För ett par veckor sen närde jag lite förhoppningar om att kanske ta ett eller ett par dygn ledigt och ni kanske undrar hur det gick? Joo det gick som det brukar nämligen att dagen är slut innan den börjat.
Jag satte ju R6:ans trafikförsäkring i kraft och hade kanske tänkt mig någon tur åtminstone utanför landskapet för att se mig omkring lite och kanske svänga in för att våldgästa nån kollega en stund. Men jag har inte tillsvidare kommit så långt som jag tänkt eller rättare sagt har jag knappt kommit ur kommunen. Förrförra veckoslutet kom jag mig i alla fall till grannkommunen i söder det vill säga Malax, dit är det inte speciellt långt men en 10km enkel väg blev det ändå och jag hann besöka veterantraktordagen som arrangerades för hur mångte gången vet jag faktiskt inte trots att jag till och med är medlem i den arrangerande föreningen. Jag har ju familjens första traktor som till och med är ett par år äldre än mig själv i bruk här på gården. Jag har tänkt åka dit mest varje år men först nu blev det premiär för min del och visst gav det mersmak, tillställningen var välbesökt enligt arrangörernas facebooksida besökte 1700 personer evenemanget.
Där fanns enligt föreningens uppgifter 122 traktorer, 32 mopeder, 7 Mc, 3 lastbilar utställda. Förutom många både mer och mindre restaurerade traktorer och maskiner träffade man också en massa känt folk att utbyta lite funderingar med. Nu är det ju så att många vet vad jag håller på med vilket förstås är bondbloggens förtjänst och förvånansvärt många verkar fortfarande läsa om våra bravader. Men det är ju roligt att höra vad andra sysslar med också 🙂
Lite arbetsdemonstrationer hölls också under dagen, vid min korta visit höll man på att hyvla pärtor.
Förra helgen kom jag mig inte heller utanför kommunen men i torsdags kom jag mig loss ett par timmar och då tog R6:an mig till Ylistaro för ett besök till fältdagen som arrangerades på försöksstation därstädes. Så pass sent kom jag ändå dit att jag inte hann bekanta mig med allt innan utställarna började plocka ihop och packa för hemfärd. Men väl värt ett besök ändå. Över tusen besökare lär ha bevistat den tillställningen också. Så det verkar som om intresse och tid till besök av det ena och det andra finns…… även om jag har svårt att hinna slita mig loss.
Jo Christer, tiden rinner iväg och utvecklingen med den. Är själv ägare till ett arvegods av min morbror,
en Grålle som var med i första sändningen dieslar till Finland i januari nådens år 1955. De första tio åren
användes den i veckorna att dra ut pappersbalar till lagret vid dåtida Schaumans fabriker i Jakobstad. 6 dagar i veckan, 10 timmar/dag och på helgen i jordbruksarbete. Senare som lantbrukstraktor i daglig drift ända till början av 90-talet. Efter det som säsonghjälp med allehanda småköror. Av eboniten på ratten finns inget kvar utan bara järnkransen. På frågan om driftstimmar prövade tidigare ägaren att någonting mellan 25-27000 timmar! Motorn har aldrig varit öppnad, tar inte en droppe olja, startar snällt men efter långvarig hårdkörning närmar sig oljetrycksmätaren det röda strecket vid tomgång. Spridarna har givetvis fått sin service men det
oaktat så uppstår ett svart rökmoln (som kan få vilken avgastestare som helst att söka förtidspension) vid
gaspådrag under tung belastning. Jämnar ut sig när motorn kommit upp i varv. Var även i vår med på sitt
61:a vårbruk! Elsystemet är en 3:dje gradens riskfaktor efter alla dessa år. Ävenså är Ki-gas systemet (glödstift med petroleuminjektor) en upplevelse. Vid start med detta system uppstår en doft/lukt som tränger sig in överallt och vid inträde till hemmet ifrågasätter Husmodern äktenskapets grundpelare.
