I går för 30 år sen satte jag min dåtills dyraste namnteckning på ett dokument som tillsammans med frugan gav oss förvaltningsrätten till gården här i Långmossen. Då var det i slutändan banken som ägde fastigheten, 18 år senare hade vi i alla fall avamorterat så att vi kunde kalla oss bönder på riktigt. Jordbrukare kan man vara utan att äga marken man brukar men bonde blir man, enligt mina normer, först när man äger jorden. Vet ändå inte hur pass allmänt vedertagen min tolkning är? 🙂
De tio första åren.
Hur som….. så kände åtminstone jag mig mogen att starta eget efter många år i “statens tjänst” som arbetslärare på Korsholms skolor. Mitt löfte till tidigare rektorn Albert Sigfrids om att stanna på trädgårdsskolan i 10 år höll dessutom på att uppfyllas. Farsan var i gott skick och inte redo för generationsskifte så det sågs just inga andra möjligheter än att skaffa eget på öppna marknaden. Efter några års försök till markaffärer lyckades vi så till sist hitta gården här i Långmossen och komma överens om ett köp.
Markpriserna var höga då i slutet av -80-talet och vårt startstöd beskars då det i jämförelse med förra ägarens inkomster ansågs vara för högt inköpspris. Tyckte det var orättvist att jämföra min förväntade produktion med förra ägarens speciellt som hans inkomstuppgifter härstammade från missväxtåren -86 -87, men såna var reglerna då.
“Lamaåren” i början av -90 talet var tuffa men lyckligtvis hade vi största delen av lånen bundna till stabilare räntor. En miss av skattebyrån från övergången till datoriserad skattedeklaration 1988 gav oss en rejäl restskatt 1992 eftersom man glömt notera min löneinkomst från skolan. Året efter föddes vår yngsta dotter och så pass knapert var det så att om det endast fanns torra “kulor” i blöjan så kunde den användas ytterligare en gång. Vi byggde ju upp första delen av produktionshallen under -91 till -93 så det fanns minsann hål att fylla men tack vare bygghjälp av farsan och morbror Nils och återanvändning av byggnadsmaterial fick vi tak över huvudet. De svåra tiderna fick mig också att inse att på ett litet hemman kan man svårligen klara sig som råvaruproducent så jag skolade mig till livsmedelsföretagare under ett par vintrar.
1994 var ändå ett gott år och det mesta redde upp sig ekonomiskt och vi kunde till och med investera i lite maskiner som underlättade arbetet. Tyvärr insjuknade min far, som hade varit till stor hjälp under uppbyggnadsskedet, i svår cancer och fick slutligen ge sig för sjukdomen i december 1996. Samtidigt som jag borde ha ägnat min tid åt min sjuke far så upptogs stor del av mina tankar åt bekymren kring EG-anslutningen. Det var som om allt ställdes på ända men man var ung och framåt och man hade svårt att föreställa sig att min starke far kunde dö blott 63 år gammal. Han hade ändå inget intresse för byråkrati så sjukdomen samt EG-anslutningen innebar att hemgården och senare dödsboet blev tillskottsmark i form av arrende.
EG-anslutningen var jag negativ till då jag resonerade så att om Finland nödvändigtvis behövde unioniseras så skulle det ske tillsammans med de nordiska länderna och inte med de sydeuropeiska vars mentalitet är helt annorlunda. Nåjaa, det gick som det gick efter lite skrämseltaktik om att ryssen tar oss om vi inte går med i EG.
Det var bara att bita i det sura äpplet och själv tänkte jag som så att finns det blanketter så nog har jag kryssen. Ett par projekt som anläggande av sedimenteringsbassäng och kalkningsstöd för sura sulfatjordar blev resultatet av några kryss men i övrigt så kändes det väldigt dumt att sätta tid på byråkrati istället för produktiv verksamhet. Produktpriserna föll som väntat men tyvärr så infriades inte löftena om billigare insatsvaror och dessutom beskylldes bönderna för att inte söka stöd i den omfattningen man beräknat vilket ledde till att Finland blev nettobetalare i unionen. Man insåg nog att den “gamla goda tiden” eller i mitt minne åren på -70 och -80-talet var förbi men ändå ville man inte tro på Hemiläs profetior om en halverad jordbrukarkår.
De va i korthet dom 10 första åren som egen företagare och här hade jag tänkt sätta in en video från odlingarna den första sommaren men när jag skulle ladda upp från videobackupen så hände inget. Kunde bara konstatera att det verkar som om hårdskivan för säkerhetskopieringen gett upp…….grrr…. så det får bli en annan gång. Jag borde ha den sparad på hårdskivan från datorn som gav upp i vintras och så finns förstås Hi-8 originalbanden i behåll men dom är det inte så lätt att komma åt när det saknas bandspelare som klarar av formatet.
