Så var det dags att försöka få bort rostiga skruvar från paketbilen. Vår Fiat Ducato är nu tolv år gammal och har klarat sej ganska bra utan större reparationer – annat än då jag bytte koppling. Men nu hade frambalken rostat sönder och det är värre för motorn går alltid att reparera med då plåtarna börjar rosta sönder så är det snart dags att ta adjö av bilen. Att lappa plåtarna är nämligen ett hopplöst företag. Visst går det att svetsa och lappa men om ett år är det nya hål alldeles bredvid.
Nu kunde man till all tur skruva bort hela frambalken vilket gjorde det mycket lättare att lappa ihop den. Men först gällde det att få bort de skruvar som rostat i tolv år. Det är bättre med bilar som man måste reparera ofta för då är det lätt att skruva dem i bitar :-). Det värsta med bilar är att skruvarna sitter i tunna plåtar och det finns en massa plast tunt omkring så att det är uteslutet att använda gassvetsen (som nog tar loss hur rostig skruv som helst). Tacka vet jag traktorer där man kan använda stora verktyg, hammare och gassvets.
Men på en bil måste man ta loss skruvarna försiktigt. Det är inte roligt att vrida av dem eller dra sönder muttern som sitter inne i en balk för då har man verkligen problem. Som farsan brukade säja “Man måst leik uut dåm – he gaar int me djivalt” (man måste leka ut dem – det går inte med våld). Rostlösare i all ära men mest duger de till att spruta på skruvar som man redan tagit loss. Reklamen (=lögnerna) skall man inte tro på.
Men det går att ta loss rostiga skruvar – om man har ett ängla tålamod. Inte riktigt min meny men man har lärt sej med åren vad det kostar att inte sträcka ut tålamodet längre än man kan föreställa sej. Jag har den här hösten också tagit loss skruvar på en gjutjärnsspis som är omkring 80 år gammal. Så det är möjligt.
Man skrapar bort all rost man kommer åt med en vass pryl och sedan sprutar man rostlösare (jag använder Biltemas X4 eller WD40) och knackar på skruven med en liten hammare. Det behövs inte hårda slag för att rosten skall spricka och rostmedlet krypa in. Om möjligt kan man värma litet med en varmluftpistol. Men man måste vara försiktig med närliggande plastdelar. Och så gör man om det två gånger per dag. Efter en eller ett par veckor så kan man troligen skruva bort de rostiga skruvarna.
Men man får aldrig dra ur dem på en gång även om de kommer loss. Då fastnar rosten i gängorna och skruven sitter ännu hårdare fast än förut. Man måste dra skruven fram och tillbaka tillika som man sprutar på rostlösare och sakta drar ur den. Ofta är den mest rostiga delen den som stuckit igenom muttern och ut på andra sidan. Om man kan spruta rostlösare på den (och vänta över natten) så är det inget problem men vissa skruvar stack ut inne i en balk så det var omöjligt. Då sattes tålamodet på prov. Jag drog skruvarna fram och tillbaka och sedan drack jag kaffe och fortsatte att dra dem fram och tillbaka. Magen kom i olag av allt kaffedrickandet men ur kom de allihopa.
Ovan ser man balken efter det att jag bränt bort all rost med gassvetsen. Före det såg den alldeles hel ut om än rostig. Det var en intressant konstruktion med stora hål i övre kanten men inga hål i nedre kanten så allt vattnet blev liggande inne i balken på ett ställe. På alla andra ställen var den nästan som ny.
Det var sedan en enkel sak att bocka en plåt och svetsa fast den i balkens kanter. Man måste använda gassvets för MIG behöver rena ytor och det har man inte på en rostig balk. Gasen bränner först bort rosten (vid omkring 600 grader) och smälter sedan ned metallen så svetsen blir hyfsad.
Att skruva fast balken på nytt var i princip enkelt men den måste ju först rostskyddsbehandlas för att inte rosta sönder på nolltid. För att medlet skulle krypa in i alla skrymslen måste jag använda balkrostskydd som är rinnande. Det hör till de värsta arbetena då man med tryckluft blåser in medlet. Tyvärr sprids det också utanför balken och även om jag satte massor med tidningar under så är halva verkstaden klibbig av medlet. Men det går inte att pensla på medlet inne i en balk.