Då, 1955, fanns fördomar mot dieselmotorer och därför är det helgarderat. Det bara måste starta oberoende av yttre omständigheter. För att underlätta kallstarter och få farhågorna på skam så är det
helgarderat med nämnda Ki-gas system, tvångsmatning (kallstartsknapp på radpumpen), halvkompression,
dubbla ackumulatorer och när inget annat hjälper.”veiven”! Vill se hur många av dagens elektroniska flipperspel till traktorer som gör sitt 61:a vårbruk. Grållen är nog med ännu många år till. Kopplingen är
heller aldrig åtgärdad men det börjar bli dags för den “hugger” igång och det är nästan omöjligt att komma iväg mjuk. Slirar gör den iaf inte.
Tack Micke! Det var en intressant läsning, det finns historier bakom varje traktor av den tiden. Tror inte dagens traktorer lyckas samla på sig dylika minnen på nåt vis känns dom mer slätstrukna.
Min klenod har nog inte gått lika många timmar, uppskattningsvis nånting mellan 10-15tusen. Här borde likaså elsystemet få sig en översyn och laddningen fungerar inte heller tillfredställande så det blir nog till att ladda batteriet med extern laddare för att få igång motorn. Under några år stod den stilla innan vi fick den tillbaka till gården och det verkar som om motoraxelstefan torkat eller hårdnat under stilleståndet för när motorn är rejält varmkörd läcker den lite. Traktorn figurerar i en video från vedklabbningen och visst går den fint 🙂
På de här gamla dieslarna var det vanligt med en korkpackning istället för en riktig “stefa” vilket gjorde att
när motorn stått ett par månader så torkade packningen med ett mindre läckage som följd. Perkins gamla
3-cylinderserie, AD 152, t.ex, i olika tappningar och effekter har samma lösning men tillverkaren har varit
nogsamt medveten om möjligheten/risken och borrat ett hål under lamellkåpan med en sprint i. Vid kall
väderlek eller längre stillestånd kan hålet frysa igen med den påföljden att lamellbeläggen blir lite fuktiga.
Då kan kopplingen börja “suga” och vill inte riktigt koppla ur. Går det för lång börjar kopplingen slira och
lamellbyte är prioritet A. “Suger” kopplingen och det är svårt att växla är första hjälpen att slira på kopplingen
tills den blir så het att all skit brunnit upp men INTE så mycket att fjädrarna mister sin spänning. Finns ingen
motor som man kan pina så in i det oändliga som gamla Perkins med torrfoder. AD 152:an torde vara världens mest tillverkade motor med effekter mellan 35 hk till som i sista versionen med turbo 65 hk.
Finns i bl.a givetvis MF 35,135, 148, 355, osv Dexta, Volvo Buster och 430, Leyland 245 m.fl. Motorn tillverkas än i dag och det finns delar i varje hörn av världen.
Intressant information. Antagligen var det den typen av motor som satt i vår andra traktor.
Farsan köpte en Volvo 430 då i början av 70-talet och Volvo T230 såldes åt min moster som sen gav traktorn åt min son Erik när dom slutade som jordbrukare. På så vis kom den gamla trotjänaren hem igen. 430:an upplevdes som svag då vi var van med 230:ans sega motor så den blev inte gammal i gården utan ersattes av en Volvo T500 som på den tiden räknades som en av de lyxigare traktorerna med växelspak vid sidan av föraren istället för mellan benen och plant hyttgolv. Den var ju lite högre av den anledningen så det blev att återigen kapa upp dörröppningarna på höjden. Dom hade ju redan en gång kapats upp då 430:an köptes eftersom det var vår första traktor med hytt. 500:an var bekväm men startade väldigt dåligt, den tarvade motorvärmare redan från 0-gradigt väder.
Vi hade frontlastare på både 430:an och 500 trots att dom var bakhjulsdrivna. Jag kom att stifta bekantskap med fyrhjulsdrivna traktorer då när jag började som arbetslärare på Korsholms skolor -79 och konstaterade att det blev ett helt annat resultat med frontlastare i kombination med fyrhjulsdrift. Så snart hade jag övertalat farsan att nästa traktor skulle vara fyrhjulsdriven.
