Nisse undrade om jag kanske skulle kunna skriva något positivt. Jodå, det kan jag faktiskt göra, även om det bär mig lite mot att skriva något bra om denna säsong som varit så överjävlig för många av mina kolleger ute i landet. Därför vill jag var nog så tydlig med att jag är mycket medveten om om att jag har haft en överjordisk tur denna säsong, och den turen höll sig faktiskt ända in i mål.
För tro det eller ej – jag är klar. Eller ja, nästan, det står lite havre på åkern ännu, men det är så lite att det inte räcker till en full tork och med tanke på lönsamheten i att torka 3 ton havre i 15 timmar så tror jag nog det får bero. Alltså får man säga ett försiktigt “hasi” Ett uttryck som jag aldrig hört innan Nisse lärde mig det. Här i Österbotten finns veterligen inget motsvarande uttryck – rätta mig om jag har fel.
Visst har det tillbringats många timmar suckandes över regnet denna höst och visst har svårmodet varit en trogen följeslagare hela säsongen, men på något skumt vis gick det bra i alla fall. Framför allt inga maskinhaverier, största missen i år var ett glömt bakbrädeslås som gjorde att jag fick skyffla upp 300 kg havre från backen, men i förhållande till andras vedermödor förefaller det närmast löjligt att böla desto mera över det.
Maskinfunktionen, bärigheten, mängden och kvalitén har varit helt ok, det som inte varit roligt i höst är förstås torktimmarna, men även dessa har inte varit så makabra som man kunnat tro (har en gång, 2004 torkat vete i 32 timmar), men 10-12 timmar är absolut för mycket för fodersäd. Jag räknade snabbt i huvudet att foderhavre som skall torkas i tolv timmar bränner bort 50% av produktpriset och det är räknat med självkostnadspris i egen tork. Så något att hurra över är det ändå inte – även om man är nöjd över att allt är under tak.
Kornet på sista två hektaren jobbade övertid i cirka tre veckor i förhoppningen om att “gröningan” skulle mogna eller frysa bort. Så verkade dock aldrig att ske så i fredags gav jag mig i kast med det trots att det nog inte var så vackert att titta på. Eller jo, om man gillar grönt var det rätt vackert.
Bilden ger kanske inte rättvisa åt eländet, men det var ca 5% helt gröna ax i växtligheten och vissa områden var helt gröna. Nu var detta en åker som kom i min besittning i höstas så vi är inte så bekanta ännu, men redan efter första varvet klarnade det vad det handlade om. Det var vått i bottnen, mycket våtare än jag hade räknat med.
Ingen speciellt vacker syn från en tröskhytt. Lägg också märke till vattnet som står fullt synligt i det gröna orörda partiet till vänster.
Nåja, på något sätt gick det att få bort sgs allt, det riktigt gröna och således våta till vänster på bilden blev kvar, men 25 kvadratmeter skall man kanske ha vett att inte gråta blod över denna höst.
Hur som helst är det klart nu för min del, ovanstående korn tillbringade 11 timmar i torken så inte blir det så mycket över efter årets säsong, men amorteringar och förnödenheter till nästa säsong kommer det nog att räcka till, och saltet på gröten får man väl vänta till nästa år på. Hur som helst kan vi nog konstatera att 2017 går till historien som ett mycket dåligt år, men för mig personligen var nog 2004 betydligt, betydligt värre.
Hasi har jag aldrig hört före nisse.
Men när höbärgningen var klar brukade morsan tala om liåddin, som vi förvandlade till päronåddin när potatisupptagningen var klar. Nu heter det skördefest oftast mitt i skördesäsongen typ 10-20 augusti.
Nu går det väl till november innan sockerbetor och christer är klar med sitt. Då är det dags att fira när allt är klart.
Vi brukar ju “ta häran” här i våra trakter, det är väl det närmaste Nisses “Hasi” vi kommer.
Jo, Häran också norröver.
Hasi används runt Finska viken. Också estlandssvenskarna använder ordet. Inte så underligt eftersom det tyska inflytandet var stort i Baltikum före svenskarna tog över. Och ordet “hare” är ju “Hase” på tyska. Och det är väl naturligt att då nästan allt hö är slaget så hoppar hararna fram ur den sista biten och folk ropar “Hase” (på tyska), “hasi” (på estlandssvenska) och nuförtiden “hari” (på östnyländska) men vi använde troligen “hasi” förr.
