I kvällens sena timme sitter jag och läser några blogginlägg. Nisses inlägg om a-lan och b-lan och w-lan och allt möjligt fick tankarna att gå tillbaks några årtionden till en tid då kommunikationerna på landet fungerade på ett lite annat sätt. Det var då statliga Post- och Televerket höll sin stadiga hand över sina skakande undersåtar som bara skulle ha förstånd att vara tacksamma för att dom fått en telefon överhuvudtaget. Om detta handlar denna story som inte har det minsta med bondejobbet att göra, däremot om livet på landet i Finland 1968.
Min far var alltså deltidsbonde och polis. Polisjobbet på den tiden gick ut på att man vaktade sin egen by, och det gjorde man 24 timmar i dygnet. Det gällde alltså att vara möjligast anträffbar under dygnets alla timmar. Möjligast alltså, ingen krävde att man alltid skulle svara och tex i slåttertiden kom nog polislarmen lite på skam vad jag har fått erfara.
Dock behövdes en telefon och telefon skulle det finnas ETT exemplar av i varje hus. Punkt. Vidare förhandling överflödig. Televerket bestämde var i huset väggtelefonen hängdes och hur den såg ut. Själva apparaten var Teles egendom och fick INTE flyttas utan lov. Huset vi bodde (bor) i var två våningar och sovrummet på övre plan. Detta gjorde att konstapel Svedjebäck gärna skulle ha velat ha en sidoapparat i sovrummet, men det gick inte Tele med på. EN apparat per hushåll. Basta!
Efter många om och men och med länsmannens förord gick Tele med på att installera ett grenuttag på övre plan, men en apparat till kom absolut inte på fråga. Detta gjorde att far kånkade upp telefonen till natten och pluggade i den vid sängen, och vice versa på morgonen.
Nu börjar den kriminella men dock preskriberade delen av historien. Någonstans ifrån fick han under stort hysch-hysch tag på en begagnad telefon som installerades i sovrummet permanent. Nu blev sonen (jag) belagd med sträng tystnadsplikt och ett förbud från att släppa in kompisar i sovrummet, för det fick på inga villkor komma ut att Poliskonstapeln i Yttermark var lagvidrig nog att ha TVÅ telefonapparater hemma!
Detta pågick ända till 1978 då vi gick från vev- till automattelefon och man fick både välja placering och färg på telefonerna i huset. Härefter kunde man också ringa Helsingfors utan att vänta ½ timme på samtalet. Bara en sån sak!
När jag kom hem med min första NMT-telefon 1991 så konstaterade han bara att farmor skulle ha haft det mycket lättare i slåttern om han hade haft en sån. Då hade farmor sluppit ta cykeln och trampa iväg ut på åkern med polislarmen.
Detta för bara 40 år sedan…..
Vilken härlig historia, roligt att höra sådana! Man förvånas verkligen ibland över hur kort tid sen sånt föregick och hur snabbt och mycket saker ändrats. Tack för den och dela gärna med dig av fler.
He-he, det var tider det … Men då fungerade telefonerna (för det mesta). Apparaterna var helt mekaniska och så stabila att de nästan klarade en direktträff av åskan. Det smällde och luktade bränt men telefonen gick att ringa med.
Så elektronikingenjör jag är så är jag faktiskt förtjust i de gamla vevtelefonsåbäkena. Elektroniktelefonerna däremot är urusla. Jag har två stora lådor med oanvändbara “moderna” telefoner som närmast är problemavfall. Och en stor låda f.d. mobiltelefoner … Den enda som fungerar av “mobilerna” är Ericssons gamla släpbara på närmare 10 kg med en jättestor acku. Tyvärr finns det inte mera något nät för den (NMT 450). Acku höll i flera timmar (nu fungerar den nyaste Samsungen i TVÅ MÅNADER med en laddning).
En del saker blir bättre, andra sämre …
Här i Hindersby hade vi egen telefonförening med Sylvi i centralen och farsan som ordförande. Och det gick att diskutera både det ena och det andra – ännu i början på 60-talet tror jag …
Ett härligt blogginlägg må jag säga! Det gäller både innehåll och form. Jag har alltid gillat Kalles sätt att skriva och detta inlägg är nog ett guldkorn. Du kunde Kalle fundera på att börja skriva mera professionellt, du har en gåva i att formulera dig! Därmed inte sagt att inte ni andra bloggare inte skulle kunna skriva, tvärt om. Hoppas att ni alla orkar skriva, jag finner stor njutning i att läsa era skriverier. Vanliga bönder som skriver om sina vanliga dagar och vanliga iakttagelser. Men ändå inte riktigt vanliga!