När åkern är svart av och dikena välfyllda med vatten och det inte är möjligt att bruka jorden på grund av vätan kan man ju alltid skingra tankarna med lite filosoferande. Det är ju annars något man också oftast gör när man har så kallat “siiand arbeit” (arbete som löper av sig självt utan desto vidare tankearbete) men det är sällan att man sätter dom funderingarna i pränt. Jag skall nu göra ett undantag och skriva ner en sak som jag från och till funderat över och som alltid aktualiseras i samband med att man sliter med stödansökningarna.
Matprissubventioner.
De flesta känner säkert till att lantbruksstöden är till för att sänka matpriserna så att alla ska ha råd att äta sig mätta av näringsriktig mat. Det finns ändå en oftast “högljudd” skara som åtminstone i samband med publicerandet av stödutbetalningarna och nu när bönderna ondgör sig över byråkratin brukar aktivera sig i sociala media. Deras kommentarer och inlägg brukar ofta signeras med “skattebetalare” och andemeningen är att deras skattemedel inte ska gå till “socialbidrag” åt lata bönder som mest är ute och finkör i sina nya stödfinansierade traktorer och blockerar trafiken. I stället borde vi antingen skaffa oss ett riktigt jobb eller sätta produktion i marknadsmässigt skick.
Deras kommentarer har fått mig att undra om det faktiskt skulle finnas en marknad för marknadsmässigt prissatta produkter? Man får ju den bilden att dom hellre betalar för produktens egentliga värde i hårdvaluta än att subventionera produktionen via skattesedeln. För den som säljer mer eller mindre direkt åt konsument är det inte så svårt ordnat men det som går via parti- och butiksledet borde kanske förses med nån form av märkning så att dessa “skattebetalare” skulle hitta de produkter de önskar sig. Så hur är det? “Upp med handen” nu den som önskar sig ett dylikt system!
EU-stöd.
Det finns faktiskt odlare som inte söker odlingsstöd. När vi gick med i EU, eller EG som det hette då, fanns det grönsaksodlare som menade att då de inte fått stöd tidigare så nog skulle dom klara sig utan stöd i fortsättningen också . Det rörde sig oftast om äldre odlare med mindre arealer som avskräcktes av den byråkrati som ansökningarna medförde och den oro som eventuella granskningar skulle innebära. Hur väl dom klarade sig vet jag inte, många har säkert slutat om nu inte av lönsamhetsskäl så är dom antagligen pensionerade vid det här laget.
Jag skrev finns i det här kapitlets inledning av den anledningen att jag idag fick höra om en kollega som nu i år avstod från att söka stöd. Han menade sig ha så små arealer att det inte var mödan värt med all byråkrati och begränsningar som systemet medför. I stället försöker han ta ut ett merpris från produktionen. Jag hoppas att han hör av sig hur ekonomiska utfallet blev när året är slut. För jag ska inte sticka under stol med att jag också funderat i samma banor. Kanske kunde jag uppnå samma resultat med att sätta ner motsvarande tid på marknadsföring som på den byråkrati som stödansökan föranleder?
Det var ändå inte många bönder som röstade för medlemskapet i EG så varför skulle det falla på vår lott att söka tillbaka de medlemsavgifter som landet betalar till unionen? Borde det inte varit ja-röstarna som skulle tagit sig an den uppgiften? Sällan får vi tack för vårt återbördande av medlemsavgifterna. I stället har vi fått höra att det är vårt fel att landet blivit nettobetalare inom unionen, att vi inte söker EU-finansiering i tillräcklig hög grad.
Det är en sak som jag tror att många av de så kallade “skattebetalarna” inte tänker på då de hävdar att vi lika bra kunde lägga ner det i Finland olönsamma jordbruket. Jordbruket stöds nämligen i en eller annan form jorden runt inte enbart i Finland. Så de får nog också i fortsättningen eller åtminstone så länge vi är med i EU bidra till matsubventionerna, skillnaden är bara att skattemedlen går till bönder utanför landets gränser. Oftast är också stöden större där, därför är också deras pris ibland lägre.
Vilket som är nationalekonomiskt bättre tror jag dom flesta kan räkna ut.
Jag röstade för EU. Då höll man i Sverige på att avveckla allt jordbruk fullständigt och det som Sverige hittar på brukar komma till Finland så småningom. De svenska bönderna röstade också för och EU räddade i mycket jordbruket i Sverige. Det hade gått lika illa i Finland – bara litet senare.
Stödet är en sorts försäkring. Det står klart i stödvillkoren att åkrarna skall hållas i sådant skick att de lätt kan tas i bruk på nytt (om man har träda eller liknande). Om det blir kris som hindrar import av mat så skall det finnas möjlighet att snabbt öka den inhemska produktionen. Bra tänkt men det finns alltid folk som aldrig tänker längre än näsan är lång.
