Sista resan för vita Ducato

Min första paketbil – den vita Fiat Ducato – som jag köpte för 30 år sedan har gått hädan. Och mycket dramatiskt … Skrotbilen som hämtar det insamlade skrotet som vi fört åt ungdomsföreningen Hembygdens Hopp kom i lördags för att hämta Ducaton. Jag iddes inte bogsera den till uppsamlingsplatsen eftersom ett hjul inte tvinnade alls – men det var ett misstag.

Till min fasa tog skrotkillen en stor sten i gripen och började slå sönder Ducaton där den stod. Jag hade vevat ned sidofönstren för att de inte skulle gå sönder men vad hjälpte det mot den stora krossen.

Jag kan förstå att de ville platta till den höga paketbilen men de kunde ha lyft upp den på flaket först. Nu har vi massor med glasbitar på vägen och under äppelträdet i gräset. Och småflickorna springer där i närheten med bara fötter fastän man hur förmanar. Om jag hade vetat det här så skulle jag aldrig släppt in dem på vår gårdsplan. Och de hämtar inga fler bilar härifrån.

Den vita Ducato 13 köpte jag 1991 – begagnad givetvis. Den hade använts som servicebil vid motorcykeltävlingar och hade godkända sitsar bak. Årsmodellen var -85 så det var den första generationen av den mycket framgångsrika paketbil som tillverkades gemensamt av Fiat, Peugeot och Citroen från 1981 framåt. De hade exakt samma karosseri men olika motorer.

Det speciella med Ducato 13 var att man kunde stå rak i den men ändå var den så låg att den gick som personbil på Viking-färjan. Det var viktigt för över en viss höjd så steg priserna mångfalt. Ducaton blev också husbilarnas viktigaste chassi.

Den vita Ducaton hade inredning men jag rev ut den och byggde om den till en kombinerad paket- och husbil. All inredning kunde tas ut på nolltid så att hela utrymme blev lastutrymme. Ännu mer än i den ursprungliga paketbilen för jag tog bort mellanväggen och ersatte soffan med en enkel stol så att man kunde köra upp till 4,5 meters bräder eller rör inne i bilen.

Också kök och WC byggdes in liksom sängar. Jag drog värmeslangar i golvet som man kunde värma från motorn eller från en skild dieselvärmare. I den här bilen bodde jag då jag arbetade i Otnäs – jag bara parkerade den utanför labbet. Och så åkte vi hela familjen på utfärder. En resa gick via Kiruna ned till Stockholm. Vi travade entusiastiskt omkring och såg på kungshögar, runstenar och annat historiskt men barnen låg kvar i bilen och läste Kalle Anka (litet intresse för historia fastnade i alla fall).

Tyvärr var karosseriet inte rostskyddat och snart såg man dagens ljus genom nedre delen av väggarna. Senare modeller hade galvaniserade balkar och mycket bättre rostskydd. Så den vita Ducaton blev ersatt av en nyare modell som till all tur hade exakt samma karosseri och alltså gick hela inredningen att flytta till den nya röda Ducaton – som ännu går även om den inte är besiktad.

Nu börjar den tredje Ducaton (blå) gå mot sitt slut och jag måste småningom byta till en Ducato från 2015 eller nyare (modellerna däremellan är usla). Men de är ännu för nya och dyra. Tyvärr har de inte samma förmånliga förhållande mellan inre höjd och yttre som den första modellen.

Med en liten tår i ögonvrån tänkte jag på hur mycket jag arbetade med inredningen till den vita Ducaton. Den var också ett stort steg framåt i jordbrukets transporter från en liten Lada Combi. Jag minns hur jag 1977 körde en massa takskivor i och på Ladan som var så överbelastad att jag bara kunde köra 50 km i timmen – en fredag på rikssexan … Jisses vad långtradarna var sura fastän jag släppte dem förbi vid varje busshållplats. Ducaton var faktiskt behövlig.