Isbergssallaten har varit och är fortfarande en viktig gröda här på gården. Vi har odlat den sen starten 1988 och innan dess på 70-talet fanns den också med i mitt 4H-land. Då för 30 år sen var den ganska ny som odlingsväxt åtminstone i kommersiell bemärkelse, en del partiaffärer undrade vad det nu var för ett litet kålhuvud jag kom dragandes med. Och det var närmast några större hamburgerrestauranger som använde isbergssallaten i någon större omfattning. Isbergssallatsarealen i landet låg då på knappa 100ha och jag stod för i runda tal en procent av den arealen. Under 90-talet ökade populariteten på bekostnad av kinakålen och arealen tredubblades, det gjorde den även här på gården. Under 2000-talet har arealen hållits ganska konstant lite på 300ha för att nu på de senaste åren minska något.
Det här har fått mig att undra om isbergssallatens livscykel nu är på nedåtgående liksom för kinakålen då på 90-talet. Och vad kommer i stället?
Isbergssallaten är ingen lättodlad växt och omsättningen är snabb, när det är varmt har man bara några dagars respit vad gäller skörd av fräsch och lagom stor sallat. Fungerar inte marknaden då när skörden är klar är det inte mycket att göra åt saken då det här inte är någon lagergrönsak. Därför odlas sallaten i flera omgångar för att minska på riskerna och för att ha jämnt utbud. Om nu odlandet är utmanande så är handeln i ännu större grad knepig. I år till exempel fanns det rikligt med importsallat i butikerna när den inhemska skörden kom i gång på allvar innan midsommar, dessutom passade handeln på att hålla kampanj på växthusodlad kruksallat för att på allt sätt slå fötterna undan frilandsodlad sallat med låga priser som följd. Den tidiga produktionen är dyrbar då det fordras mera insatser i form av täckväv och arbetskraft.
Just den växthusodlade kruksallaten är kanske frilandsodlad isbergssallats största konkurrent och för att få isbergssallaten att stå sig i konkurrensen gäller det att producera för konsumenten begärlig vara. Hur sen en sådan skall se ut är frågan.
Här skall jag med hjälp av lite bilder försöka ge min syn på saken och det skulle vara trevligt om grönsaksätande bloggläsare också ger sin syn genom lite kommentarer.
Storlek och pris.
Hushållen är inte stora numera och för att sallaten skall hålla sig fräsch borde den förbrukas på en eller ett par måltider. En dylik ca 400 grams sallat för 2,49 i butiken skulle med andra ord betinga ett pris på en euro styck. Det borde väl kunna anses gångbart? Och skulle med måttliga påslag av mellanhänderna även ge ett netto åt odlaren som det borde gå att leva med. Motsvarande kruksallat kostar väl normalt nästan det samma men är 3 till 3½ gånger lättare så frågan är om det är för mycket sallat för pengarna vad gäller isbergssallaten?
En dylik storlek skulle innebära att det gick 12 stycken i en 5 kg’s låda. Själv tycker jag att det ser snyggt ut så 🙂
Hållbarheten.
Jag skrev inledningsvis att det inte är frågan om någon lagergrönsak och så är nog fallet vad gäller hanteringen via butiksledet. Här på gården har vi ändå oftast haft egen sallat skördad i oktober till julbordet men då skall det till att sallaten är frisk, lagom utvecklad och lagrad i konstant temperatur lämpligt skyddad för uttorkning. Men är isbergssallaten varsamt skördad i rätt stadium en tidig fuktig sval julimorgon och snabbt förpackad samt nerkyld i vakuumkyl så borde den hålla närmare 2 veckor också via butiksledet om den hanteras rätt även där. Och det borde väl kunna anses som acceptabel hållbarhet?
Här på gården har vi nu sen införskaffandet av vakuumkylen möjlighet att leverera dagsfärsk sallat skördad på morgonen och leveransklar efter förmiddagskaffet. I bästa fall finns den i butiken samma dags eftermiddag, där klår vi importsallaten med hästlängder. Men hur står vi oss i övrigt?
Men som sagt för att nå dit skall allt klaffa, även vädret.
Om det nu är så att tiden sprungit ifrån isbergssallaten och att det inte går att med odlingstekniska och marknadsföringsmässiga konster och knep förlänga livscykeln så är det bara att konstatera faktum och försöka hitta någon ny sallatsgröda. Jag ha försökt mig på olika specialsallater och dom är populära i storköken samt vid direkthandel men väldigt svåra att få ut via matbutikerna trots att även de prismässigt står sig väl gentemot till exempel kruksallaten. Är det på grund av att frilandssallaten är årstidsberoende?
