Att fastna på gamla hjulspår

Vårvinterns före kan vara bedrägligt, vilket jag fick en påminnelse om i veckan. Under vintern har jag kört balar från Ängen i Sundby. Snön har varit meterdjup, men jag drog upp ett spår i början av vintern och har hållit mej till det. För varje runda har snön packats till och blivit hårdade och hårdare vilket gjort att jag inte behövt vara rädd att köra fast.

På onsdagens runda gick det inte bättre än att jag halkade ner från det hårdtrampade spåret och ner i den lösa snön vid sidan. Jag lyckades köra vidare och gjorde ett par misslyckade försök att komma upp på den hårdtrampade delen, men efter några tiotal meter satt jag helt fast. Jag hämtade en spade från en gård i närheten och ringde samtidigt efter hjälp. Efter en del grävande och bökande kunde jag konstatera att jag strängt taget inte var fastkörd, i den betydelse att hjulen skulle ha sjunkit ner för djupt. Problemet var att traktorn hade hamnat grensle över den hårdpackade snön i ena hjulspåret och alltså hängde “på magen”. Bakhjulen fick snurra bäst de ville, de hängde ändå bara i luften. Snön var så skarp att den måste huggas med yxa, spade rådde inte på den, så den bar utan problem traktorns vikt.

Med benäget bistånd av arrendegivare Max och kompisen Harald kom jag sist och slutligen loss och ut på vägen. Stort tack till hjälparna!

Det här hade kunnat förebyggas genom att inte hela tiden köra i samma spår utan dra flera spår brevid varandra. På det sättet hade jag fått en bredare väg istället för ett smalt spår. När snön var som djupast kändes det lite onödigt och dessutom tryggare att köra de färdiga hjulspåren, men nu hade tekniken att köra upp flera spår nog varit att föredra.

Sensmoral: att följa samma hjulspår gång efter gång känns kanske tryggare när snön är djup, men spåren blir hårda och kommer man fel är man chanslös. Den som drar nya spår då och då kommer säkrare fram.

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt. Visa alla inlägg av Mats