Allt sedan jag som femåring började skruva sönder vår gamla telefon för att se hur den var konstruerad så har jag haft ingenjörslusten i blodet. Det kliar i fingrarna att undersöka och förbättra och planera och bygga all sorters konstruktioner. Senare kom elektroniken och jag hann inte ens bli färdig elektronikingenjör innan datatekniken kom på allvar. Och där blev jag.
Men all “high-tech” till trots så är man i alla fall mest imponerad av den gamla ingenjörskonsten med ångmaskiner och sådant. Förra veckan var vi i Sverige och slarvade och då fick jag se en hel del gammalt ingenjörsarbete. Först åkte vi på Hjälmare kanal som är Sveriges äldsta i användning varande slusskanal. Karl IX lät bygga en kanal från Eskilstuna till Hjälmaren (Sveriges fjärde största sjö vid Örebro) men den var i bruk bara omkring 40 år i början på 1600-talet. Gustav II Adolf satte igång bygget av Hjälmare kanal 1629 som gick från Arbogaån till Hjälmaren. Den hade tio slussar.
På den tiden fanns det inte andra möjligheter för tunga transporter än vattenleder. Det fanns inga egentliga vägar utan närmast ridstigar. På vintern kunde man sköta en del tunga transporter med häst och släde men de hade inte samma kapacitet som fartyg och pråmar. Därför satsades stora resurser på kanalbyggen. Men det var inte lätt att få en kanal att fungera. Slussarna rasade ihop efter en tid och likaså själva kanalen. Ofta var den stängd för reparationer. Den sista ombyggnaden utfördes av den berömde ingenjören Baltzar von Platen (som byggde Göta kanal) och kanalen fick delvis en ny sträckning som den ännu har.
Förra onsdagen tog vi båten från Hjälmare docka nära Arboga och åkte genom slussarna till Hjälmaren. Det var sista möjligheten den här sommaren. Vädret var ju varmt och soligt så det gick bra att grundligt titta på kanalen och slussarna.
Här står vår kapten och parlamenterar med slussvakten. Alla slussarna var helt mekaniska och måste öppnas och stängas för hand. Materialet i portarna var trä med litet järn i kuggstänger och mekanismer. Men bra fungerade de.
Nu är slussen öppen och det är bara att köra ut på Hjälmaren. Från Arbogaån till Hjälmaren finns det nio slussar som lyfter fartyget över 21 meter totalt. Största slussverket finns vid Hjälmaren docka (som vi inte åkte igenom) med tre slussar och en lyfthöjd på 8,5 meter. Vid Örebro (Svartån) finns ännu en sluss som gör att båten kan åka in ända till Örebro centrum.
På bilden syns en del av de månghundraåriga ekar som är planterade utmed hela kanalen. Rötterna skall binda jorden så den inte rasar ned i kanalen och ekarnas kronor ger skugga åt oxarna som drog pråmarna genom kanalen. Fin resa och fin miljö – inte bara för en ingenjör …
Vi slutade bygga och påta i jorden i Hindersby för en vecka och åkte till Medåker för att bygga och påta i jorden i stället. Henrik fick plocka flyghavre och sköta flistorken. Men vi tog ännu en dag ledigt och åkte till Nora för att åka tåg med ett riktigt gammaldags ånglokomotiv.
Det här är höjdpunkten på ingenjörskonsten. Datamaskiner i all ära men inte går de upp mot ett äkta ånglok. En släkting – ånglokomobilen – användes i början på 1900-talet för att driva tröskverk. Men ånglokomobilen drev närmast stationära maskiner och måste ofta flyttas med hjälp av häst …
Vi åkte i gammaldags vagnar, dvs. sådan som jag åkte i som ung för femtio år sedan. Hela järnvägen är museijärnväg och drivs med frivilliga krafter. Det är Sveriges första normalspåriga järnväg och byggdes 1856 för att transportera Bergslagens järn till pråmar för vidare transport till Europa. Det svenska järnet utgjorde en fjärdedel av Europas produktion och var grunden till stormaktstiden på 1600-talet. Före järnvägen så körde bönder från bland annat Medåker ut järnet med släde på vintern till Järntorget i Arboga där det lastades på fartyg. En modell av den gamla vågen finns ännu vid Järntorget.
Vi åkte med tåget till Järle som är Sveriges minsta stad med ca. 30 invånare. Tanken var att Järle skulle bli en stor stad och cenrum för utskeppningen av järnet via en kanal. Men kanalen byggdes aldrig och invånarna i Nora och Lindesberg flyttade inte till Järle som fick stadsrättigheter 1642. Vid kommunreformen glömdes Järle bort men stadsrättigheterna är fortfarande i kraft.
Det här stationshuset byggdes 1854 – alltså två åre före järnvägen invigdes.
Sedan åkte vi med tåget till Pershyttan som är en ytterst välbevarad hytta. I princip är allt precis som det var då driften avslutades 1953 och då hade inte mycket ändrats efter 1856 då träkolsmasugnen byggdes. Själva hyttan grundades före 1300-talet. Det fanns som mest 400 hyttor i Bergslagen och de ägdes ursprungligen av bergslag (arbetslag). Då man åker runt Bergslagen så ser man namn som slutar på -hyttan överallt.
Tyvärr hann vi inte se mycket av Pershyttan för tåget åkte vidare till Gyttorp där loket flyttades till andra ändan och drog tåget tillbaka till Nora. Nån gång skall vi ta bilen och se ordentligt på Pershyttan som blev kulturarv 2004 och bevaras i gammalt skick (200 hektar).
