Punkt för holmbete, säsong 2015. Inga större katastrofer. Känns bra. Nu är dom då hemma allihopa. Tror jag.
Alltså, varje höst blir jag lika fundersam, har jag glömt nån? Finns det något gäng ännu nånstans? Eller är verkligen alla hemma nu? Den här bilden tog jag när vi nästan var hemma med sista gänget. Ytterholm till höger i bild. I fören på båten har vi en några plankbredder bred lava, den fungerar som landgång ibland, och sen sätter vi den i fören på båten. Nu var lavan en bit bakåt och det blev en perfekt utkiksplats tyckte den här tackan 🙂 Hon stod ganska länge med huvudet upp genom hålet och drog in luft för allt vad näsborrarna var värda, och sen frustade hon ut luft, m.m, så det stod som ett litet regnmoln runt öronen på henne. Kanske vädrade hon flocken hemma på holmen? Eller kanske hon kände lukten av “hemma”. Eller så var det bara skönt att få in mängder av frisk luft utan att behöva anstränga sej det minsta 🙂
![DSC_1017[1]](http://www.bondbloggen.fi/wp-content/uploads/2015/11/DSC_10171-620x349.jpg)
Enklaste sättet att ta reda på om alla är hemma är att ta alla öron nummror från fåren, och kolla på Web Lammas. “Hålla-koll”-programmet för fårägare. Många gånger har jag mårrat åt weblammas, främst när det var nytt och vissa funktioner var lite tassiga och många funktioner hittade man inte, och inte fick man något redband med det fast man ringde “experterna” och frågade heller, men sakta men säkert har det blivit riktigt bra och själv har jag lärt mej hur jag ska trycka och söka för att få fram det jag vill ha. Förut skrev jag allt jag ville ha uppskrivet i “mina heliga häften”, men, med tiden har jag märkt att jag börjar gå över till weblammas mer och mer, printar ut papper därifrån som jag tar med mej till fårhuset, klottrar på dem och för sedan in uppgifterna till programmet när jag går in… Skulle man vara riktigt hurja, sku man ju skaffa sej en platta och skriva in allt direkt på plats och ställe där man står i fårhuset, men, jag är lite gammalmodig ändå och vill kunna breda ut mina papper ibland och stå och fundera och överväga när jag har allt framför mej. Det är ändå lite annan överblick på det än om man ska stå och bläddra på en platta. Plus att jag vet att jag skulle vara livrädd att häva plattan i golvet så det säger kras. Men, vem vet, om något år kanske jag står där med en platta i bakfickan och söker upp öronnummror, beställer ersättande märken och kollar stamtavlor på plats och ställe. Om någonting blir bättre av det vet jag inte, men, möjligheterna börjar finnas 🙂
Det finns ju örontaggar med RFID chip, så att de kan läsas av med en detektor eller automatiskt när de passerar en viss punkt, precis som man märker husdjur. Men de används väl inte i Norden ännu.
Hej Kurt
Jonej någå sådant finns det inte pengar och system till här. Kanske någon gång, men, för tillfället verkar det vara fjärran…
Det bästa med datamaskiner är att man lätt kan söka fram information (jämfört med tiotals häften och hundratals lösa papper). Men fastän jag har ett dussin datamaskiner (de flesta ganska gamla) så har jag i alla fall ett litet häfte med mej i traktorn eller fickan där jag skriver upp allting. Det är faktiskt snabbare än att böka med nån maskin. Sedan skall det förstås föras in i maskinen men om det blir ogjort så är det inte så farligt. Allt finns ändå i häftet. Och häftet vågar man ta med sej i motsats till elektroniken som inte tycker om vatten, damm och olja och alls inte att man ligger på den …
Jag tycker som Nisse, visst har datamaskiner sina fördelar men häften har nog ännu sin plats. De är dessutom unika. Man kanske antecknar något extra som gör att man sen kommer ihåg just den där dagen senare då man slår upp i häftet. Något som inte alla tänker på så är att om vi slutar skriva med penna och papper och bara börjar använda datorer och läsplattor så tar vi bort en talang hos oss som kanske påverkar annat också på sikt.
Min sprutjournal och en hel del av skiftesvisa anteckningarna m.m görs numera med kameratelefon och bilden med lite text e-postas till egen mapp i bordsdatorn. Bild på gröda med omgivning ger information om växt och utvecklingsstadium, tid, plats och väder medan texten ger orsak, preparat, dosering m.m.
När det är som intensivast är det ju svårt att på kvällen minnas vad man gjorde på morgonen och ibland ger bilden information som du inte tänkte att du behövde då när den togs.
Å jag som tyckte att det där med kamera i telefon är väl lite onödigt när de introducerades men det man har lär man sig använda 🙂
Datatekniken är bra om den fungerar och fyller behoven. Erfarenheten har dock visat att oftast när man skulle behöva plattan/kameran är batteriet så slut att den inte fungerar, eller så är minnet fullt… eller i värsta fall är det Microsoft själv som knockar hela maskinen…
Jag förstår Nisse som sparar gamla maskiner, har själv gamla 286:or med Windows 2.0 som aldrig kraschar och fortfarande tar emot både “korppun” och “lerppun” som man dessutom kunde fixa genom att gå in på hexadecimalkoderna och rätta “bit för bit” om de fått sig en “törn”. Inget för dagens stickor med flashminnen. Har förlorat en sådan sticka som uppenbart tappat kontakten mellan chipet och kontakterna, och trots försök att löda ev. bristningar som upptäckts med mikroskop har ingen återuppväckning från de döda kunnat konstateras. Turligt nog var stickan kopierad ett par månader innan den gav upp andan så det var marginell skada, men påminde om vikten att ta backups tillräckligt ofta. Litar inte heller på dessa “moln” som man numera skall ladda upp allting på, en ordentlig EMP får nog säkert molnen att skingras för atomens vindar…