Livet på landet i Solf, Ytterholm, Yttermark, Heisala och Hindersby
Sol och bad i Januari.
Medan Charlotta gjorde virtuella resor på mässan så gjorde jag min första södernresa, för även i den här åldern finns det utrymme för nya upplevelser. Man bör väl få pröva det mesta åtminstone en gång?
Resor har jag förvisso gjort tidigare också men de har oftast gjorts i form av skidresor till snörika trakter i jakt på långlopp och stämplar i Worldloppetpasset. Nu blev det i stället en resa till Amadores på Kanarieöarna och söderns sol. Så här långt söderut har jag inte varit tidigare och jag var lite främmande för hur man beter och utrustar sig. Skidvallor var inte aktuella men däremot blev man uppmanad att hålla sig med diverse skyddsfaktorer och bekanta berättade hur illa det kan gå om man inte ser upp. Som tur var hade jag sällskap med erfarenhet av flera södernresor så jag överlät det mesta av rustandet åt henne.
Jag har ju sett bilder från stränderna där man likt strömmingar i stekpannan ligger och steker sig från alla håll och kanter och funderade nog hur man klarar av en hel vecka på det viset. Men så här efteråt får jag erkänna att det gick bättre än väntat då vi också gjorde annat en solade och badade. Ett par mulna dagar, då det faktiskt kom lite duggregn på norra delen av ön, vikte vi åt guidade bussturer till olika sevärdheter och naturupplevelser. Som jordbrukare noterade man förstås den karga jordmånen, nedlagda bevattningskanaler och små terrasseringar i ofantliga mängder, och fick mig berättad att det var här på sluttningarna som man tidigare odlade Kanarietomaterna som flögs till Norden om vintrarna. Nu var största delen av odlingarna övergivna och odlarna hade i stället sökt sig till lättare och lukrativare göromål inom turistbranschen som enligt uppgift numera stod för en 3/4-del av BNP. Turistbranschen som hade haft ett par kärva år under pandemin höll nu på att resa sig igen även om man fortfarande låg 25-30% under nivån före coronan. För min del räckte det nog riktigt bra till med turister varav många av språken att döma kom härifrån Norden, Storbritannien, Tyskland och Frankrike.
Solbadande bonde som inte helt kan slita sig från näringen. Passade på att läsa en bok, om kända aktörer inom skogsbranschen, som länge legat på nattduksbordet då man nu för en gångs skull hade tid.
Första gången jag simmat i januari.Hotellet uppe på sluttningen. Det blev lite höjdmetrar även på denna resa 🙂7 kilometer promenad i sandstorm på dynerna i Maspalomas. Sand i ögonen och knaster mellan tänderna. I sandfattiga Österbotten hade det inte varit illa med lite av den här varan.Rejäla suckulenter i botaniska trädgården i Las Palmas.Nypotatis på gång, 3 skördar per år……. Lite mer kuperat än man är van vid och vägarna är inte riktigt likt riksåttan.Här tar vi del av Aloe Vera odlingens hemligheter.Christofer Columbus museet i Las Palmas var intressant, kunde gott ha tillbringat hela dagen här.Man behöver ju inte direkt vara rädd för att kommunaltekniken fryser här och det är ju lättare att lokalisera läckor på detta vis.Playa Amadores.Samma sol som hemma men snabbt föll den i havet och skymningen var kort, pannlampan hade jag förstås med. Tack för denna gång, vi får se om det blir nåt återseende i framtiden.
