Jag har inte förut insett hur stenig vår skog faktiskt är. Men i år har det varken varit snö eller tjäle så nu märks varenda sten och grop. Hjulen sjunker in mycket mer än då det är tjäle. och det gör stödfötterna med.
Förut hade vi bara stödfötter som gick litet snett nedåt men det nya lastaren har breda plattfötter som går nedåt som vingar. De är stabila men det är problem i den steniga skogen.
Då man sänker stödfötterna så går de först utåt och nedåt men sedan går de nedåt och inåt. Det är allt väl så länge marken är någorlunda flat men om en stödfot kommer på en sten så kan det bli problem. Även om foten först hålls utanpå stenen så kan traktorn under arbetet kränga så att foten slinter ned från stenen och då har man problem. Då foten skall lyftas upp så går den inte rakt uppåt som på de gamla lastarna utan den går uppåt och utåt.
Det är vanligen så att stenen inte rör sej det minsta och då hydraulcylindern försöker lyfta upp stödfoten så blir belastningen så stor att cylinderfästet brister. Cylindern pressar vanligen ned foten och det går bra men då det blir stor dragbelastning så går det illa. Nu har jag svetsat fast cylinderfästet två gånger på ett par veckor. Första gången fick jag skruva loss hela foten eftersom jag inte fick ut tapparna till cylindern men vis av skadan så slipade jag ned tapparna och oljade in dem så andra gången gick det lätt att ta ur dem.
Hur som helst så är det inte alls en bra idé att köra med plattfötter i en stenskog. De gamla fötterna drogs uppåt och inåt så där var det aldrig problem. Plattfötterna stöder betydlig bättre men är också känsligare för stenar och rötter.
Då jag svetsat fast cylindern andra gången och for till skogs så räckte det inte länge innan jag kört sönder lastaren på nytt. Den här gången var det gripen som hamnade under en båla-asp (jättestor asp) som hade fastnat upp i en tall. Jag var litet slapp då jag sågade av aspen och beaktade inte att vinden förde den mot tallen. För ett dumt huvud får kroppen – eller i det här fallet gripen – lida.
Det var bara att komma hemgråtande igen … Det var dags att äta för det höll på att bli mörkt så reparationen fick vänta till följande dag. Som vanligt så kom jag på en strålande idé ungefär klockan tre på natten och följande morgon så slog jag ut en tapp som höll fast sidorna på gripen. Då föll den uppåtstående käften ned och det var bara att sätta tillbaka tappen igen. En slang måste jag också byta men underligt nog hade jag lagt upp ett lager med de vanligaste slangarna så den hade jag hemma.
Aspen var inte så liten. Vi har hittat en hel del båla-aspar som absolut måste bort. De konkurrerar ut alla andra träd på 5-10 meters håll. Då man tar bort de stora asparna så blir det en stor öppning men bort måste de så det kan komma föryngring. Kvistarna kan vara 10-15 cm tjocka och det blir ett halvt lass bara från ett träd.
Problemen med ruttna granar fortsätter. Jag börjar fundera på att gallra bort granarna och lämna björkarna i stället för tvärtom. Visserligen är priset på granstock betydligt bättre än på björk men då granen ofta är rutten så hjälper det inte. Dessutom växer björken fortare och tål bättre blåst eftersom den har bättre rötter. Nu då det inte är tjäle så står många granar och bara gungar. En ordentlig storm skulle ställa till med mycket elände. Det har varit problem med att sälja björkstockar men det kanske ändras.
Vi har i alla fall kunnat glädja oss åt tibast som blommar där vi hugger. För omkring tio år sedan så hittade vi bara två små kvistar med tibast men nu är det fullt av blommande tibastbuskar längs hela körvägen. Det är otroligt så den har spritt sej.
Det var eländigt väder i januari och februari men i slutet på mars så torkade vägarna upp. Nu har det kommit litet snö men det skall komma två frostnätter följda av torrt väder så vi hoppas på skogsarbete ännu långt in i april. Mot mitten av april skall det bli kallare så det verkar inte bli någon tidig vår. Och vem vet hur kallt och regnigt maj blir …
I morgon far jag i alla fall till skogs igen och försöker gallra så mycket jag hinner. Det blir sol och litet blåsväder men det märks inte så mycket inne i skogen – bara då man kommer ut på åkern. En blåsippa försökte titta upp för ett par dagar sedan men snön tog den. Snödropparna däremot hukar sej i snövädret och slår ut igen då solen börjar värma. De blommar länge den här våren.
I skogen är allt som vanligt och vi märker inget av korona och sådant. Vi måste köpa mera kaffe och röd mjölk men har havregryn och lingon i frysen så vi klarar oss länge än.
Problemet med stödfötterna kan bero på att infäsningen av dom sitter för högt upp
För att de inte skall gå utåt då man lyfter dem så måste de vara mycket lågt fästade – nästan i marknivå. Nu är de placerade på ramen så lågt det går och jag måste då bygga ramen nedåt för att kunna fästa dem lägre. Det är vår stenbackar som är problemet. Där borde man ha stödfötter av den gamla typen som går snett nedåt då man lyfter och inåt uppåt då man lyfter dem. Men sådana ger sämre stabilitet för den långa lastaren. Den här typen är mycket bredare och fungerar utmärkt på flat mark. Men det är svårt att hitta en typ med bara fördelar och inga nackdelar. Jag är annars nöjd med dem men måste vara extra försiktig då jag kör i stenbackarna. Det stora problemet sitter nog på förarsitsen. Kanske jag borde dricka kaffe oftare …
Även här hittas nog största felet ganska ofta mellan ratten och ryggstödet! På Junkkari lastaren är det teleskopstödfötter, men på tok för korta och små så jag har fått förlänga dem och göra större “skonummer”.
