Jag blev jordbrukare 1.1.1990.
Det var i hönsens guldålders sista skälvande timmar.
1970 och 1980-talet hade varit en rak stege uppåt. Det gick bara bättre och bättre för jordbruket. Kanske inte pengarna precis rann in, men jordbruket mekaniserades med fart och det blev mindre och mindre jobb. Själv är min uppväxt som bondebarn kantad av små jordbruk, mångsidiga, närapå självhushåll. Mjölken kom från korna, äggen från hönsen och köttet av något eget svin som slaktades ibland. Mjölken for till det egna meijeriet i byn och varje tisdag låg det några paket smör på meijerbocken, en retur från meijeriet. Dagarna flöt på och i vår by var så gott som alla hemman likadana. 15-19 ha jord, kor, svin, höns och möjligen pälsdjur. Så höll man igång.
I början på 70-talet skulle korna bort. Jag var för ung för att förstå eller minnas om det var styrt från staten eller om det bara var så att man tröttnade på jobbet. Nu kom en helt ny verksamhetsform in i bilden, nämligen burhöns. Enkelt, lättskött och mycket mycket god lönsamhet. Inom några år kallades vägen jag bor vid inte för Östra Linjen, utan namnet i folkmun blev “Chicken Street” Hönsen drog in pengar och maskiner handlades. Det gick helt enkelt bra.
Det ledde förstås till överproduktion av ägg och så började det viskas lite försiktigt om EU på gårdarna. EU blev snabbt ett rött skynke som skulle komma att dra omkull hela näringen, förutspåddes det. Kanske inte helt sant, men efter EU inträdet 1994 har nog inte jordbruksnäringen nånsin hämtat sig helt. Det har kanske inte gått fullt så illa som de värsta olyckskorparna kraxade, men inte har det gått bra heller.
Själv har jag alltid haft ett lönearbete på sidan om. Det har varit något som jag egentligen bara haft “i väntan på att det skall gå att klara sig på jordbruket” Det har jag nu väntat på i 26 år och börjar väl så småningom ge upp lite.
Nu börjar det kännas som om man skulle stå vid en vägbom och enda vägen framåt är en annan än den man tänkt sig.
Man får alltså börja tänka om. Det kommer inte att gå att odla vete, havre och korn med ens ditåt vettig lönsamhet om man gör som vi alltid gjort. Plöja, harva så, konstgödsla, spruta, skörda och börja om från början.
Det kanske första som då kommer upp på bordet är plöjningens vara eller icke vara. Det stormar kring plogen nuförtiden om man säger så. För ca 20 år sen och innan dess urminnes tider har det varit alldeles självklart att efter avslutad odlingssäsong plöjer man. Det var ju också när plogen uppfanns nån gång på järnåldern som man kan säga att det nutida jordbruket fick sin början.
Idag är det inte det minsta självklart längre. EU och dess underhuggande miljömyndigheter har sedan länge bestämt sig för att plöjning är av ondo, och ett är säkert – antingen har dom rätt eller fel.
Vi börjar med mina egna erfarenheter. 30+10 års erfarenhet av jordbruk berättar bara en sak till mig, och det är att plöjningen är helt oumbärlig. Höstplöjning alltså, vårplöjning är ett otyg på lerjordar, vill man vara helt säker på en tröskfri höst så skall man vårploga lerjord, där ger jag mig inte en tum.
Visst har jag prövat alternativ. När jag som ung bonde inte hade tålamod att sitta och plöja började jag stubbharva istället. Detta med kultivator. Allt talade sitt tydliga språk, följande år frodades ogräsen och växtligheten var sämre än annorstädes. Det enda man MÖJLIGEN kunde skönja en minskning av var flyghavren, men det kan nog mest ha varit inbillning.
Numera har jag sedan flera år satt i system att lämna 1/3 oplöjt varje höst. Numera handlar det inte om tid eller tålamod utan om ren ekonomi. Plöjningen drar en hel del bränsle och med dagens dåliga priser på spannmålen har jag räknat ut att brännoljan som sättes på höstplöjningen inte kommer tillbaks i plånboken. Ren marknadsekonomi alltså.
Det första steget mot ett nytänk blir att jag i år låter plogen stå nästan helt och hållet. Den långa stubben efter vårrågen skall jag plöja ner, resten får vara. Konstigt känns det, men så får det bli.
Sen har jag en hel vinter att fundera och räkna över vad som händer nästa vår. Alldeles klart är att det är utgifterna som skall ner, för att få upp inkomsterna, det lär inte låta sig göras.
Vi får väl anledning till att återkomma med funderingarna här på bloggen under vintern, om det sen blir att lägga hela hemmanet i non food produktion eller vad som händer det får vi se. Hur som helst borde det nog finnas russin kvar i kakan, det gäller bara att hitta dom och plocka dom till sig.
En i Helsingfors boende släkting meddelade att solrosor såldes för en euro styck nånstans i Helsingfors i höst. Det hade givit ett netto på kanske 1000 euro per hektar om det gått att realisera. Tanken svindlar.
Hur som helst, nu i höst skall torken, tröskan och huvudet städas ur. Få se vad detta blir till.
Kanske det här http://m.youtube.com/watch?v=4VqU7tCwUn4 skulle vara russinet du sökte, Kalle? Åtminstone nåt att plocka 🙂
Det är intressant att följa med bondbloggen! Speciellt bra tycker jag är att det kommer fram att det inte är helt problemfritt att vara bonde men att problem är till för att lösas. Saker går inte alltid som vi har tänkt oss men vi ger inte upp utan hittar kanske en annan möjlighet eller en annan stig.
