På tisdagen hämtade jag ett lass rundbalar från Sandsund. I samband med det fick jag igen en påminnelse om att vintern närmar sig då jag hängde fast stegen under balvagnen.
När man transporterar rundbalar längs väg är det oftast skäl att surra dem på något sätt, åtminstone när man som jag radar dem i flera lager. Balarna väger c. 700 kg/st och det är ingen direkt höjdare att tappa dem ute på landsvägen. Visserligen innebär ju vikten också att de ligger rätt så stilla på sin plats om man lastat ordentligt, men ett par remmar brukar ändå kännas som en befogad säkerhetsåtgärd.
Under de varma månaderna går det bra att klättra omkring på ballasset när man spänner fast remmarna, men när plasten på höstkanten börjar täckas av rimfrost, is och senare snö blir den hal som en såpad ål och då kommer klättrandet i en helt annan dager. Dels är det hopplöst att komma upp på balarna och dels är det om man kommer upp svårt att hållas kvar. I fjol lyckades jag faktiskt trilla ner från lasset med huvudet före. Som tur var ju snötäcket djupt i vintras vilket gjorde att jag inte skadade mej, annat än lite skrapningar i ansiktet (det var självfallet skare). För att slippa liknande upplevelser brukar jag på vintern haka fast en stege under balvagnen. Stegen passar perfekt över bakaxeln och kan sedan låsas med en karbinhake i framändan. När balarna är lastade är det relativt enkelt att få remmarna på plats när man har stegen med sig. Men följaktligen är det en markering av att hösten sjunger på sista versen när stegen hängs på.
Fast för närvarande börjar jag nästan längta till lite svalare väder. Heller -10 än nollföre.
