Redan i förhistorisk tid fanns det ett hemman i Hindersby (Hindriks by) som kallades Boos fram till 1740-talet och därefter Bosas. När marken odlades upp vet ingen men jag tippar på för 1000 år sedan (plusminus 300 år). I Gustav Vasas första jordebok 1541 fanns nästan alla stamhemman i byn – relativt litet har ändrats efter det. Det finns inga uppgifter före 1600-talet men 1620 var Hindersby den största byn i Lappträsk socken med hela 84 hektar (hela byn) och sådde då 60 tunnor utsäde. Medeltalet för finland var 2,5 tunnor per by. Bosas var en av de största gårdarna i hela socknen och Matts Hindriksson på Bosas sådde 7 tunnor utsäde år 1638.Under hans tid blev hemmanet rusthåll (ryttarhemman). Rusthållen var ganska stora gårdar och av 16 ryttare från Lappträsk var 9 från Hindersby år 1630.
Det var tidigare förbjudet att dela hemman men efter den stora ofreden i början på 1700-talet tilläts delningar eftersom antalet skattebetalande hemman sjunkit kraftigt under kriget. Då delades Bosas i fyra delar liksom de flesta andra hemman: Bos-Nystu, Bos-Framstu, Bos-Lillstu och sedan Bos-Sestu som jag odlar. Under 1800-talet var ännu Bos-Sestu delat i två delar: Bos-Sestu-Stuvus och Bos-Sestu-Kamars . Namnen kommer från den del av stugan som också delades. Sestu kommer från “sengstuvun” (sängstugan) och Kamars från “kamarn” (kammaren). År 1883 köpte “moofa” (min farmors far) tillbaka Bos-Sestu-Stuvus av mågen därstädes som flyttade tillbaka till sin hemgård i grannbyn Lindkoski.
Vid storskiftesregleringen 1908 som var den största omvälvningen i byns historia – krigen inberäknade – sprängdes det gamla byadelscentrumet Hopenbackan och husen flyttades ut till åkrarna. Bos-Sestu fick 36 hektar åker som till stor del var ouppodlad ängsmark och kärr. Då man dikade åkrarna måste man ha en planka med sej för att inte sjunka ned över stövelskaftena. På Hopenbackan stod husen en halv meter från varandra och moofa processade för han ville inte flytta bort. Farsan sade alltid att det var tur att han förlorade för nu har vi alla skiften i en klimp.
Som alla hemman hade vi kossar och producerade mjölk. Det stora mejeriet och handelslaget byggdes i slutet på 30-talet då min pappa tog över. Min farfar var hästkarl och hade en massa fina hästar men farsan var mera för maskiner och köpte en av byns första bilar – en Opel – i slutet på 30-talet. Han var enda barnet för hans syster dog i spanska sjukan men han klarade sej. Efter kriget såldes Opeln och den nya ladugården byggdes 1945 för pengarna. Min mamma var mejerska och en Mickels (från Kungsböle) så hon var van vid hårt arbete. Min morfar var Gustaf Mickels, kommunalman och riksdagsman, och han hade 10 barn så det var livade släktträffar. Vi har ännu kusinträffar och som mest var vi över 30 kusiner.
Efter kriget var vi bland de största mjölkproducenterna i byn men då min mamma inte mera orkade sköta ladugården och jag och brorsan hade jobb i Helsingfors och Tammerfors (han är också ingenjör) så såldes kossorna 1975. Då byggdes den stora kalluftstorken på ladugårdsvinden (24×7 m) och alla de maskiner som jag ännu använder anskaffades. Därefter odlade vi korn och vete men kornet gulnade både då det var vått och då det var torrt på våra lerjordar så det lämnades bort helt och jag började odla rybs och vete. För några år sedan blev rybsskördarna riktigt dåliga och därefter har vi bara haft vete.
Allt sedan 11-årsåldern har jag varit mycket hemifrån. Först på Elevhemmet i Lovisa där jag gick i skola och tog studenten 1965 som en av de första i byn. Sedan i Otnäs vid Tekniska högskolan där jag studerade till elektronikingenjör. Men det hann jag aldrig jobba med för då kom datamaskinerna och jag blev inplockad av professor Leo Ojala i Digitalgruppen som senare blev Labbet för datateori. Länge arbetade jag på Räknecentralen (Datacentralen) och studerade vidare på Ojalas labb för att senare gå över till labbet helt. Så småningom disputerade jag kring kategoriteori (en riktigt abstrakt matematik) och modeller av parallella och distribuerade system (datanät).
Som det brukar gå då man sitter och nöter samma stol tillräckligt länge så hamnade jag till sist på ett chefsjobb (blev professor). Det var det sämsta jobb jag någonsin haft för då blev jag tiggare. Jag hann inte forska mycket mera utan skulle huvudsakligen samla ihop pengar till min forskningsgrupp. Det trivdes jag inte alls med så jag slutade i Otnäs år 2004 och blev heltidsbonde. Då hade jag haft ledigt från Otnäs nästan varje sommar och skött jordbruket sedan 1975. Bara en vårsådd har jag missat och det var då jag satt i Dragsvik (på Signalkompaniet). År 1977 började vi bygga Ribackhuset åt föräldrarna och 1984 flyttade vi hit från Helsingfors. Därefter körde jag till Otnäs hemifrån men sov ofta i paketbilen över natten (den har jag inrett till husbil).
Jag jobbade hemifrån via nätet med telefonmodem men 2003 drogs vattenledning över vår gårdsplan och då satte vi ned optisk fiberkabel tillika. Optofibernätet byggdes ut i nästan hela Lappträsk de följande åren och sedan dess kör vi med 100 Mbit/s som jag håller på att uppgradera så småningom till 1 Gigabit/s.
Jag har byggt hela mitt liv sedan jag som femåring fick 10 kg spik och en hammar i julklapp av farsan. Min farfar byggde den stora ladan (“int kan man bihööv ein så stoorär ledu” (inte kan man behöva en så stor lada)) och andra våningen på huset 1929 och 1930. Min pappa byggde den stora ladugården 12×30 meter 1945 och jag har byggt Ribackstuvun 1977, verkstaden 12×14 m och den nya kalluftstorken 12×14 m (det tog 13 år att få den färdig).
Sedan början på 90-talet har det varit uselt med inkomsterna men jag hade ju tidigare lön ifrån Otnäs och farsan skötte mycket av jordbruket fram tills han dog 2003. Nu ser det litet bättre ut med vetepriset men vi har haft skogen (56 ha) som vissa år varit viktigare än jordbruket. Och om man gör allting själv så går det i alla fall. “He e int tåm stoor innkåmstren uutan tåm småå uutdjiftren” (det är inte de stora inkomsterna utan de små utgifterna).