Jag tycker att du har intressanta odlingsväxter i din odling. Men kanske du ger helheten för lite utrymme. En del odlingsväxter är inte bara till för året utan de är en viktig byggnadsten i den t.ex. Femåriga växtföljden. Därför är det kanske bra att vi måste göra en sådan plan? Så att vi måste sätta oss ner och faktiskt fundera att varför har jag dessa odlingsväxter. Får jag ut förfruktsfördelarna. Har jag riskfördelningen i skick. Kommer jag upp i den medelskörd som mina kostnader förutsätter. Även om jag Överlag förespråkar gröna arealer så förespråkar jag också fördelen med givande och tärande grödor i växtföljden. Om man går in för en bättre växtföljd så kanske man inte ser fördelarna direkt. T.ex. År 2014 så blev förfrukten av t.ex. Kummin och rybs ganska mager men istället i år så verkade det som att t.om. Spannmål gav en god förfrukt och kummin och rybs riktigt bra. Man måste ha tålamod! Man bör försöka lära sig att lägga insatserna i måttligt mängd där de behövs. En plöjning behöver inte vara dyr, det är helt i förhållande till skördenivån och tonpriset. Jag fick samma hektarlönsamhet på havre och korn i år om jag jämför vad tonpriset var vid tröskning. 23€ skillnad i tonpris så äts upp av att jag fick högre skörd på havre samt att kostnaderna var lägre (utom torkning).
Med andra ord så finns det en stig mellan vägarna också. Det finns vanlig odling, ekologisk odling, direkt sådd men sen finns det också kombinationer av dessa. I min odling finns det både vall och lite direktsådd. Det finns både rikligt med kultivering (tyngpunkt vårbearbetning) men också lite plöjning. Jag försöker att beakta växtföljden och vad som är bäst för åker vid det tillfället då jag väljer bearbetning. Ofta så stirrar folk för mycket på en del detaljer och glömmer helheten. Det är ingen ide att börja direktså om skörden förblir över 1500 kg lägre per ha än vid plöjning.
Jag tror nog att plöjning är den säkraste metoden att få en bra såbädd men vårt problem börjar vara överproduktion av vete (närmare 40 %) vilket drar ned priserna så det inte lönar sej att sätta ut pengar på odlandet. Så jag har försökt hitta sätt att odla så billigt och med så litet erbete som möjligt. Det gick riktigt bra med direktsådden i år men jag är fullt medveten om att det kan gå illa ett annat år. Vårplöjning är bra på vissa jordar men på våra lerjordar så “motarbetar vårplöjning liggväxt” som de gamla gubbarna ironiskt brukade säja. Det växer inget alls då …
Man måste anpassa odlingsmetoderna efter de egna förhållandena. Det är ingen idé att läsa om försök som ger det ena eller andra resultatet på andra jordar. Det enda som gäller är hur odlingsmetoden fungerar på de egna jordarna. Jag vet att vall fungerar utmärkt på våra åkrar. Så länge vi hade kossor så fungerade det fint. Men ingen köper mera vall häromkring då kossorna nästan försvunnit. Vete har fungerat ganska bra men ökningen av blöta försomrar har gett problem. Nu gäller det att se om direktsådden om några år ger mera maskar som dränerar jordarna så brodden överlever regnen på försommaren …
Jag skulle gärna lägga in vall med klöver eller andra kvävefixerande växter med pålrötter bara jag skulle komma på hur man håller kvickroten borta. Vi hade ju en grym klöverväxt vissa år men kvickroten tog bort nyttan av gröngödslingsvallen. Att få in kvävefixerande växter (utan kvickrotseländet) är nånting jag fortfarande siktar på.
Jag kommer ihåg hur jag tänkte för dryga 5 år sedan. Jag stirrade mig blind på kostnadssidan och tänkte gå in för direktsådd. Skulle jag ha gjort det så skulle allting ha gått bra i alla fall med en viss anpassning. Men jag tror att mitt tålamod som inte alltid är det bästa så passar min nuvarande odlingsmetod mig bättre. Direktsådd är ingen dålig metod, den ökar antalet maskar och mullhalten ökar samtidigt som urlakning av näringsämnen minskar ordentligt. Så man kan undra vilket som är mer miljövänligt direktsådd eller ekologisk odling. Åtminstone räknat i skördeton så blir direktsådden mer miljövänlig. Men ekologisk odling har andra goda aspekter istället.
Då det gäller vallodlingen så tycker jag att slåtter borde hålla tillbaka kvickroten, åtminstone delvis. Men oavsett så brukar jag avsluta vallen med en ordentlig glyfosatbesprutning i början av september om det ska sås vårsäd. Det bästa sättet att utnyttja vallen är ju förstås med höstgrödor. Då får man ju spruta redan 15.7. och då tycker jag att all kvickrot borde vara uppkommen så att det blir bra resultat av besprutningen. Jag har själv haft ganska lite problem med kvickrot och tistlar både innan och efter att jag började ha med vall i växtföljden. Baldersbrå har dock ökat pga kumminodling men det finns medel som biter på den.
Klövervallen är inte bara bra för åkern och för maskarna men man njuter själv av den också. Sedan jag lade in klövervallar i växtföljden så har man blivit nöjdare med växtodlingen. Man tar men man ger tillbaka också.