Min första traktor, en Ford 4000 från 1973. När jag började med fårfarmandet hade den här gården legat i dvala sen min morfars mor bodde här en gång i tiden. Vi hade stället som sommarställe. Min mormor och morfar var fiskare så något aktivt jordbruk fanns här inte förrän jag började på i sakta mak. Traktorer fanns det ju nog, “Pärlan” en Mc Cormick från 1960 som min pappa hämtat med sej från sitt hemställe i Pojo och tagit hit till holmen, och en taggtrådsspännare, en Valmet 20 som min morfar köpte begagnad 1956. Så när jag började insåg jag ju att någonting annat i traktorväg är nödvändigt. Att gå via banken för att köpa stor fin ny traktor var uteslutet i en sådan här osäker bransch, jag var 19 år och visste inte riktigt vart det skulle bära, men besparingar räckte i alla fall till en Ford 4000. Senare köpte jag också “Jonte”, en John Deere 6200, men det får bli en senare historia…
När man jobbar med maskiner dagarna i ända, år ut och år in, dom blir ens sammarbetspartner. Man vet precis hur dom beter sej. Mats brukar säga att alla maskiner har en själ, för det finns inte två likadana. Även om det är samma märke och samma modell så uppför dom sej olika. Dom har och får sina skavanker genom åren, man känner så väl till dom, man vet var man skall börja leta om det någon vacker dag inte händer någonting när man vrider på nyckeln. Min Ford börjar få ganska många sådana skavanker. Man ser dagens ljus genom golvet, lamporna är helt slut, så vill man ha strålkastare får man hänga en stormlykta i frontlastaren ;). Om det nu är någon som är rädd för att möta mej i trafiken med denna lamplösa Ford, så kan jag lugna er med att den inte lämnar holmen.
Bakrutan gick sönder en vacker dag när kom upp från stranden med någonting på pallgafflarna som jag hade bak på hydraularmarna, vad det var har jag glömt, men lite för högt var det för jag kunde inte ha hydraularmarna helt upplyftade för då kom det emot bakrutan. Att vinkla pallgafflarna utåt gick inte eftersom tryckstången jag hade med mej var gammal och fastrostad. Så det blev att köra med armarna halvvägs. Och det skulle ju ha gått alldeles utmärkt bara inte det skulle vara så att hydraularmarna på forden lever sitt eget liv, dom hålls fullt uppe och dom hålls helt nere men allt annat där emellan hålls inte utan det åker lite upp och ner som det vill, det är gammalt, slitet och slut. Skulle behövas en grundlig genomgång, men det var inte åtgärdat då och har inte heller blivit det till dagens datum heller…
I alla fall kom hydraularmarna upp i en liten nerförsbacke, jag hann inte reagera utan det jag hade där bak kom in genom bakrutan så det small om det och så satt jag i ett regn, och därefter i ett hav av miljoner små glasbitar. Det var sommar och varmt, så jag hade hängt av framdörrarna eftersom dom bara “är ivägen” sommartid när man jämt och ständigt skall in och ut ur traktorhytten, det i sin tur resulterade i att många av dessa små glasbitar flög ut genom dörrarna och ner på “vägen” vars ytan är grovt krossgrus. Så där hade jag en god stund bärgad med att försöka plocka rent vägen från glasbitar.
Med några sådana här liknande hydraularms historier i bagaget kan man säga att vi inte riktigt är kompisar, forden och jag. Den är liten och lätt, men orkar ändå bra med det jag behöver den till, bala torrhö, sprida konstgödsel, klyva ensilagebalar osv. Den är snäll att starta, drar lite bränsle och är rätt smidig att köra med när man väl krånglat sej in i den. Ibland när man trasslar fast sej med något byxben eller stövel bland växelspakarna som sitter mitt på golvet mellan ratten och sitsen, kan jag inte låta bli att fundera hur en fullvuxen karl har haft nerver att jobba med enbart sådana traktorer. Om jag 1,60 lång fastnar med mina korta ben och storlek 37 i fötter, vad gjorde inte dom?
