Nu har det igen blivit modernt med “kontinuerligt skogsbruk”. Men det har vi sysslat med länge redan. Jag minns mycket klart hur jag som liten pojke satt på hästlasset då vi körde ut stockar och ved från skogen. Speciellt hur kallt det var då man kom ut ur skogen och det blåste kallt på Petjärmosan. Då tyckte man att hästen kunde ha satt litet fart så man kom hem till värmen.
På den tiden hade vi inga motorsågar och inga hydrauliska lastare. Man vältrade stockarna upp på parsläden för hand över två raka slanor som ställdes lutande mot släden.. Det behövdes två starka karlar i alla fall – en i varje ända på stocken med stocksaxar. Riktigt små stockar kunde en karl få upp på egen hand.
Träden fälldes med yxa och justersåg – ibland med två mans stocksåg. Det var ingen fara för skövling – eller var det ? Redan på 1600-talet började det bli brist på ordentliga träd i skogarna och kakelugnen uppfanns på 1700-talet. Arkitekten och överintendenten Carl Johan Cronstedt presenterade 1767 ett memorial med titeln “Beskrifning på Ny Inrättning af Kakelugnar til Weds Besparing för Rikets råd”.
I gamla skogsböcker från 50-talet och början på 60-talet beskrivs hur illa skötta skogarna är och man börjar föreslå kalhuggning och plantering i vissa fall. Motorsågen kom och nya Jonsered Raket var en sensation då den vägde blott 9,5 kg. Vår Raket finns ännu kvar och torde fungera men har inte varit i användning för de nya sågarna har bara halva vikten och betydligt mera styrka.
Just nu slåss man igen om kontinuerligt skogsbruk (blädning, plockhuggning). Kalhuggning är nu “traditionellt skogsbruk”. Här har vi sysslat med kontinuerligt skogsbruk redan i 70 år. Men visst har det förändrats det också. Och helt utan kalhuggning har vi inte varit. År 1973 så högg farsan bort en bit med gammal granskog och planterade. Fast inte var det så stort kalhygge som man numera kan se. Och jag hörde av honom att Moofa (min farmors far) hade huggit en “ruta” i skogen redan på 30-talet. Jag minns den som ett hallonställe med stora stenar och tallskog. Tallarna finns ännu kvar.
Det är intressant att läsa i Skogsbruksläran om “iståndsättning” av skogar med nedsatt produktion. Kalhuggning finns med men bara som en åtgärd. Det nuvarande kalhuggningsraseriet hade ännu inte kommit. Jag följer en del av råden – andra inte.
Tvärs emot lärans råd att inte “splittra i små grupper” så är det just precis det vi gör. Varje bit bör behandlas enligt sin speciella förutsättning. Blädning eller plockhuggning handlar inte om att lämna kvar skräpet och ta bort de värdefulla träden utan man förnyar genom att släppa fram snygga och livskraftiga träd. Där vi hugger nu i år så finns det prima ungskog under de stora granarna som kvickt måste bort så att ungskogen kan växa upp.
Delvis handlar bråket om kontinuerligt skogsbruk om missförstånd. Man har förläst sej på den gamla kritiken över blädning och inte alls fäst sej vid råden om förnyelse med fröträd och skärmställning. Till stor del beror det säkert på att de stora skogsmaskinerna inte lämpar sej för annat än fullständig kalhuggning. Jag har sett vilka ruskiga resultat de lämnar efter sej i småskogen.
Vi hugger däremot försiktigt och tar bort de stora träden från norrsidan i små remsor så ljus kan komma in och främja förnyelse. Det viktigaste är att INTE hugga upp så mycket att gräset kommer för det kväver all förnyelse. Jag minns en bit som kalhöggs i Tallmosan för många år sedan. Nästa vår kom det en matta av små plantor – det såg ut som en gräsmatta. Men sedan kom gräset och kvävde nästan allting. Det var ett litet kalhygge på sydsidan av skogen så det gör jag inte om.
Tidpunkten då man hugger bort de stora träden är mycket viktig. Man får inte hugga förrän småskogen under är tillräckligt stor. Men den får inte heller blir för stor så att den slås sönder vid fällningen. Små plantor mellan en halv och en meter klarar sej vanligen riktigt bra medan större brister ganska lätt. Och det är bäst att fälla vid varmt väder för träden brister lättare vid köld.
På bilden ovan ser man en lyckad fällning. Småskogen är så gott som orörd. Det går inte alltid så bra och ludna granar kan slå stora hål i småskogen. På bilden är småskogen redan för stor men teori är en sak och verkligheten en annan. Vi har inte haft möjlighet att fälla tidigare för den här biten är bakom en mosse som man helst inte kör över utom då det är ordentlig tjäle som i år. Det har varit flera dåliga skogsvintrar utan nämnvärd tjäle så den här biten har fått vänta litet för länge.
