Nu sitter man här igen. Med datorn och en hög tidskrifter framför sig. Projektet är att få ordning på snurret i huvudet och det lyckas precis lika bra som alltid – dvs inte alls.
Februari är av hävd den månad på året när det är absolut svårast att hålla ordning i huvudet. Det är ungefär vid denna tid som odlingsplanerna behöver göras och misstagen från tidigare år skall rättas till. Visst vet man ju precis vad som gick fel under fjolåret, men vad man skall göra åt det, det är en helt annan sak.
Jag är såpass gammal att jag minns den “enkla” tiden. Konstgödseln var billig, utsädet var dyrt. Alltså löste man det med att använda eget utsäde år efter år och ösa på med absolut maximalt med konstgödsel. Y-normal hette det allmänt använda märket och av det lade man ut så mycket man bara vågade med enda broms, att man ville undvika liggsäd. Varje år fick man förstås liggsäd för sorterna var stråsvagare och som sagt, gödeseln billig. Växtskyddet var också enkelt – det hette åtminstone på vår gård Hormotuho och var ett pulver som bet på gud vet vad, det vet jag inte om man ens tänkte på, det var ju bara något som skulle göras. Hormotuho var ett pulver som hälften spreds för vinden av redan i det skede man försökte blanda till det i sprutan.
Det var då – nu har vi nu.
Först skall man sätta sig in i stödcirkusen, vad får man, vad måste man, vad skall man, och hur skall man optimera förhållandet mellan stöd och produktinkomst. Egentligen kör man av vägen redan här för som vi alla vet, regelverket har för länge sen tagit ut skilsmässa från bondförnuftet, och man borde vara geolog, miljöingenjör, ekonom, och kemist för att ens våga öppna en instruktion i ämnet.
När man är klar med det ovanstående -och det blir man inte eftersom förståndet sätter gränserna- så kommer nästa tankenöt. Vad skall sås på vilka skiften och med vilken gödsel? Borde man fundera på delad gödselgiva eller allt på en gång. Hur är det med pris och efterfrågan till hösten? Lönar det sig att sträva efter optimal skörd med avancerade produktionsinsatser eller är en sansad användning att föredra och ger det då möjligen bättre lönsamhet? Livets stora fråga. Gödselsorter finns i mängd och massor och man skall räkna kväve och fosfor i förhållande till vad markkarteringen och EU kräver, och det är väl i sig inte hela världen, men när man helst skulle vilja köpa bara en sorts gödsel och att sen välja och anpassa till alla skiften, det kräver sin bonde. Själv har jag bara 10 basskiften så jag borde antagligen ha vett att vara tyst, det finns ju dom med nästan 100 men man är ju sina egna problem närmast.
Allt det ovanstående är ändå någorlunda hanterbart ända tills man slår sig ner med katalogerna med bekämpnings- och sjukdomsmedel. Av någon anledning står det i både Eepee-Agris och Kesos kataloger att just dom har de bästa preparaten. Ho vet som Krösa-Maja sa. Att beställa preparaten till kommande sommar tar både på plånboken, men också på nerverna. Hur påverkar det lönsamheten och hur skall man tänka? Är Diclorpop bättre än Fluoxipyr och klarar mitt vete sig utan en dos av Proticonazol? Det vete f-n.
Sådär får man hålla på. När man sen lägger till att det skall funderas på jordbearbetning, mikrober i jorden och konventionell eller lättberarbetning, hur minimerar man bränsleåtgången och får någon slags slags skörd i retur, det är då det börjar snurra rejält. Det är nu man har använt geologens, miljöingenjörens, ekonomens och kemistens kunskap – utan att besitta någon av dessa kompetenser.
Härom kvällen kom jag i samspråk med en granne och kollega som hållit på med denna verksamhet precis lika länge som jag, dvs sen slutet på 80-talet. Vi hade precis samma uppfattning, men gör så gott man kan, man försöker fundera och optimera, man drar ifrån och lägger till – och i slutändan är det bara en faktor som har någon betydelse – vädret.
