Se videon på YLE Arenan
Författare: Ingela
Jag är redaktör för Bondbloggen på svenska.yle.fi och figurerar mest i kulisserna. Jag bloggar inte egentligen, men varje gång det finns en intressant intervju med någon av Bondbloggens skribenter, eller när vi hittar annat material som kan vara intressant att läsa/höra/titta på, så dyker det upp ett inlägg av mig. Visa alla inlägg av Ingela
Vilken intressant blogg!
Det skulle vara intressant med lite information om hur stort jordbruk man måste ha för att kunna leva på det på heltid. (en årsinkomst på runt 15 000 euro, eller nåt sånt. 🙂
Överlever man som bonde i dagens finland med 20 hektar stenfri åker och exempelvis 100 hektar välskött skog?
Är det lönsammare att ha någon form av djur på åkerarealen istället för spannmål?
Det är ytterst individuellt. Om man idkar nån sorts naturahushållning (gör allt själv) så kan man klara sej om man inte behöver så mycket pengar.
Åkerbruket är just nu närmast negativt men skogen ger ännu inkomster – om man har hyggesmogna träd kvar. Spannmål är i det närmaste hopplöst och djur är säkert bättre men kräver vanligen mycket stora investeringar (fast det vet Mats och Sonja mer om).
De grannar som har små barn är ofta bägge på jobb utanför jordbruket bägge två och sköter jordbruket på kvällar och helger med hjälp av den äldre generationen. Hur länge de orkar på det viset vet man inte.
Kan bara uttala mig om ett konventionellt (icke EKO) jordbruk utan djur. Där blir netto knappt 500 euro ha, och för det skall man ta lön, betala skatt och köpa maskiner.
Varför har det blivit så?
Har våra politiker ställt till det som vanligt?
Är det på grund av EU och den globala marknaden?
Det skulle ju vara mycket bättre med flera småskaliga bönder med låt oss säga 10-20 hektar, men istället går folk arbetslösa eftersom det verkar vara omöjligt att bli bonde på heltid om man inte är miljonär eller redan äger några hundra hektar.
(Fast 200 hektar kanske räknas som småskaligt jordbruk nere i bryssel?)
Det är egentligen knepigt att säga exakt vad man behöver för att klara sig, eftersom det är svårt att säga exakt hur stor inkomst man behöver i € för att klara sig. Vissa mänskor klarar sej på lite, andra behöver mycket.
De flesta verkar hålla med om att om man odlar bulkvaror som spannmål och oljeäxter krävs nog c. 50 hektar för att få en årsinkomst och då fodras fortfarande rätt hård ekonomikontroll. Har man djur klarar man sig med färre hektar eftersom djuren också ger inkomster. Odlar man trädgårdsprodukter är det en annan femma, de har lite andra förutsättningar (kräver mycket mer arbetsinsats, mer kapital i insats men å andra sidan mindre areal). Inom den sektorn kan man komma långt med 10 hektar. Det sista var nog en generalisering, det beror mycket på vilka växter man odlar.
Vems “fel” det är att man inte klarar sig på mindre enheter är inte så entydigt, det är väl snarast fråga om en allmän trend. De senaste decennierna har fokus legat på att få fram billigare livsmedel och då krävs större och större volymer.
Numera är det världsmarknadspriset som avgör – och i Finland tar man bort 20 euro per ton därtill. Och världsmarknadspriset bestäms av dumpning av spannmål så det är konstgjort lågt. EU kan inte göra nånting om vi inte lägger tullar och det är nu frihandel på modet.
Men det är väldigt stor skillnad på gårdarna beroende på om man har stora lån för att man köpt maskiner. Jag kör ju på skrotlinjen så mina maskiner kostar nästan ingenting – utom en massa verkstadsarbete. Och det är ju bara roligt – he-he.
Vi gamlingar klarar oss nog men om de unga ids ta över vet man inte. Men jag är för att man håller kvar familjejordbruken och gör allt möjligt själv. Det kallas “diversifiera” på fint ekonomispråk. Då kan vi hålla byarna levande. Om vi skall “rationalisera” och ha jättestora enheter så dör byarna ut. Då köper vi maskiner och tjänster utifrån och dit går alla pengarna också.