Firman Työväline hade då agenturen för Fiat traktorer i Finland och körde med aktiv marknadsföring och provkörningstraktorer, dom sålde en hel del Fiat traktorer till vår by då och likaledes blev det en på vår gård en 680DTH med Pininfarina hytt som ännu i den versionen hade växelspakarna mellan benen. Den höll farsan några år varefter den ersattes med en Fiat 80-90DT som hade växelspakarna vid sidan.
När jag sen började med eget jordbruk -88 köpte jag en Fiatagri 65-90DT med krypväxellåda så nu hade vi för första gången 2 traktorer på gården. Ett par år senare bytte farsan till en ny 80-90DT och den har jag fortfarande kvar. 65-90:an bytte jag in 2001 då jag köpte Samen som jag fortfarande använder. För tre år sen utökades traktorparken med vår första traktor av annan färg än röd då NH 5070 kom till gården.
Där har vi familjens traktorhistoria!
Se där! Italienskt temperament i Fiat! Kring 1600 varv + kommer vridet, innan dess som ett djur gående på händer!
Joo speciellt märkbart på samen som har turboförsedd motor, det är knappt den orkar med sig själv upp till 1400 varv men sen är det som att få en spark i baken. 80-90:an är förhållandevis seg för en högvarvad maskin, när det drar tungt känner man riktigt hur axlarna skruvar sig under sitsen 🙂 Men det är klart att inte ska man jämföra dem med 230:an när det gäller drag på låga varv de e ju lite bastantare svänghjul där 🙂
NH upplever jag som seg trots att det är en turbomaskin, men slagvolymen är ju relativt stor där.
Byt int bort Samen! Ett tekniskt underverk! På tal om turbokick så monterade vi in i gamla MF 390 för
tre år sedan en turbo. Vi gick igenom den gamla Perkinsen från grunden och justerade upp allt, ventiler,
insprutningspump, spridartryck höjdes till 255 bar mm. Turbon en Garrret med wastegate och vattenkylning, laddtryck 1 bar. Första problemet som uppstod var att lamellbelägen till snabbväxeln släppte tidvis. För billig
transmissionsolja var lösningen! Med riktig transmissionsolja försvann problemen (Valtra 60+) Inte prövat i bänk men ngt kring 135 hk+. Är det mörkt när man drar på fullt så slår det eld ur avgasröret, vilket betyder att självbevarelsedriften slår in och fullt effektuttag används bara i speciella situationer.
Nää den får nog hänga med ett tag till trots att timräknaren börjat om från noll. Den är lätt, smidig och lättkörd. Turbon börjar låta lite “torr” ibland och så drar bränslesystemet luft nånstans men det fungerar bra så länge tanken är full. Antagligen nån spricka eller lös slangklämma på sugsidan men väldigt svårlokaliserat då det är väldigt trångt och kompakt bygge. 45 växlar framåt och 45 bakåt gör att det finns att välja bland från 80 meter/h till 45 km/h. Riktigt bra trädgårdstraktor.
Finns även “riktig” 390 turbo, med 3,9 l Perkins från fabrik. 4335:an som även ingår i maskinparken har
nyare Quadramseriens 3,9 liters turbo och på pappret 105 hk. Känns lite seg jfr 390:an som kan springa iväg med Kronos rullharv 430 bred i 22 km/h i vall! Problemet är närmast att den är för lätt och börjar hoppa, bara 3400 kg. Spannmålstransporterna på hösten med två vagnar och totalvikt på ca 18 ton löper lätt även i
uppförsbackarna. Viktväktarna kanske kan ha 1 el 2 att kommentera but so what!
E 390:an bakhjulsdriven?
390:n krafsar nog på alla fyra och har riktig 4WD med hydraulisk diffspärr på alla hjul. Räcker om ett hjul
greppar vilket är en tillgång i skogen speciellt.
Trodde faktiskt att 4WD modellen var tyngre än så, därav min undran. Har också noterat nyttan med riktig fyrhjulsdrift som kuggspärren hos Fiaten ger i skogen.