.. eller “liten tuva knäcker ofta stor dragkrok”.
För några dagar sedan skulle jag hämta hem lite rundbalar. Det är redan många år sen stödfoten på balkärran tackade för sig och jag har istället använt mej av en klassik klabb under dragkroken när jag hakar loss vagnen. Det är flexiblare och enklare. Den här gången lurade klabben dock mej.
Eftersom fältet var snötäckt märkte jag inte att jag parkerade vagnen på en rätt stor ojämnhet. När jag sen öppnade dragkroken rullade vagnen ner av ojämnheten, halkade av stödklabben och kilade fast dragbommen mellan dragkroken och traktorkroppen. Med en inte särskilt välavvägd blandning av list och våld som innefattade lastremmar och en telefonstolpe (tack för lånet, elbolaget, jag tror den rätar upp sig av sej själv) fick jag loss den, men tyvärr gick stagen som skall lyfta upp dragkroken av på kuppen.
På vägen hem ringde jag Smidefix, en järn- och stålfantom i grannbyn som brukar kunna fixa det mesta, och han lovade ordna nya stag åt mej. Dragkroken på Casen är nämligen inte fabriksmonterad utan tillverkad av nåt litet finskt företag som gått i konkurs flera gånger om sen de bultade fast den på min traktor, så reservdelar finns inte. Såna gånger är bysmederna bra att ha.
Ordet smed är kanske lite missvisande. Det för tankarna till en svartmuskig karl som står och hamrar glödande järn i ljuset från ässjan. Fortfarande hittar man nog både städ och ässja hos många av bysmederna, men svets, vinkelslip, svarv och andra moderna verktyg har blivit viktigare redskap än hammaren och städet. Många av dem är universalarbetare inom metall och tillverkar allt från specialdelar till maskiner och underleveranser till industrin till rent konsthantverk. Hur som helst är det rasande bra att de finns. De flesta jordbrukare klarar nog av att svetsa och reparera en hel del, men för vissa mer kvalificerade arbeten är det bra att få köpa in experthjälp. Stängerna var klara igår och levererades direkt i postlådan, så nu återstår bara för mej att få dem monterade.
Det där med “göms i snö” är en känslig sak. Man kommer aldrig ihåg att det som syns väldigt bra på sommaren och hösten bara försvinner då snön kommer. Och hittas ibland plötsligt då man kör snö. Eller på våren på åkern (dit jag dragit snömassorna).
Med den här snömängden (ca. 50 cm) så har man alla problem i världen att försöka komma ihåg vad det och det fanns ..
Förstås borde man ställa in allting i tid på hösten …
Det där låter inte helt främmande.:) Snökedjorna hör till de standardföremål vi brukar leta efter under den första snön, numera lagras de dock på en lastpall så de kommer upp lite från marken. I år har jag däremot lyckats förlägga lantbruksdraget till ena traktorn. Det är inget jag behöver till vardags men det stör lite att jag lät det snöa ner.
Presonligen minns jag en händelse som uppstod när jag sänkte ner schaktbladet i snön där ett lastbilhjul var begravt. Det blev en rätt lattjo snöexplosion och en överraskning för mig
Det som göms i snö hamnar förr eller senare i snöslungan.
Nu ska nivelaxeln repareras…
Aiijj! Det är inget vidare kul. Egentligen borde man ju ha “smatterkoppling” på slungan, men å andra sidan används den ju så sällan att man är lite benägen att chansa. Gick knuten sönder eller blev röret krokigt? (Inte för att det spelar nån roll, lika mycket jobb är det oberoende.)
Innerröret gick av. Jo, det var nog lite egen dumhet och slöa reaktioner som orsakade haveriet! Och varifrån den fotbollsstora stenen kom kan man ju också fråga sig, förstås…!
Flyttfåglarna har dem med sej på våren. 😉
Haha, SÅ underhållande!!