Vi har båda misslyckats med utsäde, gödselgivor och val av bekämpningsmedel men tyckte oss ändå kunna säga att om vädret är gynnsamt kan man få misslyckas med det mesta, men en säsong med dåligt väder hjälper ingen konsonantrik blandning i världen upp, ej heller några kilo kväven hit eller dit.
Hur som helst så har några saker satt sig i huvudet på 27 odlingssäsonger och det är följande:
- Att köpa nytt certifierat utsäde varje år är definitivt lönsamt, betningen och sorteringen är klar och hanteringen lätt
- Det finns ingenting som tyder på att mera konstgödsel automatiskt ger bättre skörd.
- Bekämpningen av ryps- och rapsbaggar är väldigt tveksam, naturen sköter dom bättre än man tror. Jordlopporna är en värre fiende.
- Sjukdomsmedel ger utan tvekan bättre skörd, men om den är ekonomiskt lönsam annat än i korn är ett stort frågetecken.
- Ogräsmedel behöver inte var dyra – dom billiga funkar lika bra.
- En liten dos tilläggsnäring i broddstadiet är mumma för alla växter.
- På våren finns inget som heter för tidigt (utom gällande ryps) och på hösten finns det inget som heter för sent.
Nu skall jag starta upp Peltotuki och försöka plöja vidare genom okunskapens våtmarker och försöka gissa hur vädret blir nästa sommar. Kommer det att gå bra? Ho vet.
Det är som sagt vädret som avgör allt – tror jag
Vädret bestämmer nog en hel del men vi har ju möjlighet att välja säkra kort också. Om man jämför lönsamheten mellan spannmål och gröna arealer och dessutom adderar gröna arealernas väderleksokänslighet så odlar man inte så mycket spannmål. Är man nervös att priserna på spannmål går upp så går spannmål att spara upp till 5 år i silo. Det blir ett win win av det hela, dessutom minskar man pristrycket på marknaden genom att mindre mängd kommer ut. Visst odlar man också en del men den delen blir mindre känslig också. Lättare att få 15 ha med korn att lyckas än 40 ha. Även lättare att få skörden bärgad med mindre areal. Skörden från 15 ha är dessutom Lättare att spara en längre tid än från en större areal.
Johnny:
Allt det där är så otroligt enkelt om man inte har stallgödsel i sådan mängd som måste ut att man helt enkelt inte kan hålla gröna arealer som inte kan gödslas. Och dessutom verkar i en sådan region att man inte heller slipper stallgödeln genom att ge bort eländet åt grannen eftersom han också har samma problem.
När jag var ung så gav allt man gjorde större skörd i %. Täckdikning nytt utäde ny sort mera gösel kalka dika markartera vattna täckduk mm mm . Det kunde bli flera hundra procents skörd om man gjorde allt. Men som marknadskrafterna fungerar så ju större utbud desto sämre pris. Se på opek eller massafabrikerna man skall skära ned för att få rätt pris för produkten. Själv skulle jag aldrig underlåta mig att på bild med familjen marknadsföra bekämpningsmedel eller gödsel i någon katalog. Men nån ung jänta med en morot i munnen är inte helt fel. Klart det skall marknadsföras inhemska livsmedel. Ju större skörd desto mera känner det på tröskan, mera att torka och frakta.
När jag gick på värmeföretagarkurs så framkom att på krematorier gick det 2000-3000 liter olja per lik.
Och ej möjligt “lagligt” att koppla till fjärrvärme. Allt gick åt kråkorna och inte till jord som det står i skriften.
femtio sextiotuen lik per år och kanske hälften kremeras. Räkna liter då den som vill rädda miljön.
När jag gick på busskurs var det ekodriving för hela slanten. Man kunde spara en kaffekopp diesel per dag vid god tur.