Det kanske inte behövs så väldigt stort jordbruk för att ge 15000 € per år, med låga maskinkostnader och moderata satsningar går det nog. Sen är det en annan sak att de flesta unga jordbrukare har blivit bönder via en generationsväxling dvs man har köpt gården av sina föräldrar. Så gott som alla lånar till detta, 15000 per år är lite om man amorterar 12000 per år.
Naturligtvis så går det ju åt massvis med pengar till den fördömda arvsskatten / Köpet vid varje generationsväxling vilket gör att allt blir ännu olönsammare.
Men efter att man betalat bort alla lån och är skuldfri så borde det väl gå att överleva i dagens finland på ett vanligt småbruk?
Antagligen så går det ju att hitta på någon liten sidoinkomst också som man tjänar 4-5 tusen på i året.
Man behöver ju inte köpa en ny traktor varje år, som många verkar göra.
Jodå, det går för den som gör allting själv. Men pengar finns det inte. Och sällan är ungdomarna beredda att leva helt utan pengar. “Överleva” är nog rätta ordet. Sidoinkomster finns det bara om man är nära något större centrum.
Det börjar faktiskt bli så att många jordbruk drivs som sterbhus för att man inte har råd att lösa ut syskonen. Om de kräver ut sin del så är det bara att sälja.
Nisse sätter fingret på en viktig aspekt. Det är skillnad på “att klara sig” och “att ha ett bra liv”. Man klarar sig på väldigt lite om man biter ihop och snålar, men sen är frågan hur mycket man man är beredd att anpassa sin levnadsstandard bara för att få ha ett visst arbete.
Det verkar egentligen finnas två huvudfåror i dagsläget: dels de som satsar på att växa och expandera och dels de som går in för att ha sitt jordbruk som sidosyssla och egentligen har ett annat jobb de lever på i huvudsak. Nån mellanform hittar man sällan.
I princip tror jag man får bröd på bordet med ett småbruk, men det kräver att man anpassar sin levnadsstandard rejält. Sen beror det förstås också på vad man lägger för betydelse i ordet “småbruk”. 🙂 Börjar man lägga in element av självhushållning (eget trädgårdsland, eget växthus, elda med ved ur egen skog o.s.v.) påverkar ju det också levnadskostnaderna. Men få jordbrukare idag väljer den vägen.
Det finns mycket i dagens värld som man överlever gott och väl utan. Man behöver inte ha alla tekniska saker som finns. Men man är onekligen annorlunda än andra om man väljer att leva enkelt. Åtminstone barnen reagerar om det inte finns liknande prylar hemma som det finns i andra familjer.
Det är onekligen på modet att driva sitt jordbruk stort och rationellt för att försöka maximera vinsten. Förr hade man trädgård och potatisland, jagade och fiskade för matens skull osv.
Potatisland och trädgård har väl nog de flesta jordbrukare ännu idag.
Att jaga och fiska kanske inte är lika vanligt längre.
Trädgårdslandet varierar. De flesta har nog åtminstone nån täppa där man odlar färskvaror för sommaren, men åtminstone i min bekantskapskrets så är det nog få som längre är helt självförsörjande på t.ex. rotfrukter och bär. När jag var liten (vilket i och för sig är tre decennier sedan) var självförsörjningsgraden en helt annan.
Men som sagt, det varierar. Det finns säkert gott om jordbrukare som odlar en hel del i sin hemträdgård. Och det spelar ju, för att återgå till ursprungsfrågan hur stort jordbruk man behöver för att klara sig, stor roll för hur stora inkomster man måste ha om man kan minska hushållsutgifterna via självhushållning.
Nå, vi lever ju på naturahushållning i ganska hög grad (med litet högteknologiska inslag). Gumman är biolog och trädgårdsmästare och har en ganska stor trädgård med allt möjligt – mest nyttigt men också rosor.
Problemet är att frysboxarna är överfulla – kanske vi borde köpa fler eller så försöka äta upp det som finns eller skänka bort det. Nu har hon åter stora mängder frön och testar nya sorter.
Vi är relativt gammalmodiga – och trivs med det.