Två saker finns det gott om i Hindersby: lera och stenar. Leran kan vara fem meter djup på sina ställen och stenarna är ofta samlade i stora stenbackar med en och annan ute på åkrarna. Det är ibland litet problem med jordbruket. Förr gick det bra att köra runt stenarna med hästen men de nya stora maskinerna har mer problem.
Jag har kört sönder tröskan ett par gånger då mörker och agnar skymt sikten och sprutbommen har fått sej ett par törnar. För några år sedan skulle jag lyfta bommen över en mindre sten och det gick vanligen bra men då for bakhjulet ned i ett tomfår och det blev mos av ett par spridare.
De värsta stenarna är inte de riktigt stora utan de som finns nära andra hinder så man får passa på åt båda hållen. Sprutan är värst för man kan inte köra långsamt utan borde hålla rätt hastighet hela tiden. Och så är den så bred.
Vi har tidigare sprängt bort en del stenar här och där och morsan och farsan körde bort flera för 40-50 år sedan med lilla frontlastaren men visst finns det kvar ännu. I all synnerhet två stenar har jag haft ett ont öga till: Den som jag körde sönder sprutbommen på och en annan som låg bredvid en riktigt stor sten så det bara fanns en smal remsa mellan dem.
Nu hade grannen fått nog av sina stenar och tog en stor grävmaskin för att få bort dem (efter att de sprängts i mindre bitar). Jag hade länge tänkt spränga en del av våra stenar – nån gång – så jag passade på att vidtala grävaren.
Nu är de borta och det borde gå lättare att köra i framtiden. Men åkern är annars också ganska krånglig med tre stora stenbackar och så oregelbunden en åker kan bli. Det blir ingen bra åker ännu men man kanske slipper köra sönder maskinerna. Fyrkantiga åkrar har vi ingenstans men jag har försökt få åtminstone två sidor parallella så det inte blir så många trianglar då man kör.
Invid den tidigare ladan fanns den sten som jag körde sönder sprutbommen på. Den är nu borta – det som finns kvar är den bumling som syns mitt i bilden. Nu behöver man inte mera krångla sej genom den smala remsan.
Den andra stenen fanns också invid en åkerholme. Till höger finns ännu en stor sten kvar men den får vara. Det lönar sej inte att försöka få bort alla stenarna. De flesta syns inte för de är 10-20 cm under leran – och de är många. Då jag plöjde så small det i plogen mest hela tiden. Direktsådden är mycket bättre på den här åkern så man slipper köra maskinerna mot stenarna. Såmaskinen går ju inte så djupt.
Stenarna har en mängd minnen. Som barn lekte vi på dem och vid höarbetet så fick de vara bord då man dukade upp kaffekalaset ur korgen. Och så körde man ju sönder maskinerna mot dem … En av de stora stenarna är sönderkilad redan före år 1908 då de hämtade stenar till grunden för vårt hus som flyttades från Hopenbackan vid storskiftesregleringen. Då fanns det knappt åkrar alls här utan det var sanka ängar och buskar nästan överallt. Min farmors far, min farfar och farsan hade ett styvt arbete att odla upp åkrarna.
Det är inte lönsamt att gräva bort alla stenarna men det kan löna sej att ta bort de värsta. Grundstenen får i alla fall bli kvar liksom Kossastenen där vår dotter Mia lekte tillsammans med min mamma för närmare 40 år sedan.
Ser ut som en dags jobb att röja av återstoden av holmarna… För mig åtminstone. Lätt val. 🙂
Det tvivlar jag starkt på. De flesta stenarna syns inte alls men börjar man gräva så tar stenarna aldrig slut. Hela åkern är full av stenar litet under ytan. Då är det lättare att köra dit jord utanpå. Men det är inga små mängder jord det behövs för att höja ytan 20 cm på fem hektar … Och med tanke på priserna så kommer de pengarna aldrig tillbaka. Om nu inte vetepriserna stiger med tio gånger förstås. Om det händer så måste jag tänka om.
Ända sedan vi skaffade grävmaskin till gården för över 30 år sedan har vi fört ett aktivt krig mot åkerstenar och skogsholmar. Ekonomiskt går det aldrig att motivera, men man sparar tid och nerver när man inte behöver köra runt stenarna. Kanske ett och annat maskinhaveri kan undvikas också.
Jo, det är inte bara fråga om lönsamhet. Problemet för mej är att jag inte har egen grävmaskin och de stenar jag nu tog bort krävde dessutom sprängning och då blir det dyrt. Huvudsakligen var det frågan om att spara nerver ifråga om de två stenar som nu togs bort :-). Vi har också en granne som har grävmaskin och varit yrkesgrävare och han har som terapi att gräva upp stenar …
Vi har ganska varierande åkrar. Ute på den gamla mossen finns det meter på meter med lera men då man närmar sej skogen så börjar det komma stenar och det är bara sten invid sten även om ytan kan se jämn ut. Och det är stora stenar. Vi skulle gräva upp en (som vi trodde) liten sten men då vi kommit sex meter utan att den började svänga nedåt så gav vi upp.