Författare: Christer
Har sysslat med odling sen jag tog de första stegen ut på åkern för att granska om "groddan ha komi opp". Fårfarmare var jag i ett 15-tal år efter att som 9-åring köpt en betäckt tacka för barnbidraget. Utbildade mig till trädgårdsmästare och jobbade 10 år som arbetslärare på trädgårdsskolan vid Korsholms skolor innan vi år 1988 köpte gården här i Långmossen. Gården har sen dess specialiserat sig på odling av grönsaker på friland men vi odlar också spannmål samt bedriver skogsbruk. På senare tid har gården, på förslag av våra amerikanska släktingar, kallats FinneFarm och och numera med tillägget db (dödsbo) efter fru Eivors bortgång hösten 2019. Ett familjeföretag som sysselsätter mig, äldsta och yngsta dottern på heltid samt mellandottern på deltid. Min son som lämnade oss i augusti 2009 jobbade också på gården vid sidan om sitt jobb som skogsmaskinsförare. Ännu en tragisk händelse drabbade oss i juli 2010 då vår produktionsbyggnad brann ner till grunden. Vi har nu byggt upp byggnaden igen och återanskaffat en stor del av inventarierna men ännu fattas en del maskiner för spannmålsodlingen och skördemaskin för grönsakerna. Mina inlägg här på Bondbloggen färgas säkert av dessa tragiska händelser eftersom de starkt påverkar det vardagliga arbetet men försöker ändå beskriva livet här på gården i en positiv anda.
Visa alla inlägg av Christer
6 reaktioner till “Sol och bad i Januari.”
Inte är det mycket bättre här. Jag sitter och svär över den usla vintern. Snön har smält bort och i förrgår fastnade brorsan i skogen med traktorn (men kom upp). Jag bara skruvar i verkstaden så det stör inte alltför mycket att skogsvädret är dåligt. Men snart börjar det bli bråttom att få ut virke. I slutet på nästa vecka skall det bli litet kallare så då hoppas jag att vi kommer till skogen med bägge traktorerna. Sedan hoppas jag att det inte blir någon semester före slutet på april. Flisved finns det i massor för vi har barkborrar i skogen !
Ser skönt ut Christer! Jo, det är lite andra förutsättningar för potatisen på Canaria! Första gången jag var där, nådens år 1989, fanns tomatodlingarna ännu kvar med sina låga, platta “växthus” av fiberduk men nu har turismen tagit över.
När vi stod på startplattan med MD-11:an och skulle åka hem, meddelade kapten att vi hade max startvikt, 265 400 kg varar 33 ton tomater! Min kusin och jag tog tid när vi startade. 0-240 km/h gick
på 38 sekunder! Rätt hyfsat med den vikten! Eftersom smaken på deras potatis var mycket bra tog jag med mig några knölar hem som jag satte på våren. Dom fick fnatt när tillgången på ljus var nästan obegränsad och växte helt tokigt. Den tyngsta potatisen var 1200 gram!
Men är man jordbruksintresserad så kan jag rekommendera fastlands Spanien och bilhyrning. Intressant med en tripp ut på landet och stanna till och byta några ord med lokala odlare. En gång på
Cypern hade vi en trädgårdsodlare intill hotellet som jag givetvis måste prata med och när han fick frågan hur det går var svaret: “Se dig omkring! Hela stranden full med hotell och alla har frukostbord som behöver grönsaker. Det går lysande!!” Var inga mellanhänder och kundkretsen minst sagt nära till!
I spanien drog en MF-1155 med V8:a en ca 1,80 m:s bred kultivator. När jag antydde lite åt bonden att dragaren var ngt överdimensionerad så sa han att varenda hästkraft går åt. Jorden hade samma färg
och var lika hård som tegel. Kultivatorn påminde mer om en asfaltbrytare som man först tog ner till 18-20 cm djup med och sedan körde man med en kraftuttagsdriven harv som hade lodräta pinnar som roterade vågrätt. Resultatet var en såbädd som var som potatismjöl och när det var färdigt sått och första regnen kom så var jorden stenhård igen. Det konstiga var att fastän det var så hårt så släppte det vatten igenom. Då tänkte jag att kanske vår gamla sjöbotten med tjäle på vintern som luckrar upp inte kanske är så tokig iaf!
Så är jag heller inte riktigt solfantast som kan ligga “poolside” hela dan utan jag vill gärna röra på mig lite och se nya saker och metoder. Därför trivs jag bättre att åka till fastlandet än till Canaria som jag tycker att är för litet och så finns det ju, som Christer påpekar, nästan bara turismen idag. Sjöfarten är också ganska betydelsefull med hamnen i Las Palmas som tredje största hamn i världen (iaf för några år sedan) där det mesta som skall runt Cap Horn bunkrar. Därför är Gran Canaria också taxfree.
