Det är svårt att sätta poäng på vad som är det värsta som kan hända här i livet. Dödsfall är väl nummer ett men vad som sedan kommer på nummer två plats är väl sen relativt och lite upp till vad var och en tycker och tänker. Helt klart är att dåligt väder och missväxt är katastrofalt för en bonde på många olika sätt. Dels finns det ju en rent ekonomisk realitet, ingen skörd ger mindre inkomst. Idag är vi ändå inte lika beroende som för 100 år sedan, men visst, allt står och faller med att man får in något i ladorna, så är det ännu. Utöver detta kan en misslyckad skörd vara ett misslyckande på det personliga planet om den beror på något misstag man gjort. Sen kan det förstås vara precis tvärtom, man gjort allting rätt men vädret slår sönder allt för en, och det är också ett ganska hopplöst läge. Hur som helst, de flesta kan väl ta en dålig säsong, det måste vi ju bara klara av ibland, men två börjar för många redan vara övermänskligt. Så har jag förstått att det är på väg att gå för vissa yrkesbröder i norra Österbotten och kanske även annorstädes.
Mot den bakgrunden har jag lite dragit mig för att skriva den text som jag nu ändå skriver. Det känns på något sätt så orättvist att inte ens vädret kan vara rättvist. Efter endel funderande skriver jag det i alla fall, det handlar ju om saker som jag inte kan påverka utan bara njuta av när man nu då för en gångs skull sitter i det grönare gräset på andra sidan.
Såhär då:
För några dagar sen sprang jag ihop med en nära bekant som inte är jordbrukare. Han ställde frågan, vi har ju haft ganska fint väder i år, vad skall bönderna klaga över i år. Svaret från min sida blev förstås; Ingenting.
Här i Närpestrakten finns det ingenting, absolut ingenting att klaga över vad det gäller odlingssäsongen såhär långt. Än är vi inte i mål, och ett slagregn eller frost kan förstöra allt på några minuter, men än så länge är det bara att njuta.
Precis hela odlingssäsongen har varit en söndagspromenad i perfekta förhållanden. I våras hölls marken fuktig (vårmustig) under hela planteringen och förhållandena var bra. Själv hade jag ju lite trubbel med maskinerna och slet därför i motvind nästan hela sådden, men vädret var bra. Efter sådden behövdes vatten och då kom det vatten. Inga syndafloder utan sådär passligt som det skall innan midsommar. När vattnandet före midsommar var över kom värmen. Det har inte varit riktigt stekhett många dar i sommar, sån nån fara för uttorkning har inte funnits, utan bara sådär passligt varmt som man vill ha det. Det känns nästan som om vädret ville säga “Förlåt för hur jag bar mig åt i fjol”
Nu mot slutet av juli börjar stråsäden så sakteliga ljusna upp och det anas nog rekordtidig tröskning på slätten.
Det finns egentligen igen orsak till att gå omkring och vara mallig över egen växtlighet i år, för i de förhållanden som varit i år är det nog näst intill omöjligt att misslyckas, och det gör ju då att mina plöjningsfria experiment från våren inte riktigt går att tolka. Det är däremot klart att det som jag jämrade mig över i vintras och delvis ännu i våras nog har kommit på skam, åtminstone i år. Mina ögon ser ingen skillnad alls på plöjda, lättbearbetade eller direktsådda åkrar. Detta gör nog att experimentet kommer att få en uppföljning nästa år.
Lägger bara för den goda sakens skull in en bild på rapsåkern. Det är hopplöst att försöka fotografera en åker och återge stämningen därifrån. Det är ungefär som att försöka fotografera köld eller lycka, det blir en bild, men stämningen förmedlar den inte. Frågar man efter min åsikt så säger jag att närapå det finaste man kan utsätta sig för att uppleva, det är en doftande blommande kornåker en fin kväll i andra halvan av juli månad.Där har man paradiset och kan bara vara så oändligt tacksam för att man får uppleva det – sommar efter sommar, och man behöver inte ens resa bort. Och dessutom – i takt med att världen blir oroligare och oroligare så uppskattar man bara mera och mera lugnet och ödsligheten på slätten.
Hur framtiden sen blir, det får vi se. Speciellt ljus är den inte för många bönder. Med dagens prisbild och annars också allmänna samhällsutveckling är det inte ens säkert att kommande säsong liknar något vi upplevt förr. För visst finns det smolk i bägaren och saker att vara orolig över. För självförtroendet är det naturligtvis roligt med fina åkrar och en fantastiskt växtlighet men det skulle ju vara roligt om varan som kommer därifrån skulle vara värd nånting också.
För att tona ned den positiva bilden, så kan man ju alltid tänka på att om andra områden i världen också haft bra förhållanden, så kommer det bli stora skördar, och fallande priser!
Kalle får gärna njuta av den fina växtligheten. Här är det betydligt sämre och där det inte är dålig växt så är det ingen alls. Två syndafloder alldeles för tidigt på våren och försommaren skötte om att vi inte bidrar till nån överproduktion. Så det är inte vårt fel om priserna faller ….
Inte mitt fel om prisen rasar heller, i år bidrar jag synnerligen lite till överskottet.
Läget är som Kalle beskriver det. Grödorna ser jättebra ut här men med tanke på att spannmålsskörden i landet ser ut att bli lika stor som ifjol så ser nog lönsamheten dålig ut i alla fall. Vi “får” Östersjön avdraget den här säsongen också. Det skulle hjälpa lite om vi helst fick europeiska spannmålspris som vi kunde få utan överproduktion. Så tack till alla er som inte bidrar till överproduktion!
Låter intressant det där med jämförelse av olika bearbetningsmetoder! Berätta gärna mera!
Kalle kunde ju så råg för då är möjligheten/risken 350 dagar att det går åt h-e med korn bara 100 dagar!
Johnny har rätt om bearbetninsmetoderna och att det är intressant att pröva olika sätt men vad som skulle
vara ännu viktigare är försälljningsmetoderna. Bearbeta bäst man vill men får man inget pris för produkten så är det platt fall. I dag så säljer/marknadsför inte den finska bonden sina produkter ‘(finns undantag) utan
kött, mjölk och spannmål överlåtes till slakterier och centralaffärer till ett pris som köparen bestämmer.
Ja, jag vet, att i tiderna grundades andelslagen som skulle sköta marknadsföringen så delägarna inte skulle
behöva stå på torget och komma hem med hälften osålt. Idén var god, men när man börsnoterade marknadsföringsbolagen som andelslagen äger gick det åt skogen. Helt plötsligt blev råvarukostnaden ett
problem i kvartalsrapporten, inte en resurs för andelsägarna!