Den noggranna bloggläsaren har säkert noterat att jag värdesätter mina förfäders arbete. Det är ju mina förfäders förtjänst att jag överhuvudtaget kan skriva en bondblogg, om dom inte slitit med den steniga jord dom fått på sin lott hade inte jag heller haft någon stenig jord på min lott.
På en punkt misskötte sig dock generationen före mig å det grövsta. Resultatet av detta är jag jag och min familj får framleva våra dagar i en grön låda istället för en fin röd Österbottnisk bondstuga.
På 50- och framförallt 60talet så skulle dom gamla fina bondstugorna skatta åt förgängelsen. I stället skulle det vara nya färger, nya material och framförallt nya former på bostadshusen. Många fina hus revs och andra renoverades sönder totalt. Att man gjorde ingrepp är förståeligt, ännu första åren på 60-talet var vattenledning ovanligt och inomhus-wc en lyx.
Jag antar att det också var tanken, att man skulle visa utåt att man hade förnyat sig och kommit bort från det gamla, men tyvärr, estetiskt var det som ko-svansen; nedåt.
Den Österbottniska Bondstugan skall följa en mall både ex- och interiört. Den skall vara röd med vita knutar, gärna lite snickarglädje och så skall den ha 1½ våning utifrån sett. Dvs den övre våningen “skollan” skall inte ha full höjd ända ut till väggarna, utan bara små halvhöga fönster på övre våningen, gavlarna undantagna. Inomhus skall det finnas “fårston” “köket” “kamarin” och “storstugon” Bara de allara största stugorna hade rum utöver dessa på nedre plan. På övre plan kunde sedan finnas rum för lite ett och annat, kanske en pigkammare.
Så kom då renoveringsivern. Även till Torp Svedjebäck. Här slogs två gårdar ihop genom köp och båda ställdes under den fruktansvärda 60-talsvandaliseringen. Det hus som jag och min familj bor i, dvs min hemgård” har en stomme från 1700-talet men den är effektivt gömd. Istället har övre våningen höjts till full höjd och, kanske det allra värsta, fönstren förstorats och ändrats till anskrämmeliga intetsägande rektanglar. Det andra huset på gården är närmare orginalskick men även här har fönstren fått ge vika för glasbågar.
Bilden nedan är vårt hus, 1700-talsstommen är lika dold som en anka i vassen, färgen har gått från rött till vitt till grönt. Lika bra det, för i rött hade detta hus sett ut som én första-hjälpväska.
Men för all del, det är ju varmt och gott och taket håller vatten så allt är väl gott och väl. Men någon bondstuga att vara stolt över är den INTE.
Och sedan i god Monthy Phytonstil, Over to something completely different!
Idag har jag varit ute och söndagskört. Läsare med gott minne kan påminna sig att min Zetorklenod inte fick rum i härbärget i höstas utan har stått vind för våg i en snödriva hela vintern. Idag laddade jag batteriet och tryckte på startknappen – och den gick förstås direkt i gång. Zetor är Zetor fast man inte ens steker dom i smör!
På eftermiddagen puttrade jag således iväg i vårsolen till Moto-Check i Norrnäs för service och genomgång. Jag brukar föra dit den med ett par års mellanrum, Bengt-Erik har nämligen en näsa som luktar sig till fel före dom uppstått, så det är bara förebyggande service. Och eftersom det nästan är en timme körtid med traktor till Moto-Check så man hade tid att njuta ett bra tag- Både av Zetorn och av solen.
Byt fönster och måla det rött igen så har du gjort din miljögärning.
Jo, inte vinner stugan din några skönhetspris, det har du nog rätt i. Men inte kan jag skryta själv heller. Den lilla bondstugan som utgör hemmet har fått en ganska anskrämlig vinkeltillbyggnad med fel takvinkel, fel fönster, fel… Ibland leker man med tanken att riva bort den och i stället bygga en förlängning på stugan och en traditionell liten kvist.
Kalle är minsann inte ensam. Nästan alla hus förstördes på 50-60-talet. Til all tur var farsan så snål att han inte byggde om stommen till vårt hus då vi satte in centralvärme på 50-talet. Och köksspisen med stor bakugn blev kvar. Så vi har ett någorlunda hyfsat hus även om det inte är den gamla parstuga som flyttades hit vid storskiftet 1909. På 30-talet byggdes nämligen en andra våning – liksom på nästan alla hus i den här byn.
Jag gjorde en hel del misstag själv då vi flyttade tillbaka 1980 men inga större. Det värsta var att måla med Teho – som alls inte var den gamla linoljefärgen utan nån sorts j-a plastolja. Den faller bort på vissa ställen och sitter som berg på andra – i motsats till den gamla linoljefärgen som bara blektes litet.
Tyvärr hade byggvårdsboomen inte satt igång ännu 1980. Nu finns det både gamla material och fina böcker om hur man vårdar sitt gamla hus. Jag åker hellre till Sverige för att köpa ordentlig linoljefärg än kletar plastskräpet på husen.
Intressant annars att en av de första böcker jag köpte om gamla hud var just “Österbottensgården” 1978. Den var nog bra och hindrade mej från de värsta misstagen men inte ännu på samma nivå som dagens böcker av Göran Gudmundsson. Det är ju samma byggnadskultur i Sverige så man kan lika bra köpa de böckerna.
Det kan inte understrykas tillräckligt kraftigt att dagens “byggråd” är helt vansinniga och bara leder till mögelhus – som dessutom ser fruktansvärt anskrämliga ut.
Intressant nog har grannen byggt om den platta låda som föregående generation satte vid ena ändan på huset och i stället förlängt huset så det inte syns att det är ombyggt – ett fint bondhus. Det finns nog hopp.
Dom arkitekter som kom på den smarta iden att på 70 talet skulle taken vara platta borde väl nog ha satta bakom lås o bom
Jo, fy katten ! Det var bland det värsta. Jag känner tyvärr professorerna på arkitektavdelningen som tutade ut platta-taksreligionen (för något förstånd fanns det inte i den). Trevliga människor men de förstörde flera generationer arkitekter.
Min kusin hade ett platt tak som började läcka varenda vår (och lappades på garanti) tills hon fick nog och byggde om till ett ordentligt åstak. Mången byggfirma gick i konkurs på grund av dessa tak.
Redan sunda bondförnuftet borde ha stoppat dessa totalt vansinniga konstruktioner. Men hur många andra tassigheter finns det inte kvar från 70-talet ?