Så kommer dom. En liten skara barn kommer för att titta på fåren. När de går uppför backen till fårhuset konstaterar de att det finns “kakka” på vägen!!! Och många av barnen kläcker ur sej ett “UUUUJJJ….” och går långa krokar för att inte bara råka stiga i det med sina gummistövlar.
Oj du milde…
På tungan har jag färdigt en lång föreläsning om vad skit egentligen är, hur det används och en lång lista över saker de stoppar i sej dagligen som kan vara långt farligare än att stiga i lite fårskit. Men, jag låter bli. Vi är såna. Ibland jag också. När jag ska gå bort, så inte vill jag råka stiga i en fårskit med vita klackskor. Till vardags så bryr jag mej ganska lite i var jag sätter mina fötter. Ganska sällan går jag barfota, men när min mamma var liten hade de som nöje att hoppa i nysläppta koskitar. “-he va så jommit millan tånana” 🙂 Kunde min mamma berätta med ett stort leende över minnet av de runda koskitarna som fanns lite här och där på den tiden hon var liten. Kan nog hända att jag själv också prövat på det nöjet någon gång… Men, skulle dagens barn få för sej att hoppa i en koskit? Någon därute?
Som avslutning på detta skit-ämne tänkte jag berätta vad syster Alices flicka kläckte ur sej när hon var liten, och var i stan på vintern. De hade gått längs en trottoar som var sandad med smått sepel, då kläcker flickan ur sej, “Titta!! Bä-kakk!”
Ja, så kan det gå när landet möter stan. Riktigt så mycket bä-kakk så det ser sandat ut har vi väl inte på våra vägar här på holmen, men, nog finns det lite trampminor här och var… Den här bilden är från en parkering lite norr om Åbo. Jag och Alice + barn, skulle handla lite, och naturligtvis hade lilla Valter varit och stigit i en maffig fårblajja på strandvägen…
Jodå….. jag är tydligen samma generations barn som din mor. Så här skrev jag för vidpass 4 år sen http://www.bondbloggen.fi/?p=4768
…..och nää det har inte blivit av att återuppleva gamla minnen med barnbarnen…. än 🙂