Ett stödben lossnade för infästningen lossade från stommen. Själva svetsfogen höll nog men kan inte förstå att man fäster stödbenen i ett 5 mm RHS-rör!? Rev en bit ur röret men till all lycka utanför verkstaden inom räckhåll för svetsen. Kan bara tänka vad som skulle ha kunnat hända om det skett när man rensat åkanten eller ett större utfall från sly! I värsta fall hade det räfsats löv över en i sommar! Förstärkte iaf så att nu fördelas belastningen på större yta och på tre svetsfogar.
Teleskopen är nog smidiga och bra annars men nog blir det enormt tryck på stödfötterna när man har ut Naarvan som väger 300 kg 8 meter. Dom kommer ju så nära lastaren jfr den typ som Nisse har.
När man bara har kran på kärra så går det att trixa lite med styrbommen på vagnen också för att lirka loss foten. Klart en sån där liten processor är betydligt större belastning för stödfoten.
De stora har skippat stödfötter helt och hållet och satt tyngden i motvikten i stället för att ge snabba förflyttningar.
https://www.youtube.com/watch?v=X9xGJuTwM34 “11,35 varför det skall avverkas”
Men man har ju vad man har och måste på bästa sätt försöka stå ut.
Jag vill absolut inte ha lastaren på vagnen utan den måste vara vid processorn. Utan stödfötter är det helt omöjligt att använda lastaren eftersom den har 8,5 meters räckvidd. Alternativet är att köpa en stor och dyr processor för en miljon men det är överdrivet i vår lilla skog (som nog räcker till om man gör allt arbete med motorsåg och en traktorprocessor).
En granne hade en Valmet med Kronos 10 m:s kran och Keto 51 processorhuvud. Gick bra utan stödfötter (fanns inte ens) med vätska i däcken, lite bredare spårvidd och låscylinder på framaxeln. Låscylindern var nyckel till det hela för glömdes det att låsa så lättade bakhjulet innan kran var allt ut.
Så, ett tips Nisse. Pröva med låscylinder på framaxeln på Bevareoss.
Har själv kran på vagnen och det är ett otyg med stegprocessorn för jag måste backa när jag gör stickvägar för svänger jag kranen framför traktorn så är processorn så tung att vagnen stiger i luften och står på stöd benen! Icke optimalt alls, så jag funderar hårt på att skaffa konsoler och sätta kranen på traktorn. Bara det att lastarrackarn “tvillar iveiji” med andra arbeten och så ryms traktorn inte in i verkstan med lastare. Att ha traktorn i varmgarage är guld värt i snösvängen (vilken varit rätt obefintlig i år) när allt är varmt och torrt. Efter en runda med snöplogen brukar tempen stiga ca 3 grader i verkstan när man backar in traktorn .
4 ton järn värmer bra!
Vadå låscylinder ? Jag behöver inte ens sträcka ut lastaren bakåt för att framhjulen skall fara till väders. Jag har ju processorn fäst vid traktorn i samma ram som lastaren och allt blir så baktungt att det är helt omöjligt utan stödfötter. Och fastän jag klagar på att plattfötterna far under rötter nu då det inte finns tjäle så är de nog mycket bra för stabiliteten på hela ekipaget. De går ju verkligen långt ut på sidorna och plattfötterna är verkligen stora vilket är bra nu då marken inte är frusen.
Det enda som skulle göra stödfötter onödiga är ett hjulpar bakom processorn (med hydraulisk drift) men där är jag inte ännu. Egentligen har processorn och lastaren fungerat mycket bra – förutom två problem med en stödfotens cylinder. Jag är imponerad av Nokkas konstruktion av processorn. Den är från 1980-talet men har fungerat bra förutom då jag krossat det ena och det andra med gripen och det är inte Nokkas fel …
Min kusin hade i skarven mellan 80- och 90-talet en likadan Nokka processor som Nisses. Körde på entreprenad i flera år med den och den gick otroligt bra och krånglade nästan aldrig trots tusentals timmar.
Han var också med och utvecklade Nokkas hydrauldrivna skogsvagn, men där blev det nog en hel del skruvande/svetsande men så var det ju också en prototyp som skulle belastas tills ngt gav efter. Processorn hade han på en Leyland 472 med en extra hydrauloljetank och en Plessey pump som gav 100 liter/min vid 1400 rpm direkt på vevaxeln. Som lastare hade han en Nokka med liknande stödfötter som Nisses och hade också likartade problem med dem. Annars funkade lastarn bra.
Jag hade också en Nokka 3010 lastare som jag köpte begagnade tillika med processorn på 90-talet. Lastaren höll inte lika bra utan jag måste svetsa stöd på ramen (20 mm stålplattor) men den gick i alla fall sönder och står nu där och väntar på en (?) reparation igen. Min processor har inbyggd tank och pump som drivs från kraftuttaget så jag kör bara lastaren från traktorns hydraulik och det går ganska bra redan på tomgång. Rörelserna blir då långsammare men lastaren håller bättre ihop.
I coronatider som evakuerad med stängda landskapsgränser så börjar man riktigt undra hur österbottningarna fick sitt rykte!
https://www.youtube.com/watch?v=udaQDFpmY3U