För nån vecka sen var det en fråga som rullade i Facebookgruppen Spannmålsbönderna om vilket som var vars och ens favoritredskap på gården. Jag svarade Crosskillvälten och föga anade då hur rätt jag hade.
I förra bloggen täckdikade jag och ondgjorde mig över hur bra det gick. Jag till och med raljerade över att det fanns mindre stenar på skiftet än vad jag trott. Jo, mindre var det men visst fanns det av den sorten, men det var ändå inte där det riktigt stora problemet kom.
Det kom när plogen kom fram.
Eftersom själva täckdikandet skedde lite senare än var jag önskat så fick jag ställa odlingsplanen lite efter det och välja mellan antingen hövall eller ryps. Det fick bli ryps mest pga att jag råkade ha alla behövliga sprutmedel till den växten hemma och man skall hushålla med förnödenheterna, så ryps fick det bli. Jag är inte superstressad med rypsen, har ganska många års erfarenhet av växten i fråga och det som såtts i juni har alltid blivit bäst så jag drog lite på det.
Nu visste jag ju nog vem min motståndare var. Leran i Fållbäcken är inte att leka med och den brukar bli extra svår om den får ligga till sig ett tag. Täckdikesmaskinerna hade ju både bökat om i leran och kört på skiftet så när jag satte plogen i marken – så funkade det inte. Det var precis som att plöja tjäle. Först gick inte plogen ner och fick man ner den så vände den ingen jord utan flyttade runt jorden flakvis, ibland stannade traktorn, ibland så löste stenutlösaren ut och en plogskiva kom upp ovan jord och egentligen var det bara hemskt alltihop. Nåja, plöjt -eller ombökat- blev det men jag tror nog att både Valtra och Kverneland åldrades flera år den kvällen. 4 timmar tog det att måla 2 ha svart med fyrskärig växelplog. De ni.
Sen stod mitt hopp till Väderstad NZA som är en verkligt stridsduglig harv. Denna gång blev det inte mycket till strid utan mera förlust i rond ett. Det var som att harva ett bollhav, de flesta lerklimparna var stora som fotbollar, men det fanns både större och mindre. Hur som helst, före och efter harven såg ungefär lika ut, den bara flyttade runt lerbollarna, som man förresten inte från hytten kunde diagnostisera om det var stenar eller lera.
Nu fanns det bara en räddning kvar. Man kan ju inte lägga rypsfröna som är av en knappnålshuvuds storlek tillrätta bland fotbollar och hoppas på toppskörd, det är helt lönlöst. Så nu fanns bara en räddningsplanka kvar.
Väderstad Crosskill med crossboard, min vän i lernöden
Visst visste jag att denna kompis gör underverk men att den faktiskt skulle rädda även denna situation, det trodde jag nog inte.
Så utan större förhoppningar gav jag mig iväg dan därpå för att lite prova och visst – en körning och klimparna hade förvandlats till en, nåja, kanske inte bra såbädd men i alla fall en funtionsduglig sådan
Steget mellan hopp och förtvivlan kan vara kort men oftast går det åt andra hållet, men att denna gång sitta i hytten och titta på när bollarna av alla de storlekar försvann var ren och skär kärlek till Väderstad Crosskill
Så denna match mellan leran i Fållbäcken och Väderstad slutade 0-1. Om nåt sen gror i torkan återstår att se. Hur som helst har vi gjort vad vi kunnat.
Helt otroligt. Jag vet vad det betyder att ha stenhårda kokor. Förr blev det ren öken på ett sådant skifte. Att köra med en S-pinnharv var helt lönlöst på sådana leråkrar. Det var därför jag köpte Rapiden.
Men det har varit en ovanlig vår. Vi har haft en grym torka både i april och maj men då jag körde potatislandet med fräsen så blev det riktigt fin såbädd trots att den stora Zetorn hoppade omkring och brytpinnen gick på fräsen. Nu har vi i alla fall fått litet regn så utsädet gror nog.
Kanske en riktig ordentlig grundkalkning skulle hjälpa till att spränga sönder jordkokorna(klimparna) eller åtminstone motverka att klimpar bildas i samma storlek och omfattning. Växelbruk med vall är också bra.
För någon vecka sedan kom enda regnet för våren och det var under 10mm hos oss. Så det är fruktansvärt torrt i skog och mark.
Var på rågång med lantmätare, far och son och en skock rågrannar. Fadern sålde skogen åt sonen men sonen ville inte ha en åkerplätt som låg mitt på en långrå så det blev att gärda in åkern med fyra fem råpålar.
Nu skall man inte ta problem före de kommer men nog far ens fantasi snabbt iväg, fädernas missgärningar drabbar i tredje och fjärde led har nog ett uns sanning i sig.