Jag använder alltid isbergssallat i mina sallader och på sommaren blir jag alltid så glad när jag igen får köpa den inhemska sorten! Den är alltid fräschare, de utländska kan vara i dåligt skick redan vid inköp och håller mycket sämre. Jag började bara tänka: att kan det vara så att andra då istället väljer att köpa inhemsk kruksallat på vintern och blir “vana” att köpa den även under sommaren, till sina sallader… Jag köper kruksallat främst som pålägg till smörgås, till sallad är det som sagt inte så mycket i kvantitet i krukorna som det är i isbergssallat.
Egentligen borde jag alltså överge den utländska isbergssallaten på vintern och köpa bara sallad från växthus… för att stöda den inhemska produktionen, men det blir många påsar eller krukor i kylskåpet för att ha till flera måltider!?
Detta var mina reflektioner som konsument av sallat, summa sumarum så är jag glad för den inhemska isberggssallaten som finns och väljer den, så länge den finns under året!
Tack för synpunkterna det var ju roligt att du tycker att den inhemska håller bättre kvalitet. Jag måste erkänna att jag har dålig koll på importsallat då den inte återfinns på vårt matbord.
Slentrianmässigt beteende kan faktiskt leda till att man plockar åt sig varor utan att destomera söka efter alternativ.
Isbergssallat är nog gott och fräscht, speciellt inhemskt! Som konsument upplever man nog att man får mer om man köper isbergssallat istället för kruksallat och så är det ju. Det verkar som om butikerna håller fram kruksallat på bekostnad av annat. Men nog finns det säkert konsumenter som har köpt isbergssallat av dålig kvalitet (utländsk) och har tröttnat. I tomatriket så äter man förstås en hel del tomat och gurka, både på sommar och vinter. Men nog är tomaterna speciellt goda på sommaren.
Hur ser spannmålen ut och övriga grödor? Jag tror det finns många som väntar på att du skall lägga ut lite bilder. Vi tänkte själv ta en liten Fältvandring i nästa vecka. Vi blir 3-5 bönder som far till olika åkrar och ser och diskuterar om odlingarna. Då får man se närmare på någon odlingsväxt som man inte själv har odlad eller att man inte odlar den just det året. Samma gäller bekämpningsmedel och bearbetningssätt. Men vi diskuterar också lönsamheten, eller saknaden av lönsamhet 🙁
Joo tack, vi fick 8mm igen så det är både varmt (jaanå terassfolket vill kanske ha ännu lite varmare men för den som jobbar på åkern räcker värmen gott och väl till) och fuktigt så det växer bra. Har tagit en hel del spannmålsbilder i samband med stråstärkningen, måste bara få in dem i wordpressen 🙂
Vad beträffar sallad så är det odiskutabelt den inhemska som hamnar på vårt bord pga fräschet och smak.
Att priset är högre på den inhemska är ju förstås på grund av högre produktionskostnad men minst lika
mycket om inte ännu mer på att grönsakodlarna lyckats marknadsföra inhemska grönsaker och få ut
via marknadsföring ett bättre pris. Lyckas tyvärr inte i grisbranchen! En sak som däremot är en källa till
oro är att t.ex tomaterna allt mer börjar påminna om i konsistens och smak om importvara. Klart det är
lockande att ta fram sorter med skal som håller när kärringarna navar dem i grönsaksdisken och att de
ska hålla länge. Men då blir konsistensen ngt som påminner om äpplen och smaken en skugga av vad den
kan vara. I ungdomen hade grannen växthus med tomater och gurka. Människan har långt minne när det
gäller positiva upplevelser som t.ex smak och dofter. Minns ännu precis hur bra “Dala-Heikkas” tomaterna
smakade. Något liknande står inte att uppbringa i affärerna i dag. Närmast kommer tyvärr både i konsistens och smak Spanska plommontomater. Finns att fås bara sporadiskt (åtminstone häromkring).
En önskan skulle vara att grönsaksodlarna i Finland slår vakt om försprånget och inte låter sig luras med
via sortval och odlingsmetoder att ta fram max hållbarhet/hanterbarhet på bekostnad av smak och ätkvalitet. Till saken hör att “Dala-Heikk” minsann inte var gammalmodig i produktionen. Torde vara en
av de första som redan på tidigt 70-tal mätte ledningstalet i torven och gödslade därefter via bevattningen.
Jordgubbar i hesa på torget och torg i prismaaulan.
finsk 6.50 litern
svensk 5.50
tyska 4.50