Teknik är bra när det fungerar, nu måste jag ändå avsluta dagen då det finns en hel del på morgondagens agenda, ska försöka sammanfatta de återstående åren i ett senare inlägg om det visar sig finnas intresse bland läsarna.
Go natt!
Mycket intressant läsning, ser framemot att läsa om de resterande 20 åren! Hälsningar från Åland.
Grattis Christer till 30 år och Glad Valborg till alla bloggare! Hade exakt samma uppfattning som Du när vi gick in i EU så hade det varit en styrka om de nordiska länderna ansökt gemensamt eller ännu hellre bildat ett eget “nordiskt EU”. Kunde ha blivit en bra symbios med skogen i Finland, malmen i Sverige, oljan i Norge, + Danmark med maten i en blandad kompott med lite high-tech som bevisligen finns i nordiska länderna. Dessutom så är vi ju i Norden också i värderingar ganska lika. Skulle ha gett en helt annan förhandlingstyngd mot/med EU! Stå på Dig Christer med grönsaksodlandet, står på Dig jag å!!
Tack.
joo, och du glömde isländsk fisk och geotermi 🙂
Grattis till 30-års jubileum! Intressant läsning! Vet inte riktigt vad jag ska säga om bönder / jordbrukare. Min far brukar säga att jordbrukare låter bättre i textformat än bönder. Ju mer jag själv funderat över det så tycker jag lika. När man talar med någon så tycker jag att det har mindre skillnad vilket man använder. Njut av dagen Christer, det är du värd! Hoppas alla andra också har en Trevlig första Maj! Kanske många finner också något gott i att våren är lite senare än vanligt! Vad som nu är “vanligt” sen är än annan fråga.
Äger någon överhuvudtaget marken ? Det är något vi har till låns av våra barn !
På något vis så har(hade) en bonden djur med jordbrukaren på klara sig av odlingsjorden alena.
Startstödet på åttiotalet för generationsväxling var märklig. Jag hade en konkurrerande bror så jag betala för högt pris och fick 32 t en granne utan syskon gav för lågt pris och fick 27 t ett tredje par hade odlat ett separat hemman i tio år och tog sen hemgården och de fick fulla 50 t. Det finns i skriften något som kallas Matteus principen “den som har så skall få”
Jag håller nog fortfarande på att det skall generationsväxlas när man är relativt ung och hinner få en hel del hjälp av sina föräldrar när de ännu orkar hjälpa till när man är som mest skuldsatt. Nu går systemet åt fel håll.
De var nalle whallroos far “bunta” som gav den första undergångs profetian någon gång ca 83-85 för jordbrukarnas framtid. Det var så avikande mot allt tidigare sagt att morsan klippte ur det ur tidningen.
Förutom det nu skrev var det några häftiga valutakurs justeringar i början av nittiotalet. Minns inte om det var revalveringar eller devalveringar eller kanske både ok men gunga gjorde det 20 tals procent. Vi var lovade en växelkurs på ca 6,3 mot euron men det blev till slut 5,6 så våra stöd beskärdes mot det utlovade.
Väntar på följande kapitel.
Ja ännu efter det sista bokslutsjobbet så sade bokföraren att skattemyndigheterna ännu har 9000 okontrolerade så momsåterbetalningarna kommer att dröja. Ack om man vore tjänsteman för andras pengar och egen lön kommer punktligt.
Kan någon säga åt kalle att vakna, våren är på väg.
Trodde i morse när jag vaknade att vårt hus blivit drabbat av en plötslig fukt/mögelskada eller radon, strålning eller motsvarande. Verkningarna var snarlika med koncentrationssvårigheter, lätt yrsel, svårt att fixera blicken men Husmodern påstod att samma symptom uppkommer med förädlade spannmålsprodukter inblandat i mjöd! Generationsväxlingssystemet under 80-talet, och även tidigare, innebar ju i praktiken att ett hemman skulle bäras till staden/ generation . Det är ett under att bönder/lantbrukare stått sig iaf. En generationsväxling är inget annat än ett köp av en arbetsplats av den som fortsätter. Hade vett nog i tiderna att i låneavtalet infoga en klausul om max 10% ränta. När räntan som värst var 17% var den skrivningen guld värd. Ironiskt nog är idag nyskifteslånens ränta (statslån) högre än andra eventuella
krediter.70- 80-talets politik med jordbruksinkomstförhandlingar som kompenserade för kostnadsökningar
och den tidvis rätt höga inflationen (var manna för investeringarna när de halverades i värde på ett par år)
och tryggade faktiskt inkomsten. När jag utvidgade grisfarmen (1990) fick jag tillstånd för max 300 djurenheter, efter besvär t.om.