Att ligga under bilen och försöka få fast balken tillbaka var lindrigt roligt. Fastän jag väntade över natten så droppade det ännu rostskyddsmedel ner i skägget då jag satte i skruvarna. I ett skede måste jag ta till det gamla medlet mot brist på motivation: Att se på priserna för nya(re) bilar. Det hjälper så gott som alltid. En tre år gammal Ducato skulle kosta omkring 15000 euro så motivationen ökade genast. Man skruvar en hel del i stället även om rostskyddet droppar i skägget. Den nuvarande Ducaton var fem år gammal då vi köpte den 2011 men kostade bara 8000 euro (inklusive moms). Troligen finns det mera finesser och elektronik (som jag inte vill ha) i de nyare modellerna.
En intressant sak såg jag på nätet. En likadan Ducato som vår fanns till salu och den hade riktigt ful lackering. Den var mörkblå liksom vår och det är något fel på den färgen för den ramlar av. På vår bil bara på taket så det syns just inte alls. Underfärgen är alldeles hel så det är bara utseendet som lider men blå bil tänker jag inte skaffa i framtiden.
Nu är bilen ihopskruvad och det blir riktigt skönt att ta itu med traktorerna som har betydligt större skruvar som dessutom är väloljade eftersom våra gamla traktorer läcker en hel del olja. Dessutom har de inga plastdelar vilket är en välsignelse. Ingen elektronik heller för den delen.
En induktionsvärmare är en fantastisk pryl på sådana ställen där man vill värma precis bara en skruv och inte den oljiga platsen eller den målade metallen runtomkring.
Jo, suck, det blir att skaffa mer verktyg till verkstaden fastän väggarna börjar vara fulla. Jag måste bygga mera hyllor.
Jag har tyckt att induktionsvärmare är för dyra men så tittade jag på de kinesiska induktionsvärmarna som går från 4 euro uppåt ! Det är riktigt enkla prylar som inte ens har någor skal utan man får själv bygga in dem. Inte ens strömbrytare finns men för det priset kan man nog skaffa en. De drivs med vanliga bilackumulatorer (1-4 st.). Egen amperemätare kan vara bra att bygga in så man inte steker värmaren i stället för bulten …
En färdig induktionsvärmare på 1000W kostar kring 400 euro medan en lika stark kinesisk modul (att bygga in själv) kostar kring 25 euro. Man kunde ju försöka med den billiga modulen och kolla hur den fungerar.
Blå färg kan lida av solsken, vilket takskadorna tyder på. Beträffande induktionsvärme är problemet värmarspolen, eftesom den bör vara formad enligt objektet och vattenkyld (ett rör). Effektpiken kan också vara problematisk. De nämnda priserna tyder också på samma fenomen som Lidls 30 euros invertrar, som tålde ca 5 min. av skruvåtdragande varefter komponenterna pajade och styrelektroniken blev mörk. Däremot fungerar Victrons inverter av samma effekt hur bra som helst, den stänger bara av vid överbelastning eller alltför svag acku men priset var 4 ggr högre…
Så köp inte fler “billiga” problem åt er…
Problemet är som vanligt ojämn kvalitet. Man kan inte dra alla “kinesiska” (förr japanska, koreanska, …) prylar över en kam. Där finns två miljarder människor och alla sorter. Det finns bra kvalitet och riktigt usel kvalitet. Problemet är att veta vad som är vad. Priset är inte alltid till någon hjälp för försäljarna har kvickt lärt sej att högt pris säljer eftersom en del människor tror det betyder kvalitet.
Så jag köper en grisbillig induktionsvärmare och kollar om det fungerar. Då den går sönder så köper jag en bättre – ifall det verkar vara till någon nytta. Det är inte många euro jag förlorar på det. I värsta fall så går den inte sönder alls utan man sitter fast med den i många år …
… till skillnad från muttrarna som lossnar en efter en… 😀 (den bjöd du på…) 😀
Det är det jag hoppas på. Att muttrarna lossnar alltså. Jag vill också kolla om plasten runt muttrarna klarar sej eller om den smälter. Muttrarna blir ju alldeles rädglödande om man kör tillräckligt länge. Kanske man måste kombinera olika metoder för att få loss rostiga skruvar som går genom plast.