Var ut till Fäboda igår och vandrade på spången och grillade korv. Havet isfritt ända till land så när som på en ca 50 m:s remsa med issörja! Verkligen ovanligt!
Joo, jag har tillsammans med svenska trädgårdsförbundet gjort ett studiebesök till Almeria / Murcia distriktet öster om solkusten för nåt tiotal år sen. Det rörde sig om 10000ha (4 x söderfjärden) under plast längs medelhavets strand. Man såg inte var växthusen tog slut och vattnet tog vid. Intressant var det att ta del av kanistrarna i sopcontainern efter att ha fått höra att de odlade i det närmaste ekologiskt. De anställda som till en del bodde under ihopbundna lastpallar täckta med presenningar hade i alla fall enligt uppgift kollektivavtalsenliga löner. De olagliga borrhålen för bevattningsvatten uppgick till ett par tusen och grundvattnet sänktes till den nivån att saltvattnet från medelhavet trängde in. Det avsaltade medelhavsvattnet som en del odlare köpte kostade lika mycket som brännoljan här hemma. I odlarkooperativets lager stod pallar med kända adresser här hemma klara för leverans. Min övertygelse över att det nog är bra med möjligaste hög självförsörjning stärktes efter besöket. Det är nog inte hållbart med dylik koncentrering av produktion.
Jag konstaterade nog också att odlingsförutsättningarna här hemma inte är så tokiga i alla fall även om vi inte kan ta 3 skördar potäter i året. Och jag brukar också föredra resmål där man kan se och slå sig i samspråk med lokalbefolkningen, det berikar mera än att ligga i sanden som jag nu de facto gjorde för första gången.
Det låg många båtar ute på redden vid Las Palmas som med sina 380000 innevånare var större än jag väntat. Säkert har den haft och kanske fortfarande har stor betydelse för sjöfarten, även Columbus tog ju avstamp härifrån under sina expeditioner västerut.
Det såg lovande ut med skogsvintern kring jul med kyla och litet snö men nu efter trettondagen har läget snarare blivit sämre än bättre. Vi hade torr förvinter så riktigt blött är det ändå inte heller. Skogsarbetet löper ändå ganska bra. Mera om det så småningom.
Jag var dit lite före jul och gick ut till utkikstornet. Just ingen is vid kaffestugan men fanns ca 100 meter i viken vid Lillsand.
Inte är det mycket bättre här. Jag sitter och svär över den usla vintern. Snön har smält bort och i förrgår fastnade brorsan i skogen med traktorn (men kom upp). Jag bara skruvar i verkstaden så det stör inte alltför mycket att skogsvädret är dåligt. Men snart börjar det bli bråttom att få ut virke. I slutet på nästa vecka skall det bli litet kallare så då hoppas jag att vi kommer till skogen med bägge traktorerna. Sedan hoppas jag att det inte blir någon semester före slutet på april. Flisved finns det i massor för vi har barkborrar i skogen !
Ser skönt ut Christer! Jo, det är lite andra förutsättningar för potatisen på Canaria! Första gången jag var där, nådens år 1989, fanns tomatodlingarna ännu kvar med sina låga, platta “växthus” av fiberduk men nu har turismen tagit över.
När vi stod på startplattan med MD-11:an och skulle åka hem, meddelade kapten att vi hade max startvikt, 265 400 kg varar 33 ton tomater! Min kusin och jag tog tid när vi startade. 0-240 km/h gick
på 38 sekunder! Rätt hyfsat med den vikten! Eftersom smaken på deras potatis var mycket bra tog jag med mig några knölar hem som jag satte på våren. Dom fick fnatt när tillgången på ljus var nästan obegränsad och växte helt tokigt. Den tyngsta potatisen var 1200 gram!