För min del konstgödsel har varit billigare förr men ej billig, så ock brännolja.
Ingen regel utan undantag brukar man säga. En del andra vill inte odla gröna arealer, en del tycker att gröna arealer är olönsamma gentemot spannmål. Men jag tycker att de som kan använda möjlighet med gröna arealer borde starkt överväga den, speciellt för att få bukt med överproduktionen. För i deras fall finns det lite argument att inte göra det.
Har själv en del vall, skyddszon kallades det när jag gjorde den. Den måste skördas en gång per år.
Den är ogödd och obesprutad men får ej användas av ekokor. Men ekobonden får nog plasta in balarna.
Enligt mitt förstånd är nog naturodlat gräs mera eko än plastinpackat.
Nå hur som helst en del av åbacken rasade för några år sedan pga storregn och humusfattig odling 40 år före.
Då är skyddszon bra att stabilisera med. Få lite humus tillbaka i marken. Men regn på över hundra mm vill man nog inte ha igen.
Du har rätt per fd i att det ofta fungerar med att skära ner produktionen! I Europa fick man upp mjölkpriset rätt snabbt med samma metod. Så varför skulle det inte gå att påverka spannmålspriset och samtidigt förbättra åkermarken som vi förbrukar. Humushalten minskar, packningsskador ökar……. Vi har en viss buffert som vi använder o kan förbruka men när den är förbrukad så är goda råd dyra. Det här tar ju en lång tid men märk väl det tar lång tid att återställa jorden också. Åkrar som i dag ger bra skördar kanske inte gör det efter 10 år.
Kalle har helt rätt i att vädret är helt avgörande. Förstås har det betydelse i längden hur mycket man göder och andra åtgärder. Ett års resultat är inte avgörande utan man måste se på 5-10 år. Strukturen åter har inverkan på 10-20 års sikt.
Det viktigaste är att se vilka faktorer som är avgörande för helheten. Optimering av en faktor är värdelös så länge andra faktorer har mycket större inverkan på helheten. Det gör precis detsamma om man ökar eller minskar på utsädet och gödseln med något kilo – eller ens tiotals kilo så länge vädret inte kan styras. Det kan vara förståndigare med delad giva och då man ser hur sommaren blir så kan man gödsla mera eller låta bli.
Nu har jag beslutat köra med direktsådd och då ändras en hel del. Gröngödsling med växter som förbättrar strukturen är en viktig del men det inverkar först på lång sikt. Jag har också problem med att vänta tillräckligt länge med sådden på våren för kör man för tidigt på våra lerjordar så är de förstörda. De blir som cement.
Just nu är vetepriserna så usla att det knappast lönar sej att göra nånting alls. Gödsel har jag köpt och nån sorts besprutning är väl nödvändig men att i det här läget fila och optimera ger mycket litet. Jag skulle bedöma att förbättring av strukturen på åkrarna nu är viktigast och då gäller det att få god klöverväxt (som i fjol). En del svackor tänker jag också skopa så ytvattnet rinner bort snabbare.
Sorterna får jag fundera på. I fjol hade jag Zebra på ungefär hälften men inte var det märkbart bättre än gamla Reno som tycks trivas på våra akrar. Sortförsöken har ju ingen betydelse eftersom de inte är utförda just här hos oss. Jordmånen har en ganska stor inverkan. Nåja, man kan ju få vissa indikationer om vilka sorter som kunde vara intressanta.
Forskningsresultat i all ära men det är först då man kan tolka resultaten och tillämpa dem (på rätt sätt) på de egna åkrarna som de är till nytta.
Fastän det bara handlar om en liten obetydlig detalj i det här sammanhanget, så för att skjuta ner eventuella urbana legender redan på startbanan känner jag mej ändå tvungen att påpeka, att antingen spelar minnet ett spratt åt “per fd”, eller så har den nämnda värmeföretagarkursen hållits på första april, för ingalunda går det åt 2000-3000liter olja per lik då man kremerar, inte ens ditåt.
