hands så det får bli kofot och tigersåg som gör jobbet.
Det sista huset är så pass bra i skick så det får nog stå kvar som ett historiskt dokument över en svunnen tid. En tid då fyra små minkhus höll en hel familj på fötter.
Ett speciellt “fynd” som jag gjorde fick mig lite mer häpen än andra. Det var en avlivningsmanick som jag faktiskt aldrig sett förr, och det är kanske inte så konstigt för det är väl nog inte en apparat som man sätter i händerna på en 10 åring. Än mer häpnadsväckande är det att något dylikt överhuvudtaget excisterat och använts.
Det är en hemgjord eldriven avlivningsmaskin som är byggd enligt följande princip. Ojordad ström kommer via en 100 meter lång skarvsladd. Skarvsladden är en icke gummiisolerad tvåledarsladd som ligger i snön eller på fuktig mark, och är som sagt över 100 meter lång. Längden på den sladden gör att proppen i andra änden knappast skulle lösa ut om något hände. Sen går då strömmen via en inomhusströmbrytare rakt ut i bottengallret på den lilla lådan som man då hanterar lite hur som helst.
Den enda säkerhetsdetalj jag kan se är att man faktiskt ritat ut om brytaren är på eller av – vackert så.
Hur denhär avlivningsmetoden var för djuren tänker jag inte ha nån synpunkt på. Det jag minns är att minkarna på denna tid oftast gasades med en vanlig bil med en slang kopplad från avgasröret till en låda. Vilket som då var mera skonsamt för minkarna har jag ingen aning eller uppfattning om och jag har inget minne av att jag skulle ha sett ellådan i funktion – kanske det bara var en prototyp, jag vet inte.
Vad jag därmot vet är att TUKES ganska säkert hade haft några synpunkter på användarsäkerheten även för användaren av densamma.
När och om denna mojäng nånsin använts på riktigt vet jag inte, om så är fallet pratar vi om 60- eller tidigt 70-tal.
Så återigen engång – allt har inte blivit sämre. Jag tror nog att vi både från farmarens och även från djurens sida kan tacka vår skapare att sådana konstruktioner gått till historien. Däremot är det en intressant tanke att det bland dagens skyddsjorningar, bestämmelser, felströmbrytare och kontroller och myndighetsbesök på gårdarna fortfarande finns folk som överlevde ovan beskrivna tider. Faktum är ju att de allra flesta gjorde det. Det kan ju ge en fingervisning om att kanske inte alla av dagens bestämmelser är så fruktansvärt nödvändiga. Ofta handlar det bara om normal försiktighet och respekt för det man hanterar. Och tyvärr är ju den möjligheten bortbesluten för länge sen.