Men är man jordbruksintresserad så kan jag rekommendera fastlands Spanien och bilhyrning. Intressant med en tripp ut på landet och stanna till och byta några ord med lokala odlare. En gång på
Cypern hade vi en trädgårdsodlare intill hotellet som jag givetvis måste prata med och när han fick frågan hur det går var svaret: “Se dig omkring! Hela stranden full med hotell och alla har frukostbord som behöver grönsaker. Det går lysande!!” Var inga mellanhänder och kundkretsen minst sagt nära till!
I spanien drog en MF-1155 med V8:a en ca 1,80 m:s bred kultivator. När jag antydde lite åt bonden att dragaren var ngt överdimensionerad så sa han att varenda hästkraft går åt. Jorden hade samma färg
och var lika hård som tegel. Kultivatorn påminde mer om en asfaltbrytare som man först tog ner till 18-20 cm djup med och sedan körde man med en kraftuttagsdriven harv som hade lodräta pinnar som roterade vågrätt. Resultatet var en såbädd som var som potatismjöl och när det var färdigt sått och första regnen kom så var jorden stenhård igen. Det konstiga var att fastän det var så hårt så släppte det vatten igenom. Då tänkte jag att kanske vår gamla sjöbotten med tjäle på vintern som luckrar upp inte kanske är så tokig iaf!
Så är jag heller inte riktigt solfantast som kan ligga “poolside” hela dan utan jag vill gärna röra på mig lite och se nya saker och metoder. Därför trivs jag bättre att åka till fastlandet än till Canaria som jag tycker att är för litet och så finns det ju, som Christer påpekar, nästan bara turismen idag. Sjöfarten är också ganska betydelsefull med hamnen i Las Palmas som tredje största hamn i världen (iaf för några år sedan) där det mesta som skall runt Cap Horn bunkrar. Därför är Gran Canaria också taxfree.
Var ut till Fäboda igår och vandrade på spången och grillade korv. Havet isfritt ända till land så när som på en ca 50 m:s remsa med issörja! Verkligen ovanligt!
Joo, jag har tillsammans med svenska trädgårdsförbundet gjort ett studiebesök till Almeria / Murcia distriktet öster om solkusten för nåt tiotal år sen. Det rörde sig om 10000ha (4 x söderfjärden) under plast längs medelhavets strand. Man såg inte var växthusen tog slut och vattnet tog vid. Intressant var det att ta del av kanistrarna i sopcontainern efter att ha fått höra att de odlade i det närmaste ekologiskt. De anställda som till en del bodde under ihopbundna lastpallar täckta med presenningar hade i alla fall enligt uppgift kollektivavtalsenliga löner. De olagliga borrhålen för bevattningsvatten uppgick till ett par tusen och grundvattnet sänktes till den nivån att saltvattnet från medelhavet trängde in. Det avsaltade medelhavsvattnet som en del odlare köpte kostade lika mycket som brännoljan här hemma. I odlarkooperativets lager stod pallar med kända adresser här hemma klara för leverans. Min övertygelse över att det nog är bra med möjligaste hög självförsörjning stärktes efter besöket. Det är nog inte hållbart med dylik koncentrering av produktion.
Jag konstaterade nog också att odlingsförutsättningarna här hemma inte är så tokiga i alla fall även om vi inte kan ta 3 skördar potäter i året. Och jag brukar också föredra resmål där man kan se och slå sig i samspråk med lokalbefolkningen, det berikar mera än att ligga i sanden som jag nu de facto gjorde för första gången.
Det låg många båtar ute på redden vid Las Palmas som med sina 380000 innevånare var större än jag väntat. Säkert har den haft och kanske fortfarande har stor betydelse för sjöfarten, även Columbus tog ju avstamp härifrån under sina expeditioner västerut.
Det såg lovande ut med skogsvintern kring jul med kyla och litet snö men nu efter trettondagen har läget snarare blivit sämre än bättre. Vi hade torr förvinter så riktigt blött är det ändå inte heller. Skogsarbetet löper ändå ganska bra. Mera om det så småningom.
Jag var dit lite före jul och gick ut till utkikstornet. Just ingen is vid kaffestugan men fanns ca 100 meter i viken vid Lillsand.