Det är bara att gratulera Kalle. Även om han haft tur så hjälper det också att han haft så mycket sunt förnuft att han inte försökt sej på det omöjliga. Det är omöjligt för en bonde att alltid göra rätt beslut men om man lyckas minska på antalet dåliga och dumma beslut en aning så hjälper det till …
Vi hade bara ett par hektar kvar då tröskan gick sönder och det började regna – annars hade vi också haft hasi. Det som finns kvar har varit ute i regn i över en vecka så det är ifrågasatt om det alls lönar sej att tröska mer. Regnet och den fuktiga värmen har gett oss en hel del problem med torkandet. Dessutom har två fläktar krånglat. För första gången på många år måste vi skyffla om säden så att luften går igenom.
Men om man vill se nånting positivt så har regnet gjort att vi kunnat reparera tröskan långsamt och grundligt. Dessutom får man bra motion av att skyffla säd …
Jag har också den egna havren i silon nu. Har legotröskat lite korn mellan skurarna, och även torkat en del av det. Kornlasset som jag satte i torken i går kväll var så vått att fuktmätaren inte visade något resultat, den sa bara att fukthalten går över skalan… Det är nog det våtaste jag någonsin torkat.
Det är bara att lycka till! Tyvärr går det inte att påverka vädret (ännu!?).
Sådant är företagandet!
Hoppas det aldrig går att påverka vädret. Tänk vilka krig det skulle bli (också inom familjen :-).
Jag har idag varit en sväng till Seinäjoki och kunde konstatera att redan i Teuva var mycket kvar otröskat på åkrarna. Sen blev det bara värre ju längre österut man kom.
“Ta häran” har jag aldrig hört användas även om det ju går bra att förstå varifrån det kommer. Däremot är “lieåddin” ett bekant uttryck även om jag inte haft betydelsen klar för mig. Kan vara regionala skillnader förstås
Var med dotterns flyttlass till Uppsala vilket betydde en resa ner genom Finland till H:fors. Kring Jalasjärvi och Ilmajoki var läget för bedrövligt. T.om mycket korn otröskat och havren och vetet låg som vältat.
Bedömde att éndadst ca 30% var tröskat av vad man såg från vägen. Ikväll på returen tröskade man för
fullt på nåmnda trakter trots att det regnade så att körbanan var våt. Ikalis tilll Tavastehus var det sgs allt
tröskat men söder om Tavastehus till H:foros igen mycket havre, vete och rybs kvar. Olycksbådande glitter
mellan stråna! Sedan torken byggdes 1984 har aldrig satserna i medeltal gått så många timmar. Olja försvinner det som i ett bottenlöst hål när torken går non-stop dygnena igenom. Ändå är det där flaskhalsen
varit och inte tröskandet. Lite har blivit tvunget att lämna (under 1 hektar) pga att det varit för mjukt. (hittills)
Nog var också 1987 ett djävulskt år. Vått, sent och dessutom kryddat med stränga nattfroster. Hektolitervikterna var från 45 och uppåt på kornet! I år har hektolitervikterna varierat från 62-71 kg/hl på korn, medan all havre hittills varit över 60 kg. Kvar att tröska fraktkörning ca 12 hektar. Ärt/vete och havre.
Troligen kommer Kung Bore med “tröskhara” i åt!!
Lite risk när barnen flyttar utomlands för att studera, att de inte kommer hem nåt mera. De kan bli dit.
Har själv en son i Holland på praktik. Jobbar med ISO 50001 om jag hörde rätt. Hur man gör muttrar med så lite energi som möjligt. Holland är ett land som tog över världshaven(handeln) efter portugiserna på femtonhundratalet eller något sånt.
Själv skolka man från högstadiet och for hem kl 13 och plog eller något annat viktigt.
Även idag är holländarna goda affärsmän, speciellt inom agribusiness. Har hamnat att tampas med dem i Ryssland och Baltländerna och de har ett väldigt solidariskt sätt mot varandra. Spelar egentligen ingen roll
vilket företag som ror hem en offert bara det kommer från Holland! Det är huvudsaken medan vi nordbor
och särskilt finländare nog ibland kan bjuda under varandra på exporten istället för att visa enad front.
Det klassiska mottot att “Spelar ingen roll om ja forlorar lite bara grannen hålar än meir!”