Presentation: Svedjebäck 1:87

Här kommer presentationen av mitt torp, mitt liv!

Så mycket längre tillbaks än till 1920-talet har jag inte koll på vad som hänt och varför. Dock hänger det en tavla på väggen, ett slags diplom där “lantbrukssällskapet gör veterligt” att stamhemmanet (Svedjebäck) varit i samma släkts ägo i 350 år. Det betyder uppenbarligen ungefär 430 år idag.

1932 dog bonden på hemmanet, min farfar. Han dog relativt ung så farmor var bonde ända till mitten på 50-talet. Då var det en typisk blanddjursgård som odlade ca 14 ha totalt. Efter farmors frånfälle delades aldrig gården mellan syskonen, utan alla ägde sin bit ända till 1990.  Ändå skingrades syskonen, och några var barnlösa, så det fanns ingen annan i släkten som var tänkbar ny husbonde än jag. Ändå blev generationsväxlingen något bökig, något det alltid tenderar att bli då pengar är inblandade.

Gården jag började med 1990 hade vuxit lite och hade nu 19,5 ha mark, 400 höns, ca 50 grisar och några hundra pälsdjur. Korna hade försvunnit i “koavslutningssvepet” som sköljde över byn 1973-74.

Min början på bondelivet kom igång  med en rivstart på eftermiddagen den 31.5.1989 då jag fick ett telefonsamtal som berättade att min farbror omkommit i en arbetsolycka i torken. Djuren på gården var under hans ansvar så sent den kvällen stod jag och lyssnade på 40 vansinniga grisar som bölade efter mat, jag visste att dom skulle ha mjöl, men inte hur man startade kvarnen, än mindre några mängder. Det var en omtumlande dag kan jag lova. Allt går dock när det riktigt måste, och grisarna somnade nog mätta även den kvällen

1.1.1990 stod generationsväxlingen och innan dess hade jag avslutat all djurhållning på gården. Det var för små volymer att leva på och friheten utan djur lockade mera.

Mina första bondeår var rätt stapplande. Ekonomin störtdök, det blev lama och ränteboom i Finland och EU knackade på dörren. EU som över en natt skulle förinta all jord i Finland, sades det.

Jag experimenterade med en massa grödor, mest flyghavre, men också bla ärt och ryps. Båda misslyckades alldeles oerhört! Rypsen gav som sämst 600 kg/ha och avdrag 65% för ogräs. Det ni! Jag var väl inte heller den mest intresserade bonden på den tiden, jag var strax över 20 år och ville hellre köra buss än traktor.

1997 kom sedan den stora förändringen när jag fick köpa grannhemmanet på 16 ha. Det innebar att jag nu odlade 35 ha egen mark och det i sin tur gjorde att det gick att börja utöka och förbättra maskinparken. Detta ledde också till en ökad omsättning och i och med det även ökat intresse.

I dag odlar jag alltså 35 ha egen mark, något arrende har jag aldrig haft. Jag är ganska bekväm med den arealen, jag har maskiner som är anpassade för den och eftersom jag sköter allting själv så skulle  en större areal kunna bli tungrodd. Visserligen kunde man förstora maskinerna också, men det är för osäkra tider för att börja göra sådant. Odlingsjorden idag betingar ett sådant pris att mina lönsamhetskalkyler går i baklås redan på skrivbordet. Jag har alltid varit intresserad av siffror och statistik och mina uträkningar på lönsamheten är ganska djupt räknade.

Valet av grödor styrs förstås mycket av prisläget, men också av kunskap och odlingsföljder. Vete och ryps är dom växter som jag läst in mig på och som jag är mest intresserad av idag. Kornet har jag gett upp, men havre måste odlas ibland för att bryta växtsjukdomar som vetet dras med. Kummin som odlas mycket i våra trakter har jag aldrig riktigt fått smak för, jag vet inte ens riktigt varför. Överlag odlar jag sena sorter och brukar vara den sista som tröskar på Yttermarkslätten. Även om det roar vissa så har det visat sig bra för plånboken för senare sorter är i allmänhet bättre avkastande och kräver mindre tid i torken, om det är en normal höst.

Framtiden då? Någon tanke på att ge upp finns inte i mitt huvud, rycker man upp en planta med rötterna vissnar den, och jag drömmer idag inte om något annat liv än det jag har. Jorden är min fasta punkt  och dess värde kan inte omsättas i pengar. Någon djurbonde lär jag aldrig bli, dels har jag inte kunskapen och någon multisvinfabrik på 1 miljon kvadratmeter som är tidens melodi vill jag inte ha.

De enda djur jag drömmer om idag är några alpackor med därtillhörande vallhund, det inbillar jag mig att jag skulle trivas med. Dom djuren verkar ha vett att inte stressa i onödan, och sådan skulle jag också vilja vara!

Fotnot: 35 ha är faktiskt också medelarealen i Finland i år, och medelåldern på bönderna 46 år, så åtminstone i dessa två meningar är jag fruktansvärt vanlig.

Författare: Kalle

Har varit spannmålsodlare sedan 20 årsåldern. Jobbar som brandförman i Närpes, det betyder att jag inte är heltidsjordbrukare annat än i hjärtat. Jag har familj, sambo och tre döttrar födda -04, -09 och -16 Jag odlar spannmål och oljeväxter på 38 ha, och gör detta på största allvar. Den skrala lönsamheten har inte knäckt mig, bara gjort att jag inte kan vara heltidsbonde. Dessutom har jag ett intresse för närhistorien, och jobbar gärna med att restaurera nyare veteranbilar. (70-talet) Har tre dylika + en mc i garaget. Samlar gärna material och skriver ner mycket nutidshistorier för framtiden. Jag är öppen för det mesta bara det inte har med sport eller idrott att göra. Jag betraktar all sport och idrott som flykt och försvarbeteenden, det man inte kan göra med traktorn kan gott lämnas ogjort! Visa alla inlägg av Kalle