Vi väntar på lämplig vindriktning för att få träden fällda åt rätt håll. Helst så att toppen kommer ut på en stickväg. Då kan man dra ut stammen med lastare och får kvistar att förstärka vägen. Allt för att få livskraftig ungskog (men inte gräs). Gräset är den värsta fienden till en lyckad föryngring. Speciellt på den bördiga mark vi har i Tallmosan.
På bilden ovan finns det ännu ingen nämnvärd ungskog så den biten får vänta. Litet kan vi hugga upp den så det kommer in litet mera ljus – men inte för mycket så att gräset sprider sej. Man behöver inte ta bort så många stora granar för att få till stånd föryngring.
I SkogsLand går det en het debatt om kontinuerligt skogsbruk. Mest verkar det vara bolagen som vill kalhugga för de kan då spara något öre. Men det finns många skogsägare som anser att kontinuerligt skogsbruk är lönsamt på längre sikt. Det finns en rörelse i Småland Plockhugget som har det som bärande idé. Det är liknande som mina tankar. I Skogsland läste jag också om en familj som fick dubbelt bättre betalt för sitt virke då de sålde kvarvarande fröträd till en specialfirma. Land Skogsbruk är en av de intressantaste källorna för mej även om jag avskyr rikssvenskarnas terminologi. De kallar kalhygge för “hygge” vilket är helt galet. De skjuter sej själva i foten för de får folk att tro att “hyggesfritt” är detsamma som att man inte får hugga alls.
Jag är inte speciellt fanatisk ifråga om skogsbruksmetoder utan anser att man bör anpassa dem till den särskilda situationen. Ibland kan det vara befogat att kalhugga men vi sysslar som sagt med eget kontinuerligt skogsbruk. Märk väl att det tog många år att bygga upp en lämplig maskinpark med två skogstraktorer, två lastare, vinsch och en liten traktorprocessor (för gallring). Den som inte har lämpliga maskiner har svårt med sådant skogsbruk.
I går fick jag de stora överståndarna bort från den här biten. Det finns en hel del fin ungskog kvar ännu så det är bra början på föryngringen. Som jämförelse se nedan hur det såg ut förrän vi började ta bort överståndarna. Tallen till höger är densamma som finns kvar.
Jag läste i Land Skogsbruk att det tar mellan 8 och 13 år innan nyplanterad skog börjar binda kol. Här vill jag påstå att det bara är något år så har vi full ungskog. Helt gratis och utan arbete – annat än fällandet av de gamla träden.
Hur motiverar du denna form av avverkning ur en ekonomisk synvinkel? Jag skulle jättegärna hålla på sådär men tyvärr ser jag ingen ekonomisk realitet i det.
Det är ju en hel del diskussion om ekonomin – speciellt i Land Skogsbruk. Helt personligt så räknar jag med att jag vinner på att inte behöva markbereda och plantera. Inte heller behöver jag betala någon för avverkning och utkörning eftersom vi gör allt själva. Så det jag får in är nästan rent netto. Utgifterna består nästan enbart av investeringar i maskiner (och litet bränsle). Jag har byggt upp maskinparken ganska billigt. Traktorerna är gamla och kan nog räknas vara avskrivna (från 1975 och 1982). Lastarna är litet nyare men också billiga. Jag köpte bara lastarens övre del och svetsade själv ihop fästet för traktorn (Farma 8meter). Processorn är en begagnad Hakki 400 från 1980-talet. Sedan räknar jag också med att jag sparar en massa tid och arbete på naturlig föryngring. Vi arbetar i skogen enbart med att ta ut saluvirke och flisved (som vi har i överflöd).
Rådgivarnas ekonomiska mallar ger jag inte mycket för. Djävulen bor i detaljerna och deras antaganden stämmer inte alls för oss. De utgår ifrån att man ska köpa alla tjänster och det är ju helt fel i vårt fall. I verkligheten får jag mera inkomst från skogen än från jordbruket så jag är nöjd med vår form av skogsbruk. Men som jag skrev så är förutsättningarna olika för alla så var och en måste fundera ut vad som lönar sej just för honom.
En viktig sak är också att jag får min bästa motion i skogen. Så jag räknar också inbesparingen av gymavgifter som en inkomst :-).
Det är lite skillnad om man står i skogen med ett brinnande intresse och god pension eller med en tom plånbok och en hungrig familj. Det senare skall det nog vara bra skog att ens komma upp till en normal timlön och att alls få något för tillväxten.
I våra skogar ljuder motorsågen allt mera sällan i fjärran vid skogsbesök.
Själv är jag lite förstörd av arv, miljö och skolning “att på våren skall man plantera”
Genom högläggning och markberedning är nog också naturliga plantor välkomna.
Oberoende om plånboken är tom eller inte så förtjänar man på att hugga själv. Det går en hel del pengar som hamnar i andras fickor med det “traditionella” skogsbruket. Det blir knappast större netto av det.