Fantastiska maskiner de här ångloken. Som liten pojke fick jag se på H:fors järnvägsstation med de riktigt stora ångloken i början på 50-talet och farsan ville inte få mej därifrån. Och jag minns livligt då jag var i Närpes och såg på Hästupproret och loket körde in på scenen. Mäktigt.
Nora är värt ett alldeles eget besök. Maria Lang beskrev staden lyriskt och fin är den ännu. Vi åt av den berömda Noraglassen och hittade plötsligt en fin klaffbiirång (chiffonje) i en gammal boda för 850 kronor. Den är målad exakt lika som dörrarna i Nornbergs hus. Till och med knottret på målningen är likadant. Den står nu på hedersplats i stora rummet och det sentida skåpet har fått flytta bort. Det är fint men fel stil och sämre kvalitet med faneryta (som med tiden lossnar).
Det blev litet långt det här men man vill inte skriva om att man är borta på nätet så jag sparade allting tills vi kom hem. Vi jobbade hårt i Medåker och planterade nio äppelträd till. Hoppas sorkarna håller sej borta.
Skillnaden mellan arbetet i Hindersby och Medåker är närmast den att där finns inga maskiner utan allt skall göras för hand som för hundra år sedan. Det är ytterst vilsamt :-). Litet har vi fuskat då vi har elektricitet och nätanslutning men lien och spaden var i flitig användning. Gräset hade växt alldeles enormt under sommaren.
Kanalresan fick jag i födelsedagspresent i fjol men då hade vi inte tid att åka nånstans. Nu var det enda möjligheten att åka. Skörden är försenad också i Sverige men de började tröska då vi åkte därifrån. Här är vetet ännu ganska grönt och det blir knappast något tröskande före mitten av september. Till all tur så lovar tiodygnsprognosen fortsatt varmt väder så kanske det ännu hinner mogna.
Alla går omkring och är nervösa över tröskandet men tills vidare kan vi inget annat göra än förbereda oss och vänta. Sysslolös är man ju inte för nu skall det byggas så mycket vi hinner medan det är torrt …
Intressant Nisse att läsa om din semesterresa – men på något sätt får jag uppfattningen att du har gått över ån efter vatten. Här i östra Nyland skulle jag ha besökt Stråka sluss i Pyttis och nästa veckoslut har man igen möjlighet att åka gammaldags tåg med ånglok mellan Lahtis och Lovisa.
Visst, men själva poängen är att man skall vara tillräckligt långt borta hemifrån. Därför köpte vi också huset i Medåker. Här finns tusen saker som man borde göra men i Medåker är man så långt borta att det går bra att glömma allting här hemma – man kan ändå inte göra nånting åt det. Tids nog då man kommer hem så faller allting över en igen och då får man ta itu med det. Dessutom har jag märkt att man blir “gårdsblind” om man inte är borta tillräckligt långt och tillräckligt länge. Då kan man märka att en hel del saker man haft problem med inte alls är så viktiga medan andra som man blivit alltför van vid borde fixas bums. Och så är det omöjligt att åka tåg till Lahtis för då tänker man genast att man i stället borde reparera traktorn … Det är liksom lättare att åka iväg då man bokat färjan för en månad sedan och köpt biljett till kanalkryssningen. Sedan är det bara att åka iväg då dagen kommer fastän man har massor ogjort.
Hej Nisse!
Man ska göra som du om man vill ha ledigt från gårdssysslorna, stannar man hemma o “vilar” så går det kanske 1 timme o så måst man igen jobba, för jobbet tar aldrig slut på en gård.
Intressant tripp som ni gjorde, tillbaka till “förr” som inte lär komma bara på nåt bevarat ställe. Jag själv är intresserad av allt som dom kunde då för länge sedan, vi besökte en gång nånstans i Sverige en järnmalm-gruva Vallonsmedjan i Uppland ?? (minnet sviker men tror platsen hette så) där fick vi se hur det gick till då på 16-1700 talet och i vilka förhållande, där var inte “gudagott o vara” vi alla undrade hur dom kunde existera i sådant förhållande. Måste bara säga att intressant var det o titta in där, i ett hörn fanns ett rum där “2 män hade glömts kvar de sov och snarkade högt”.
Min “gubbe” var oxå nyfiken redan som liten grabb, precis som du,, han hade fått som gåva en munharpa och då han inte visste “hur och varifrån ljudet kom” så plocka han isär hela harpan,, men han blev “bara bonde”…
Nu har vi haft hög-sommar nån vecka och tröskningen börjar komma igång lite här o där, bra det, för så tröstlöst såg det ju ut ännu i början på månaden att man riktigt höll på o “spricka” av otålighet..
Vi båda hälsar här från Borgå.
Det går bara inte alls att ta ledigt hemma. Man är omgiven av en massa saker som absolut borde göras. Så det blir pyssel hela tiden utom då man sover (och det skulle man egentligen inte ha tid med :-).
Här tröskas också höstsäden men vi har enbart vårvete som är grönt ännu. På våra åkrar är det ganska hopplöst att odla höstsäd men vårvetet har gått ganska bra. Vi går hela tiden och håller tummarna för att värmen och det torra vädret skall fortsätta. Det borde det göra i en månad till och det är sällan det är upphåll så länge på hösten.