Ett exempel:
http://www.itk-envifront.se/nyheter/uppfoljning—hovshaga-krematorium_1/
Låter som eko vore något för dig, då slipper du alla dom där problemen!
Jo, det vet jag nog men det är knepigt med eko när man inte har tillgång till naturgödsel. Annars vore det nog ett mycket lockande alternativ.
Köp in naturgödsel av närliggande gårdar!
Googla lite och det stöder peiks åsikt bättre än min minne. Men tanken var att man borde tillvara ta energin på ett bra sätt i alla sammanhang. Kursen var för ca 10-15 år sedan. Då framkom också att sophanteringen malde sönder bla tomma ketchup och dumpa dem på tippen. Plast som blir kvar i marken i flera tusen år åt våra barn. Nu bränns det mesta brännbara i en förbränningsanläggningar och rökgaser renas effektivt, vilket givetvis är bättre. Bra blir det aldrig då har utvecklingen stannat av.
Enligt min mening kunde man faktiskt förbjuda alla plastförpackningar som inte är brännbara/nedbrytbara. Mycket viktigare än att bråka om 60 W glödlampor och ersätta dem med miljöfarliga lysrörslampor.
Jag vet inte riktigt Kalle men jag tycker du börjar i fel ända men det kan ju bero på att min produktion inte är lika stödberoende som din.
Alltså jag börjar med att fundera över vad som jag kan odla som “marknaden” dvs mina kunder behöver, sen funderar jag över hur det passar in i min växtföljd samt hur det går att anpassa arbetstidsmässigt och först därefter ser jag vilka stöd som eventuellt går att utnyttja för produktionen.
Och visst förstår jag också Johnnys tankar om gröna arealer, där är förstås stöden avgörande i och med att de inte ger någon konkret avkastning låt så vara att de är bra för marken vilket naturligtvis har sitt värde om än lite svårt att mäta direkt. I mitt fall har jag för lite areal för att kunna ha desto större arealer grönt om jag vill hålla växtföljden säker. Men visst kommer jag ändå att försöka med att minimera spannmålsarealen och försöka få in en 2-årig grön areal för att testa en dylik alternativ växtföljd i år och nästa år. Vi får se vad utfallet blir. Känns som om det ändå är läge att experimentera lite nu när priserna är låga.
Från väder till sport. Grattis till en bra prestation i botniavasan, Christer!
Vädret har nog minst lika stor betydelse i den där sporten som i Jordbruket. Lite lika med planering också, man hoppas att det man valt bär bäst? Men det är först efteråt som man har facit på hand.
Problemet på spannmålssidan är att det inte riktigt finns någon marknad. Priserna bestäms lång ifrån oss och efterfrågan beror på vädret nästa år i Australien osv. Skillnaderna i grödor är inte nämnvärd och det lönar sej inte att investera i just nånting. Man får bara minimera förlusterna i det här läget. Man kör slut maskinerna och köper nya (begagnade) bara då det är absolut nödvändigt. Om kalkylerna visar att man får nån procent mera för en annan gröda så är det inte alls säkert att det gäller de egna åkrarna. Och så vet man ju aldrig hurudant vädret blir …
Min strategi är att minimera arbetet och utgifterna för spannmålen och i stället satsa på att spara utgifter genom att reparera och bygga själv. Jag anser att jag förtjänar mycket mer på det än att härja med en olönsam åkerproduktion. Ganska lätt sparar jag några tusen euro på att göra en massa själv medan det är mycket svårt att höja resultatet från åkerproduktionen. Och mycket osäkert. Nu har jag maskiner och tork så det går ganska lätt att direktså och skörda men att börja med något nytt som kräver investeringar och arbete med mycket osäkert resultat tycker jag inte är värt mödan. Möjligen kunde jag börja odla rybs igen …
Du har naturligtvis helt rätt Christer, så borde det vara. Men det är just det jag vill ha fram med inlägget, att saker och ting inte är som dom borde vara. Stöden är så komplexa idag och lagstiftningen runt dom är så omfattande att det inte bara är euro och centen man behöver räkna med, utan även följderna av om man missat något runt kraven. Och det är lätt gjort och kan få stora följder. Man kan helt enkelt inte bara räkna med produktionen som förr i världen, och det är rent ut sagt för dj-ligt att det blivit så.
