Klädkod

På onsdagen sprack årets köldrekord i Östensö när kvicksilvret kröp ner till -28. När man vintertid jobbar utomhus i såna temperaturer lär man sig (av nödtvång) att klä sig ordentligt. Nån köldgräns för djurskötsel finns inte, så krampaktiga manlighetsbevis i stil med att vägra använda långkalsonger rensas bort rätt snabbt. Klädkoden innehåller endast två kriterier; ekiperingen bör vara tillräckligt varm och ändå inte alltför otymplig. Man måste ju kunna ta sig in i traktorn, klättra över grindar och jobba i utstyrseln. Faktorer som matchande färger och trendriktigt snitt ingår vanligen inte i urvalskriterierna.

Sanningen att många tunna lager värmer mer än ett tjockt är fortsättningsvis fullt gångbar. Egentligen använder jag till stora delar samma kläder vintertid som sommartid, men i markant flera lager. Häromåret då vi som lägst var nere i -35 räknade jag som mest till sju lager tyg på överkroppen, och då gick det fortfarande upprätthålla rörligheten någotsånär.

Termokläder, alltså såna som släpper igenom fukt men håller värmen, är finemang då det blir riktigt kallt. Ett annat knep är dubbla undertröjor. Att ha två t-skjortor närmast kroppen påverkar nästan inte alls rörligheten, man kan jobba på helt som vanligt, men de värmer anmärkningsvärt bra. Ett gravt underskattat plagg då det gäller att värma utan att minska rörligheten är västen. Den fungerar ungefär som dubbla underskjortor, värmer överkroppen men håller armarna rörliga. Dessutom är västarna ett bra mellansteg när man känner att klädseln är nästan bra men lite på tunnare sidan. Då kan en väst ovanpå arbetshalaren vara lagom medan en tröja till hade varit för mycket.

För varmt får man väl aldrig, men man kan ju åtminstone undvika att frysa. Och för att citera en bekant, vi kan ju glädja oss åt att varken bromsar eller åska är nåt problem på många månader ännu. 🙂

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.