Av jord – en bok om människorna bakom vår mat – heter en i mitt tycke välskriven bok av Johanna Granlund. Visserligen är jag lite jävig i mitt omdöme eftersom jag är en av människorna som presenteras i boken men hur som så handlar det om vår mat och som titeln säger om jorden varifrån allt har sin början och till sist också sitt slut – Av jord är du kommen – jord skall du åter varda.
Och det är just jorden som jag här vill slå ett slag för.
En bördig jord är kanske den viktigaste grundstenen i matproduktionen och det förvånar mig att den vördas och värderas så lågt. Speciellt svårt har jag för att godta när bördig åker sätts under bebyggelse och asfalt. Förstår inte planerarna att det är en ändlig resurs som det är frågan om. God och bördig åkerjord är inget som man bara så där rekonstruerar, den är ju resultatet av en långvarig process som egentligen pågått allt sen senaste istid.
Vi bönder förstår värdet av god jord, vissa har till och med emigrerat för att söka efter områden med bördigare mark, åtminstone har bilden som Vilhelm Moberg’s Karl-Oskar återger när han med en käpp mäter matjordsdjupet i Minnesota och jämför med den steniga jorden i Småland etsat sig fast i mitt minne. Tyvärr så är det inte lika självklart att dom som deltar i urbaniseringsprocessen, vissa kallar det utvecklingen, av våra samhällen känner till den goda jordens värde. Kommentarer som man tog del av när olika sträckningsalternativ för Hamnvägen till Vasklot diskuterades kunde ofta handla om något nedvärderande uttalanden som “några hektar åker och några bärbuskar” när vi bönder förespråkade alternativ som inte skulle gå över åkrarna eller klyva byarna itu.
Nu påminns jag åter om hur lågt åkerjorden värderas när jag läser dagens Vasablad där en illustration över Teslas batterifabrik presenteras. Den tilltänkta fabriken må vara en bra sak men varför i all fridens namn måste den placeras mitt ute på slätten. Av bildtexten att döma så är det Vasa stad som står för illustrationen och den berättar om hur lite den bördiga jorden respekteras. Är det ren håglös slentrian eller omedvetenhet om varifrån vår mat härstammar som gör att man presenterar dylikt?
Jag skrev att bönderna känner den bördiga jordens värde men ändå ser man nu som då hur matjorden skyfflas ihop för att transporteras bort och oftast föras till nybyggda områden för att i värsta fall bli grunden för någon enkel gräsmatta. Om det sen är okunnighet om hur viktig jorden är eller om det är av ekonomiska orsaker låter jag vara osagt. Visserligen får man “enklare” och anspråkslösare grödor att växa också i den jord eller alv som ligger under matjordslagret efter att den kalkats och gödslats upp. Men mer krävande grödor som flertalet av mina grönsaksgrödor kan man svårligen få att lyckas i den jord som lämnar kvar efter att ytlagret skalats av. Också på en del av mina åkrar har förra ägaren låtit matjorden transporteras bort så jag skriver av egna erfarenheter från dylik verksamhet.
Jag skrev att den bördiga jorden svårligen kan rekonstrueras och så är det nog även om det inte är omöjligt. Bördig jord består ju av olika mineral, mikroorganismer med mera och bördigheten bestäms långt av humushalten som i sin tur härstammar från olika långt nedbrutet organiskt material. Alla som sysslat med kompostering känner till det här och vet att det går att återskapa matjorden i mindre skala men inte så att man kan täcka större markområden för att göra åker.
På tal om kompostering så snubblade jag för en tid sen över följande video på Youtube som på sitt sätt beskriver processen kring bildandet av bördig jord. Kanske är komposteringens saga all och det finns bättre sätt att “göra jord”? 🙂
Dylika funderingar en dag då fosterlandet firar sin självständighet……..
Tillverkar man egen matjord, genom att blanda sand/lera med kompost så är det ju fritt att sälja. Men rakar man matjord från åkern, så är ju det en form av täktverksamhet, precis som t ex grus- eller stenkrosstäkter, det är verksamhet som vanligen kräver tillstånd även om man är markägare.
En bra bok! Tycker den berättar sakligt och inte alltför förskönande om livet som bondeföretagare. Är av samma åsikt angående byggandet på odlingsjord, det tycks inte ha så stor betydelse vad man som jordbrukare tycker om den saken, andra intressen styr och ställer. En orsak är förstås att jordbrukarna är så liten andel av befolkningen numera, det blir svårare och svårare att göra sig hörd.
Joo, planerarna skissar och drar sina streck på kartan utan att desto mera fundera. Vi borde nödvändigtvis få mera bönder i nämnder och beslutande organ men då dagarna annars har tendens till att vara alltför korta från förr så är det svårt att få tid till dylikt.
Precis!
Fick i samband med nyskiftesförrättningen ett skifte där det var bara “botten” kvar. Precis som Christer skriver
så har jag samma erfarenhet. Rävdynga i “låg ettan” till att börja med och så massvis med kalk för att komma
lite längre från pH 4 får det nog att växa någonting efter några år men den där sista “touchen” som finns i
bra jord har inte infunnit sig ännu trots att 20 år gått!! Mera krävande grödor som t.ex rotfrukter och betor
lär nog vilja ha 20 år till innan de lyckas.
Bra skrivet!
“Av jord” är en utmärkt beskrivning av basen för Finlands 99+ år! Bondbloggen och mera likartat – utan “asfaltgrönas övertoner” – är viktigt för en stabil gång framåt.
Som jag tidigare skrev så blev jag alldeles grön av avund då jag jämförde våra styva lerjordar med Christers trädgårdsjordar. Så jag anser det vara rent kriminellt att inte vårda dessa bördiga jordar utan rent ut sagt förstöra dem. Då maten börjar ta slut (år 2050 ?) och svälten står för dörren så kan det bli annat ljud i skällan – men knappast före det. Människan är kortsynt och bortskämd i dagens överflödssamhälle. Men det kan vara en parentes och kanske vi så småningom är tillbaka i 1800-talets svältår – det är bara 150 år sedan. Till dess lever folk enligt devisen “Efter oss syndafloden”.
Jag har inte läst någon bok på många år men boken “Av jord” uppfyllde kriterierna och var dessutom intressant på många sätt.
Läser heller inte mycket och är som jag skrev lite jävig, dessutom är alla producenter i boken bekanta från tidigare så det gör det hela intressantare. Även författaren är bekant från tidigare då hon utförde en del av sin arbetspraktik under studierna till trädgårdsmästare här på gården. En riktigt duktig och mångkunnig flicka 🙂
Åkermarkens förgängelse är ett globalt problem: http://www.atl.nu/lantbruk/bordig-mark-hotas-nar-staderna-vaxer/
Såg i en ansedd affärstidning i dag a att akkufabriken fortfarande är mitt på god åkermark.
Ni får nog kontakta produktionsförbundet och eller skogsvårdsföreningen och snabbt utse en lämpligare tomt.
Kommunen har väl förtur att inlösa vad dom vill. Nu är stora krafter på gång.
Bättre att förekomma än att förekommas.
Joo, det blir nog att sända en länk till inlägget i bondbloggen åt landskapsplanerarna, dom tycks inte läsa här :/