I gamla tider var enda möjligheten att torka säden att sätta den i rian. Här i norr var det nästan omöjligt att torka utomhus. Torr säd håller mycket bra men är den fuktig så möglar den. Så man byggde rihus med eldstad och torkade säden i dem. Det var helt enkelt frågan om liv eller död.
Då kärvarna var torra så tröskades de i logen som ofta var bredvid rian och hade ett tätt golv. Man slog först kärvarna mot väggen så en del av kornen föll ur och löste sedan upp dem och bredde ut på golvet. Sedan tröskades resten av kornen ur med slagor. Därefter ställde man till med korsdrag i logen och kastade upp kornen med skyfflar så att agnarna blåste bort. Säden blev också sorterad. De tyngsta kornen föll ned ganska snart men de lättare längre bort.
Jag har aldrig varit med om att tröska på logen för vi hade tröskmaskin sedan 30-talet. Det var en stor och lång grej byggd av trä och det behövdes många personer att sköta den. Men rians ugn fanns kvar då jag var liten så den minns jag bra. Den är riven nu men teglen och grunden finns. Själva rihuset är av stock och användes som lada men höll på att förfalla då vi satt nytt tak på det 1977. Därefter har det väntat på upprustning som jag började med i går. Det såg ut som ett hopplöst projekt för rian lutade betänkligt.
Men stockhus är otroligt starka och håller ihop fastän en del stockar är halv- eller helruttna. Rian hade dessutom åstak (under det nyare) vilket gjorde att jag bara satte stora frontlastaren mot ändan och rätade upp huset. Det finns 7 tjocka stockar som åsar och de håller ihop huset utan problem. Med takstolar hade det varit kinkigare. De takstolar som syns på bilden hör till ett extra yttertak som är satt utanpå det gamla åstaket som var ett torvtak. På bilden nedan ser man tydligt det gamla torvtaket under det nyare taket som hade pärtor innan vi satte på räfflad filt 1977.
Med domkrafter lyfte jag upp en del stockar och satte stenar under. Huvudsaken var i alla fall att få bort jorden runt huset och leda bort vattnet från taket. Det gick bra med den stora frontlastaren även om leran var så hård att man ibland trodde lerklimparna var stenar. Förra gången jag sysslade kring rian hade jag bara den gamla frontlastaren som inte alls klarade av den hårda jorden. I dag regnar det så nu har jag “vattenpass” så jag kan gräva en lämplig svacka för att leda bort vattnet.
Det blev en stor hop med jord och det är inte färdigt än. Nu är det “bara” att lyfta upp huset med domkrafter och sätta in ny syll (=det understa stockvarvet) och rian är som ny. Nåja, en del knutar hann ruttna innan vi fick det nyare taket på så de måste lappas också. Det är inte så svårt att lappa ett stockhus – speciellt som det inte har någon brädfodring. Man kommer åt både inifrån och utifrån och kan slå in en bit dä den gamla stocken ruttnat. Rian har förresten en hel del lappar från förut. Troligen från 1908 då den flyttades hit i samband med skiftet. Öppningen i ändan är intressant. Där fanns förr en skjutlucka som möjligen användes för att rada in ved för ugnen.
De stora dörrarna framför rian är från den tid då farsan sågade bort hela framväggen för att förvara maskiner där. Numera får man inte in några moderna maskiner alls där utan maskinhallarna skall vara över fyra meter höga inomhus. Möjligen kan man förvara nån kratta och småsaker i rian.
Så här såg rian ut 1963. Ladan till vänster revs snart efter det. Och en bild från 30-talet då den användes som lada. Min farfar med sina fina hästar.
Jag sträckte en muskel i andra bakbenet då jag körde flera tankar med röjsågen för att få bort växtligheten men det går bara man kommer igång. Då man sitter så blir man styv. I dag blir det mest inomhusarbete och det behövs också.
I morgon åker ett litet lass vete iväg. Priserna har stigit något sedan vårens bottennapp men är ännu betydligt lägre än i fjol. Allt beror på höstens väder. Blir det dåligt så blir det knappast överproduktion för vetet är 3-4 veckor försenat och det svala vädret gör inte saken bättre.