Jaa man vet ju aldrig hur det gått, norrmännen har börjat marra de nu också.
Jag tror ändå inte att det gått lika här som i Sverige, svenskarna har ju den inställningen att dom är bäst i världen och körde därför ner jordbruket redan under 80-talet för att bevisa att dom nog skall få det att gå. Men så länge som övriga europa fortsätter stöda jordbruket så hålls priserna nere på konstlad väg och då går det inte att ensam slopa subventionerna.
Så länge det finns mat i butikerna är det ingen som tänker på livsmedelssäkerheten, många anser att EU är garanten för att mat alltid finns. Men jag tror nog att om det kärvar till sig så ser nog alla länder till det egna huset först. Vi som är på sidan om blir nog de första att lämna utan hjälp. Så att hålla landsbygden och jordbruket levande är nog den bästa försäkringen.
Jag är betydligt mindre optimistisk beträffande Finland. På den tiden jobbade jag i H:forsregionen och gnället vid kaffebordet var ganska grymt. Troligen var det mindre i Vasa-trakten.
Det är (suck) tyvärr så att människan är ganska kortsynt. Så länge det går bra så bryr sej ingen. Och då det går illa så gör man inget annat än söker syndabockar. Men sällan går man fram till spegeln utan det är alltid någon annan som blir syndabock. Den mänskliga naturen är ganska sorglig ibland.
Hejsan “pojkar” vi röstande inte för en union,, men dit hamnade vi ändå, bra eller dåligt det är frågan utan svar. Tycker som så att vi borde få betalt för produkten vad det verkligen kostar o odla , den som borde söka stöd skulle vara konsumenten, kanske det skulle vara mindre spydigheter då mot ett av de viktigaste yrken, att odla mat, för det MÅSTE alla ha för annars går det som med “tattarns häst” den dog… Ja här hos oss går man på “sparlåga” i väntan på vårbruk som i värsta fall kan bli “sommarbruk” för så oroväckande ser det ut just nu.. Det är oxå en sak vi måste kämpa med, jo vädret för annars blir det inget varken sådd eller skörd. Här i vår omnejd öst-nyland finns inte många som ens kunnat så ett endaste frö.. nu gäller det verkligen o vara optimist.. Hälsningar till er alla, alltid roligt o läsa hur-varför- göra detta nu. Lycka till i alla fall.
Egentligen skulle det inte med dagens teknik vara omöjligt att stöda konsumenten i stället för producenten. Ett plastkort som kunde laddas (typ prepaidanslutning för telefon) till exempel via interneetet skulle berättiga till avdrag på utvalda matvaror i butiken, när det månatliga stödet är förbrukat betalar du fullt pris. Då kunde stödet riktas direkt till konsumenten i stället för att ta omvägen via producenten. För att fungera fullt ut så borde det tas i bruk i hela Europa och jordbrukssubventionerna skrotas samtidigt. Skulle antagligen vara kostnadseffektivare än dagens system som innebär omfattande byråkrati och kontrollapparat.
Jag är glad och tacksam för att jag fick låna såmaskin för att under några dagar i början av månaden få det mesta av spannmålssådden gjord, återstår endast 5ha korn. Att jag mer eller mindre jobbade dygnet runt då gjorde att jag kunde så under tjänliga förhållanden. Borde ändå ha fått lite mera grönsaker sådda och planterade innan det blev för vått.
Nu gäller det att ha is i magen och låta jorden torka upp ordentligt innan vårbruket återupptas för att inte packa till jorden. Det var lite liknande 2006 vårbruket hann just och just inledas innan det blev en närapå 2 veckor lång regnperiod, sen när det slutade regna i slutet på maj hade de flesta allt för brått med sådden. Sommaren blev sen mycket torr och spannmålen som såddes i tillpackad jord utvecklade inte tillräckligt med rötter för att klara torkan vilket ledde till att den brådmognade i värmen i juli. Så det är som ni skriver att kämpa med vädret, vad som är rätt att göra vet man bäst efteråt. Här i byn är ändå ganska mycket sått men groningen går långsamt i kylan som ändå bådar gott för bestockningen. Vi lever på hoppet vi bönder det får vi inte låta byråkrati eller otjänligt väder ta ifrån oss! Önskar bättre fortsättning på vårbruket.
Ännu ingen som anmält intresse för köp av osubventionerad mat! Med anledning av alla kommentarer i sociala media när jordbrukets stöd kommer på tal hade man väntat sig större intresse.