Ströbäddens bevarande

Det har utkämpats en viljornas kamp i ladugården den gångna veckan. Kontrahenterna är å ena sidan undertecknad, å andra sidan Vilma, Ullan och ett par äldre kor.

Min kor skall sova i liggbås. I princip. De flesta djur jag har idag är dock uppvuxna i ladugårdar med ströbädd, de är alltså vana att sova i en halmbädd utan några som helst rörkonstruktioner kring sig. Merparten har utan klagomål anpassat sig till mina bås men ett par veteraner har varit mer svårövertalade. Tjuren Trisse vägrar konsekvent använda båsen och jag tror till viss del det kan bero på att de är i mindre laget för honom. Därför har jag ströat ett hörn av ladugården som en improviserad ströbädd åt Trisse och samtidigt har ju också representanterna för den bås-konservativa falangen fått sova där. Intressant nog kan alla kor tänka sej att sova i båsen dagtid, det är mest till natten de söker sig till ströbädden.

Nu då Trisse lever gräsänklingsliv på annat håll tänkte jag passa på att lära flickorna att sova i båsen. Efter att ha tömt ströbädden lät jag helt enkelt bli att köra in ny halm. De som inte vill ligga i båsen hamnar alltså nu att ligga direkt på det kalla betonggolvet och jag räknade med att det skulle göra att de ganska snabbt skulle övergå till att sova i båsen. Men icke sa Nicke. Vilma och de andra medlemmarna i Föreningen för Ströbäddens Bevarande lade sig helt sonika rakt på golvet, exakt på det ställe där bädden normalt brukar vara.  Jag har under veckan hållit golvet rent med att skrapa med traktorn, men nån halm får de absolut inte. Och korna håller minst lika styvnackat fast vid att de sover där de brukar, oavsett om den där envetne bondlurken snålar med halmen eller inte.

Vi har var och en envisats med vår respektive hållning hela veckan och jag tänker ge striden ett par dagar till. Ger de inte med sig får jag byta taktik och övergå till att mera successivt krympa bädden lite åt gången. Det måste gå att lära dem använda båsen för jämnan eftersom de redan kan tänka sej att använda dem ibland. Och tiden arbetar för en gångs skull faktiskt till min fördel. De kvigor som växer upp i ladugården lär sej automatiskt ligga i bås, så på sikt reder det här nog upp sig i takt med att jag utmönstrar de äldre korna.

Fast nog är det märkligt hur envisa kreaturen kan vara när de stålsätter sig…

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt. Visa alla inlägg av Mats