Det har alltså funnits eldstad, har det också funnits skorsten? Eller fick röken leta sig ut själv? Man kan ju köpa mjöl malt på riatorkad säd, som har lite rökig smak.
Vad jag minns så har jag inte sett några skorstenar på riorna i våra trakter i alla fall. Röken förbättrar antagligen hållbarheten så varför leda ut den?
Hej Nisse!
Tänk om man kunde vända tiden tillbaka så långt som då rian var ny,, dessutom få leva 1 år som “turist” på nån gård eller din och se hur arbetet utfördes då. Jag har många gånger funderat om det inte ändå var bättre då än nu.. visserligen var det tungt då allt gjordes för hand, men ändå..
Bilden med farfar o hästarna ser så rofylld ut … roligt att du visar från då o nu, visst har du jobb för o hålla ladan “upprätt” .. men fint o bevara, dessutom i nutid är allt gammalt o “förfallet” på modet, det söks med ljus o lykta efter gamla prylar allt från brädor till mindre redskap,, dessa är sen på “utställning endera i trädgården eller inomhus , gamla spegeldörrar , fönsterrutor, ja allt, såg nyligen i en trädgård skaft från nån spade eller grep i trä o va´de va´nätt.. Själv hittade jag gamla potatiskorgar från -50 talet i orginal skick, slitna o hål i pärtorna , på magasin vinden o nu är dom ute o “pryder” trädgården med vackra blommor i , Harm att mycket av “skräpet” slängdes bort för nåt tiotals år, då var det inte pop.
Regn igen idag o vått, denna sommar blir man inte brun utan man blir rostig.
Hörde dej i radion då du talade på dialekt mycket bra.. du är nog en “tusenkonstnär” hälsar vi båda oxå från öst-nyland.
Nej, riugnen hade ingen skorsten. Det var en ganska stor murad ugn (ca. 2×2 meter) med ett valv utanpå. Det fanns sparrar som man radade kärvarna på. Fästena syns ännu i stockväggarna. Det är garanterat usprungliga stockar för de är helt svarta av sot. Innertaket är och det ursprungliga även om nedre delen av plankorna ruttnat. Övre delen är riktigt bra. Jag tänker lämna kvar det precis som det är. Troligen slog man på pärttaket utanpå redan på 20-talet – om inte direkt efter flytten 1908 ?
Jag har litet problem med “utställningarna”. Jag har sett fina gamla maskiner som står ute i regnet och förstörs. Det riktigt skär i hjärtat. Det var alls inte ovanligt att man använde gamla saker till andra ändamål då de blev dåliga eller onödiga. Men man kunde sätta dem under tak åtminstone. Inte för det – förr struntade folk i att spara gamla saker. De hade gjort dem själva och uppfattade dem som bruksföremål som man förnyade då det behövdes (och så brände man upp de gamla). Men då fanns det så mycket kunnande och var och varannan kunde tillverka … Nu är det svårt att hitta nån som kan det gamla hantverket.
Jaa sidu, te gamal språåtji ha ja fåått alldeilis fråån bååndoomen uutan ti bihööv arbeit någa för he. Menn famo kund praat te rikti språåtji ennu mytji betäri. He e liika väärdefullt såm tåm gaambel saakren å ja försöökär halld kvaar he å.
På tal om dialekt och rior så kallades de sparrar du skrev om för “paschona” i våra trakter. Av dagens unga är det nog inte många som vet vad det ordet betyder 🙂
Eller “parsor” som min faafa tala pm
Jo, jag har hört om “parsåna” men det är så långt tillbaka att min farfar bara i sin ungdom tröskade på logen. Jag minns inte att torkria skulle ha varit i funktion efter kriget utan vi satte kärvarna från självbindaren på sneisår och körde till tröskhuset och tröskade i tröskmaskinen. Tröskmaskinerna kom redan i början på 1900-talet och min morfar körde runt och tröskade med hjälp av en flyttbar tröskmaskin och motor.
Eller PASSONA