när jag efter EU-inträdet var i beråd att bygga ut igen, fick jag beskedet att min produktion inte var utvecklingsbar och därmed inte kunde beviljas investeringsstöd. Det ironiska i det hela är att samma karl
undertecknat båda besluten!! (Hemilä) Vad stöden beträffar så anser jag största sveket var att sfp lovade att inte i ngt sammanhang kommer de att godkänna en nedskärning av förhandlade stöd, men när fet Olles
ministerportfölj skulle till så rök 700.000.000 Fmk över en natt! Skulle säkert ha sålt sin egen morsa! Behöver knappast tilläggas att jag strök mig ur rullorna på sfp med omedelbar verkan för egen del. Trots det har nog kommit bankgiro för medlemsavgift och medborgarbladet punktligen (fast jag påmint flera ggr)
ända tills jag tog personlig kontakt för ca en månad sedan och upplyste om att de inte behöver skicka ut bara för att uppehålla medlemsantalet för partistödet. Grannen som varit död i över tio år får ännu giro och blad!! Dessutom är jag säker på att om någon annan yrkesgrupp skulle utsättas för sänkta, förhandlade ersättningar, löner (stöden, produktpriserna styr ju den sk. “marknaden”) år efter år, skulle inte fackföreningsledarna se solen gå upp och Helsingfors skulle brinna!! Det oaktat, Glad 1:a Maj!!
Till syvende å sist så är det nog så att vi lånar jorden av framtida generationer, därför har jag också som målsättning att återlämna “lånet” i bättre skick än då jag övertog skötseln av hemmanet.
De va -92 som marken devalverades rejält i 2 omgångar vill jag minnas vilket drabbade dom som tagit förmånliga utlandslån hårt. Lyckligtvis så hade jag inte fallit för lockelsen att låna pengar i utlandet.
Generationsväxlingen borde väl ske så tidigt att man hinner återbetala lånen innan nästa generation tar vid?
Mjöd och struvor kan ge bieffekter har jag förstått 🙂 Här har dock både valborg och 1 maj firats i arbetets tecken så det lindrar biverkningarna.
Frugan och jag satsade lite på en halvmiljon mark vardera då när vi började, det motsvarar väl minst en 200000 euro idag? Tror nästan att jag kan lova anställning åt alla arbetssökande som kommer med 200000 i handen 🙂
Lantbrukspolitik slarvar och går an att diskutera här på bondbloggen men vi betackar oss för partipolitiska och personliga kommentarer, det finns alldeles tillräckligt av dylikt i sociala media från förut. Bara som en påminnelse i all vänlighet 🙂
På fria marknaden finns väl andra former av företagsverksamhet som också fått inkomsterna sänkta men tror nog bönderna leder åderlåtningsligan. På åttitalet hölls hjulen i bra rullning tack vare inkomstförhandlingarna för jordbruket och inflationen hjälpte till att amortera lånen. Om det sen var bra eller dåligt vet jag inte men åtminstone hade försäljarna jobb. Minns när man besökte Hankkija i Liselund att det nästan var omöjligt att orientera sig till rätt person i “kontorshavets labyrinter”.
1980 var jag på Hankkija som försäljare när datorn gjorde sitt inträde i faktureringsprogrammen. Meningen var att det skulle spara personal och rationalisera verksamheten men det gick precis tvärtom. Var så pass
utvecklad att när man slagit in ett köp som fakturerades så gick det vidare så att t.om postningen sköttes automatiskt. Fanns bara en hake, backen fattades, så gick det fel så blev faktureringen fel ända ut till kund. Minns ännu när jag hamnade att ringa upp en kund och förvarna honom så han inte får hjärtsnörp pga en 3 miljoner Fmk:s räkning! Fattades bara ett decimalkomma för att åstadkomma en astronomisk räkning! Kontorshavet, som Christer nämnde, uppkom den tiden pga datoriseringen. Dessutom skulle det synka med Handelslagets bybutiker ifall räkningen gick via dem (%på fakturan).
Intressant historik av Christer. Lyckat uttryck “backen fattades” av Micke.