Och som svar till Anonym: Det har jag nog sonderat och försökt, men det går inte att få ett långsiktigt kontrakt med någon eftersom det börjar bli så lite djurgårdar kvar och ingen vet vilken djurgård som finns kvar om bara några år. Ett eko projekt borde nog omfatta MINST 10 år framåt. Men tanken skulle vara lockande, det håller jag med om
Jag håller med om att saker o ting inte är som de borde vara. Men vi har ju bara det här som är. Visst borde det lönas att försöka producera mycket o kvalitet. På sätt och vis är det också så. Problemet är bara det att för att få över 6 tons medelskörd på hemmanet är ganska svårt, omöjligt för de flesta. Med direktsådd så klarar man sig med mindre medelskörd men inte heller hur liten som helst. Problemet med denna stödperiod är att lönsamheten höjdes på spannmål gemfört med gröna arealer (förutom Skyddzon). Bottengrödor, växttäcke, underbevattning är orsakerna. Istället så är ju spannmålspriserna dåliga vilket gör att det lönas säkra en del av arealen i alla fall. Vi bönder har nog rätt att klaga men det känns ändå så att många bönder inte vill ordentligt undersöka alternativ. Genom kalkyler med olika skördar med olika priser så får man en uppfattning hur alternativen kan vara. Hakar det upp sig på stallgödsel så finns det alternativ. Sen är det vädret och marknaden som gör variationen.
Hej!
Läste din krönika angående plöjning….jag är blivande månskensbonde och skall för första gången plöja…har en 2 skärig tegplog (överrum delfin)…som inte är helt komplett…en tallrik sanknas.
Har tittat i åtskilliga dokument om hur man startar plöjningen …men jag fattar ändå inte hela biten.
låt säga att man skall först köra för att vända upp jorden sedan köra tillbaka för att lägga upp en tilta eller teg?
Är det inte bara att köra åt samma håll och se till att det blir snyggt eller hur gör man
Man kan faktiskt köra åt samma håll hela tiden också med en tegplog men då måste man köra tillbaka med plogen uppe. Då börjar man bara i ena kanten och kör tills man kommer till andra kanten. Jag har använt den metoden på vissa skiften med korta drag för det lönar sej inte att vända då. Men det måste vara TORRT ! Annars kör man djupa spår i skiftet då man kör tillbaka.
Då man lägger upp en rygg (börjar plöja) så kör man först en (rak !) fåra mitt i åkern (mät ordentligt var mitten finns !) och sedan kör man tillbaka utanpå den ryggen så att bakre plogskäret vänder upp tillbaka den redan körda tiltan (den som ligger utanpå oplöjd mark). Kör därför grunt då du kör första draget för då man kör tillbaka så skall en dubbel tilta vändas upp. Och kör rakt första draget – annars är det besvärligt då man skall köra tillbaka.
Det finns andra fina metoder att börja plöja med tegplog men det här ar den enklaste. Kolla Att vända tilta eller den riktiga plöjarskolan på Hjelmarebygdens veterantraktorförening där de har Överums plöjarböcker från 1966.
Jag plöjer inte mera men har kvar den gamla tegplogen från Överum och i höst måste jag plöja upp gröngödslingsvallen åtminstone.
Tack för en bra beskrivning!
Tror det skall funka…och ja…det blir till att vänta ett tag, det blir väldigt slirigt annars (fast diffbromsen funkar mkt bra!)
tack!