I förrgår hade vi -20 grader och i dag blir det +5 grader. Snön regnade nästan bort i natt och det skall vara plusgrader dygnet runt fram till lördag så då är det knappast mycket snö kvar. Svängningarna i vädret är stora. Vi har dessutom hård blåst men till all tur har snön redan regnat ned från träden. På tisdagen var det solsken och jag tog en bild som senare kommer att ge en helt felaktig bild av januari 2018 som mest var mulen och mörk.
I går satte vi fast vagnen bakom Zetorn och började köra ut virke. Det var ganska besvärligt i stenbacken vid Atomlinjen. Då var det ännu vit lös snö överallt och man såg inte stenar och gropar. Man såg inte ens vägen så jag höll på att köra ned i diket då jag kom hemåt men lyckades hålla mej på vägen i alla fall. Snön fastnade på vindrutan och torkarbladet så man såg riktigt dåligt.
Med ett mycket litet lass hade jag problem att komma upp för backen – mest för att kättingarna slirade mot stenarna. Vi måste fylla med mera kvistar i groparna och framför stenarna för annars kommer det att ta mycket lång tid att köra ut virket. Tills vidare har tiden gått till att bygga nya vägar för vi hugger på två skogsbitar som vi inte kommit åt på 40 år. Orsaken är mest att de skogsdiken som då grävdes skar sönder skogen i bitar som var helt omgivna av diken utan broar. Det var helt onödigt att gräva på det sättet för man kan lämna körvägar i ena ändan på diket utan problem och nuförtiden så planeras dikena så att man för det mesta kan köra överallt.
På lördag och söndag var jag uppe i Kajanaland och invigde ett optiskt fibernät som min gamle studiekamrat Philip Donner byggt där med hjälp av en mängd talkoarbetare från byarna. Det är ett stort nät för avstånden är stora där. Då vi har tio kilometers kablar så har de hundra kilometer. Nätet är släkt med vårt nät för Philip har ringt och frågat råd ganska ofta. Vårt nät var ett av de första byfibernäten så vi hade redan gjort alla misstagen och det var onödigt att han gjorde dem på nytt.
Det är lång väg. Vi körde i elva timmar (840 km) för att komma upp och lika länge för att komma ned tillbaka. Vägarna var i alla fall bra och nästan spikraka. Då vi kom tillbaka så var det ganska fantastiskt att köra tiotals kilometer i bara skog med snölädda granar och nedkrökta björkar. Det var pittoreskt så det förslog men som gammal skogsbonde så funderade man mest på att det bara blev flisved av de nedkrökta björkarna – de rätar nämligen inte mer på sej. Det är inget under att folk från Mellaneuropa tycker att landskapet är helt fantastiskt.
För folk i glesbygden är nätet verkligen viktigt. Nu har de lika bra – om inte bättre – tillgång till en mängd tjänster och butiker som i Helsingfors. Många tänker inte på att det är ganska besvärligt i Helsingfors åka till en butik för att handla – resetiderna är allt från tio minuter till en timme. Posten är också fruktansvärt långsam. Man kan skicka ett paket till glesbygden på en eller två dagar men det kan ta en vecka att skicka inom Helsingfors. Jag bodde där i 25 år så jag har upplevt det. För att inte tala om hur länge det tar att komma ut i naturen …
Vi har nog det förskräckligt bra här i glesbygden – men berätta inte om det för storstadsborna för då blir de så avundsjuka :-).
/Nisse