Överlag skrämmer det mig att beslutsfattarna tar till allt större enheter för ekonomins skull. När sedan någonting går fel i stora enheter så skall 500 elever evakueras från “nya mögelskolor”, ellr så skapas ( försöker man skapa) nya integrerade dataprogram för t.ex. social- och sjukvårdstjänster såsom Apotti i huvudstadsregionen. Där man redan har bränt 300 miljoner på 3 år utan att programmet ännu är i hamn. Tänk er bara att få alla landskap – sote – och dittillhörande tjänster att fungera med digitaltjänster. Det behövs bara en myggfis heller lite programluckor så är halva Finland kaputt. Ifall man ens får det att fungera? Och det blir billigare ! Borde vi inte hålla oss till mindre, självständiga, och av andra oberoende fungerande alternativ.
Stort är inte alltid vackert precis som Sten misstänker. Undrar om man riktigt skulle räkna ut totalkostnaden med alla sidoeffekter. T.ex ett par stora dagis i kommunen fodrar säkert mindre personal än ett dagis i varje by, men i många fall hamnar föräldrarna som för barnen att köra tvärtemot jfr var de jobbar och räknar man samman den tid och kostnad så är jag säker på att totalt blir det kostsammare men
det sprids ut på flera. Alla byskolors kök renoverades i vår kommun och när det var gjort så började man leverera maten till alla från högstadiets storkök! Ekonomisk logik? Knappast! Dessutom får ju barnen fel uppfattning (vilket är det värsta) varifrån maten kommer när det kommer i lådor som värms upp av, som
det heter idag, kosthållsarbetare. När Finland konstruerade sitt elektroniska receptsystem kostade det över
en miljard. Estlands system kostade 100 miljoner och fungerar ihop med Finlands system! Vi lär ju även ska bli värderade hur pass dyr vår personliga vård förväntas bli och när man sen privatiserat allt så är jag säker på att pensionen och avgiften på “hemmet” kommer att gå jämnt ut och när kontot är tomt lyfter man ut sängen! Under bildande är hur många bolag som helst i landet som bara väntar att sotereformen ska gå igenom så man kan börja tälja pengar och föra över dem till Cayman Island eller Bermuda där många är registrerade. Blir perfekt, Kela betalar ut ett “förväntningsvärde” på vården och vinsten, för man måste ju vara rationell och vårda billigt så det blir marginal, far utomlands så inte ens skattepengar kommer tillbaks till systemet! Allt byggande som fodrar byggnadstillstånd ska ju också ha en ansvarig byggmästare som även lyfter ett arvode för namnteckningen. När sedan ett par år senare möglet och fukten gjort sitt och i värsta fall bygget ska rivas, då finns helt plötsligt ingen ansvarig byggmästare som är beredd att axla sitt ansvar!! Gäller i all synnerhet offentligt byggande där man kan se bergullsbalarna ligga i månader i hällregn
utan att ngn reagerar. Behövs ingen högskola att förstå att de ska under tak. Där har vi ett dilemma, för byggaren, privat eller offentlig har ju trots allt betalat för övervakning och kontroll åt den ansvarige byggmästaren. Inte mycket fodrat att densamma även ska notera konstruktionsmissar samt ta sitt ansvar
när det går snett för han har ju fått betalt för precis det. Javisst, Sten håller jag med. Ett samhälle uppbyggt på appar och bankkoder behöver inte ens beskjutas för att gå omkull. Räcker med en skicklig hacker eller ett tillräckligt långt strömavbrott!
Tack Sten, jag ska försöka få till en fortsättning så småningom. Vi firar ju lite an efter hela året 🙂
Jag håller helt med vad gäller storhetsvansinnet i fråga om institutioner, vård och dylikt. Smått och smidigt där folk har och tar ansvar, där man vet vem som sköter vad gillar jag. Ofta när man behöver reda ut nåt så bollas man från person till person för att till sist vara tillbaka till den man kontaktade först.
Här i regionen för man nu just diskussioner om sammanslagning av kommunerna i tron att regionen blir större på så vis. Det leder bara till centralisering och sämre påverkningsmöjligheter för oss i periferin. Lokalkännedomen bland tjänstemännen blir sämre och det blir svårare att få dem att förstå vad som är i görningen. Som syssloman i ett årensningsprojekt kontaktade jag nyligen kommun och det kändes nog tryggt att få prata egen dialekt med folk som förstår vad dylika projekt går ut på. Bara som ett exempel……
Nåjaa vi får se hur det blir….. nu ska jag i alla fall byta till sommardäck, tiden för halka och snöfall lär vara förbi för denna säsong 🙂